Hur svårt kan det vara att skriva ett inlägg?

Hur svårt kan det vara att hitta tiden, inspirationen...lusten?

Jag är så imponerad av min vän Ylvisen som skriver varje dag, ibland flera gånger om dagen. Det är alltid lika roligt att läsa om vad som händer henne och de sina.

Jag har ju massor jag vill dela med mig av. Jag vill berätta hur fantastiska mina tjejer är. Vilka framsteg dom gör. Berätta om allt bus dom hittar på. Jag vill berätta om min man som jag efter snart nio år tillsammans älskar mer än någonsin. Jag vill berätta om mitt jobb, det händer massor med spännande saker. En del tuffa saker men ändå roliga och utmanande. Jag vill berätta om våra planer för vårt hus, hur skitbra det kommer att bli nu i vår när vi äntligen ska renovera och bygga ut. Jag vill skriva om alla våra härliga vänner som vi hittar på roliga saker med hela tiden och hur min kalender konstant är fylld av roliga saker att göra.

Men det går bara inte. Jag tar mig inte tid, jag hittar inte inspirationen att sätta mig ner och författa någonting. Jag skriver ju bloggen mest för min egen skull och spar mina inlägg som en dagbok. Skillnaden är ju att alla kan läsa vad jag skriver och att det alltid är uppmuntrande med kommentarer. Annars skulle jag ju bara kunna skriva dagbok för mig själv men jag väljer att blogga.

När jag inte skrivit  på länge blir det som en ond cirkel. Jag kommer mig inte för att sätta mig och vet inte vart jag ska börja helt enkelt.

Jag tror att det kanske är så att när man är deppig och när det inte är så där fantastiskt som det jag skrev om här ovan så är det lättare att skriva. Eller man har mer behov av att skriva av sig. Jag har skrivit om detta förut men jag kommer till samma slutsats igen. När vår väntan var jobbig och när hjärtat gjorde ont var behovet stort att få vräka ur sig.

Det är söndag kväll, tjejerna sover i sina sängar. Förhoppningsvis ska Ingrid till dagis i morgon igen efter att ha varit hemma torsdag och fredag förra veckan. Hon har en elak hosta som inte riktigt vill ge med sig men är feberfri sedan i går kväll. Jag har ägnat dagen åt att vräka ut allt jag hade i en garderob på golvet för att städa. När jag väl fått ut allt tappade jag lusten, vilket resulterat i att hela vårt rum här uppe är helt fullt med saker. En del saker ska kastas, andra sparas men placeras på rätt ställe och sen massor med saker som jag liksom inte har bestämt vart de ska än. Så just nu ligger allt på golvet och jag vet inte när jag kommer att få tillbaka lusten att städa. Det skulle ha setat fint med en vab dag till hemma i morgon men jag har fullt schema på jobbet i morgon så det går inte. Måste I vara hemma får S snällt stanna hemma från jobbet.

Nu ska jag gå och ta mig en stor kopp te och krypa upp i soffan bredvid maken och mysa.

Hoppas jag skriver snart igen...

Hur går det? Det är den absolut vanligaste frågan jag får nu om dagarna. Svaret blir -Det går bra! Fast åter igen blir man ju osäker...går det bra? Hur ska det gå när det går bra? Vad är det som går bra? Jag önskar att det åter igen fanns en måttstock som man direkt kunde mäta allt mot för att se om det gick bra eller inte. Magkänslan är nu den som får fungera som mätinstrument. Min magkänsla säger att det går bra. Jag grundar detta på att tjejerna vill gå till dagis, de frågar flera gånger innan vi går dit om det inte är dags att gå snart? Och när vi skulle hem idag så var det ganska stora suckar och protester. Det måste ju ses som ett gott tecken :-)

Vi har gått halva dagar den här veckan och jag har varit med hela tiden.  I morgon är det dags för dem att stanna kvar över lunchen och äta där. Stefan ska följa med i morgon då det är dags för mig att jobba igen. Nästa vecka räknas också som inskolningsvecka men då ska vi försöka lämna dem där några timmar om dagen i alla fall. Ingrid frågade idag om det inte var dags för mig att gå hem :-)

Det jag har sett av verksamheten under dessa dagar har bara gjort mig mer säker på att vi valt rätt ställe. Alla som jobbar där är otroligt bra med barnen och tjejernas "fröknar" är verkligen hur roliga och bra som helst.

I morgon är en stor dag. Det är dags för tjejerna att börja skolas in på dagis. Det är lite pirrigt både för dem och för oss. Vi har pratat mycket om det den senaste tiden och tjejerna ser verkligen fram emot att få börja. Det känns ju naturligtvis bra att de är förväntansfulla men det återstår att se hur det kommer att bli. Det är svårt att veta om de är redo för det här steget. Undrar om jag är redo?! Maken och jag satt och pratade i fredags kväll om hur otroligt fort tiden har gått och hur lite vi tycker att vi hunnit med.

Det är snart nio månader sedan vi kom hem med tjejerna. Det har varit underbart att ha varit hemma med dem och en del av mig vill att det ska fortsätta länge till. Men det är dags för nästa steg nu. Vi ser fram emot det samtidigt som vi inte gör det. Vi ser inte fram emot att varje dag stressa iväg från jobbet och hämta två övertrötta tjejer från dagis och sen försöka få ihop middagen och hinna leka lite tillsammans innan det är dags för att sova och sen upp tidigt igen morgonen därpå. Vi har under de senaste månaderna fått ett helt annat tempo. Vi har haft lugna sköna mornar med mysiga frukostar helt utan stress. Vi har tillbringat de bästa timmarna tillsammans med pigga och glada barn och vi har delat hela livet. Nu ska plötsligt några andra få mina barns absolut bästa timmar.

Det ska naturligtvis bli jättekul att se hur de kommer att utvecklas och se allt de kommer att lära sig genom att vara i grupp med andra barn igen. Jag tror att det kommer bli så bra för tjejerna att börja på dagis, de är redo...mycket mer redo för detta än vad jag är.

Jag vill med ett inlägg tacka "S" för din kommentar till ett tidigare inlägg. Jag blev verkligen glad över det du skriver och det känns som att du träffade mitt i prick och lyckades förklara i ord hur jag känner. Så stort tack för dina vänliga och insiktsfulla ord!

Det är dags att börja om - igen. Ett nytt år väntar. Jag som är en optimist ser naturligtvis positivt på 2010. Jag tror att det kommer bli en fantastiskt år.

2009 var ju ett helt otroligt år för mig. Jag blev mamma...det största som någonsint hänt mig. Det är ju svårt att toppa såklart men med det nya livet som mamma kommer andra utmaningar. Min stor tjej ska både börja på "dagis" och sen senare under året i skolan. Tänk att jag har en så stor tjej.

Nu ska jag njuta av 2009 års sista timmar.

Jag sitter här framför skärmen och fryser om mina händer. Jag har just varit ute och det är isande kallt. Vintern har kommit och jag behöver inte vänta längre på snön, kylan och allt det vita - det är underbart. I bakgrunden lyssnar jag på Som jag hade dig förut med Melissa Horn, texten och melodin gör mig sorgsen. Åter igen denna sorgsenhet. Jag vet inte var den kommer ifrån. Den finns där i bakgrunden och gör sig påmind då och då. Jag borde ju vara världens lyckligaste och på många sätt är jag det. Jag känner en så stor tacksamhet över min underbara familj. Min familj om fyra...att vi två blev fyra tillslut är fortfarande svårt att förstå.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött,
försökt att vara allt på samma gång.
Så mycket man kan göra och borde och vill
och mitt i allt så ska man räcka till.
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
och försökt att hitta spår som leder rätt.
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
och mitt i allt så ska man vara sann.

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
och försökt att känna efter hur det känns.
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
men jag har tröttnat på att vara likadan.
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
och försökt att vara nån till lags.

Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
och snart har man glömt vem man är.
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
och insett att jag måste börja om.
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
men snart ska jag hitta den jag är.

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.

...så skört och vasst som skaren.

Och det smälter lika lätt som isen i drinken i glaset som hon lämnat i baren.

Hela vägen på kvällens hundpromenad gick jag och nynnade på den melodin...det snöar och jag är lycklig. Jag älskar när det snöar och i kväll snöade det glitter. Det glittrade så otroligt vackert upp mot den mörka himlen och jag gick och njöt av att känna flinorna mot min kind. Harry var lika lycklig han rullade sig på rygg flera gånger i de få centimeter snö som fallit. Jag funderade på att göra honom sällskap, men det får bli lite mer snö på backen innan jag lägger mig ner och rullar.

Jag är inte rolig att umgås med när jag är hungrig. Jag är verkligen Super Sura Sunk Sophie just nu. Det tar ALLTID mycket längre tid att laga mat än vad min käre make tror. Det är något irriterande. Nu verkar det trotts allt vara klart tydligen. Jag tror att acceptansnivån på rödheten i lammet kommer att behöva höjas om vi ska kunna äta denna rätt. Åh vad hungrig jag är...säg nu att maten är god. Annars blir det ingen rolig fortsättning på denna tredje söndag i advent.

Jag spenderar söndagskvällen med att kombinera följande saker reggae, vin och nya lakan. En förvånandsvärt lyckad kombination. Jag dansar runt här hemma och sjunger gamla Marley låtar för tjejerna som tittar på mig med stora ögon skakandes på huvudet. Jag tror dock att Ingrid gillar takten för jag såg henne stå och gunga i takt i smyg bakom dörren till deras rum :-)

Det har varit en bra dag i dag. Vi började med simskola på förmiddagen och sen blev det hem en snabbis för att hoppa i finkläderna. En adventsbuffe hos min faster stod på schemat. Tjejerna fick ta på sig sina allra finaste "kinaklänningar". Veras är så häftig, den är i mörk cerise med drakar på. Ingrids är ljusrosa och betydligt snällare...två rosa klänningar...jag gillar ju inte ens rosa...fattar inte hur det blev så här. Nåja, de var ju rätt söta måste jag ju erkänna. Vi fick många trevliga komplimanger från de andra gästerna och det är ju såklart roligt. Det roligaste är när folk vill säga att de tycker att det är så fint att de har traditionella kläder på sig eftersom de kommer ifrån Taiwan. Det är ju inget konstigt med det men ändå lyckas folk krångla till det hela och hamnar alltid i en sits där de tycker att ämnet blir känsligt. De är rädda att trampa mig på tårna eller något tror jag och trasslar in sig i något som låter som väldigt rasistiskt och sen ska de förklara ur sig. Det är roligt att lyssna på.

Ännu en helg har passerat och idag är det andra advent...andra ljuset är tänt och det är verkligen nära till julen nu. Julen 2009 kommer att bli en bästa någonsin!

Tänk vad det kan vända fort. Hela jag är fylld av glädje just nu. Jag fick just spendera en kvart framför skärmen tillsammans med min älskade man...som befinner sig i Kina. Han har varit borta i rätt många dagar nu och saknaden är stor. Både tjejerna och jag blev så glada av att se och höra honom på skärmen.

Nu springer jag runt här med ett leende på läpparna och lyssnar på glad musik...dansar och busar med mina små...

Lördag morgon, humöret är bättre än igår. Kanske för att jag tillät mig att vara ledsen igår. Det är så lätt att sätta upp en fasad och att tvinga sig själv att vara glad. Flera gånger under gårdagen trängde tårarna fram och blötte ner min kind. Det smakade salt när tårarna nådde mina läppar och jag kunde liksom smaka på sorgen. Varför jag var ledsen vet jag fortfarande inte. Jag borde vara den lyckligaste människan på jorden. Jag har allt jag vill ha och tacksamheten borde uppväga allt mörker. Men känslorna styr man inte över tydligen och de känns aldrig logiska.

Jag sitter i skrivande stund och tittar på mina små töser som är så lyckliga. Deras lycka grundar sig just nu på att de fått en klubba i kalendern på morgonen. Mormor och morfar har varit så snälla och fixat en paketkalender och de har nu i fem dagar förväntansfullt öppnat ett paket efter frukost. Mamma berättade att de lagt godis i de luckor som är på lördagar. Tänk vad en klubba kan göra för ett barn. Att lyckan blir så total av bara en klubba. Jag kanske skulle gå och köpa mig en klubba? Nej det är helt fel väg att gå...jag har ju testat att äta när jag är ledsen och det är INGEN bra idé. Jag ska i stället ta mig en lång varm dusch efterföljt av en härlig kopp kaffe.

Jag sitter här hemma, det är fredag förmiddag och det är regnigt och trist ute. Det har varit minusgrader några dagar men nu visar rermometern åter igen plusgrader, trist. Jag är en vintermånniska och älskar kylan, snön och isen. Någon snö har jag ännu inte fått njuta av, jag hoppas att den kommer snart.

Jag känner mig ledsen, trött på något vis. Jag vet inte varför, jag antar att det bara är så vissa dagar. Idag dränker jag mig i sorgsen musik och bara tillåter mig själv att vara ledsen. Jag liksom gnuggar in min sorgsenhet och istället för att försöka hitta på saker som skulle göra mig gladare tänker jag på alla hemskheter som jag varit med om, alla orättvisor och allt mörkt.

Himlen faller ner,

det svider till där kniven skar.

Jag har varit vaken hela natten,

känt om hjärtat sitter kvar.

Våra älskade tjejer är nu våra på riktigt. Fram till nu har vi endast varit fosterföräldrar åt dem. Så fungerar det när man adopterar från länder där det inte sker en så kallad stark adoption. I vårt fall fick vi ansöka om lov hos Tingsrätten för att adoptionen skulle gå igenom här i Sverige. Detta tar, enligt organisationerna, ca 3 månader. Vi fick vänta över 7 månader. Jag tycker att det är otroligt dåligt att det ska behöva ta sån tid. Men det är ju som allt i den här processen när det nu väl är klart så tänker man inte så mycket på hur lång tid det har tagit.

Nu är vi bara lyckliga över att vi har kommit ett steg längre fram. Vi önskar ju bara att få vara en helt vanlig familj. Det ska bli så skönt när ALL byrokrati är bakom oss och att vi bara får komma igång och leva ett normalt småbarnsfamiljsliv :-). Efter detta beslut från  Tingsrätten är det inte så mycket kvar, det är några uppföljningsrapporter som ska tillbaka till Taiwan och vi ska ansöka om namnbyte för tjejerna. Sen är det klart. Nu är dom bara våra!! Det är snart dags att korka upp skumpan och skåla!

Det är åter igen dags för mig att ta tag i det här med vikten. Det har gått bra för mig och jag har inte gått över 70-sträcket än som jag lovade mig själv för väldigt länge sen nu.

Jag har haft svårt att motivera mig väldigt länge och jag har börjat slarva rejält med vad jag stoppar i mig och det märks på hur mina kläder sitter och hur mycket jag orkar. Det har som sagt varit svårt att hitta inspiration men så i måndags hände något som gjorde att jag fick ny energi. Jag träffade en tjej på en öppen förskola och det visade sig att hon gjort precis samma resa som jag. Vi har båda varit uppe och nuddat vid 100 kg och hon hade på ett år lyckats gå ner 37 kg. Hon var hur snygg som helst och såg så pigg och glad ut. Vi fann varandra direkt och hon verkar vara en så trevlig tjej. Vi blev genast kompisar på Facebook så nu hjälper vi varandra med lite pepp och råd.

Bara tanken på den resa som hon gjort och hennes självklara uttalande om att det är bara att låta bli att stoppa in saker i munnen. Jag log när hon sa det men det är ju faktiskt bara så enkelt, så hennes ord har hjälpt mig de senaste dagarna och jag har enbart ätit bra saker. Jag har inte någon som helst lust att stoppa i mig kakor, bullar, godis eller annat. Det är en helt underbar känsla när man känner att man kan stå emot. Det är ett stort steg för mig.

Jag berättade på jobbet att jag tänkte ta nya tag för att tappa några kilon inför sommaren. Jag vet att det är långt dit men det är bra att ha god tid på sig. Genast hängde flera av mina kollegor på så nu har vi en slags tävling där vi satt upp egna personliga mål. Det kommer att bli toppenbra då vi alla nu kommer att hjälpas åt att inte ha så mycket fikabröd och annat onyttigt att tillgå. Dessvärre har vi två personer på jobbet som behöver gå upp i vikt. De får väl ha ett skåp med lås på där de får ha sina bullar och kakor hihi.

Nu blir det vägning en gång i veckan igen, det känns skönt att ha tagit tag i det här igen. Må bästa man/kvinna vinna! :D

Vad står det i din inkorg?

1. Ta fram din mobil.
2. Gå till inkorgen!
3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en

Fråga 1 - första meningen i första sms:et
Fråga 2 - första meningen i andra sms:et, o.s.v .

1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen?

Jag ska kolla fredagen, för nu är vi friska allihop.

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?

Vi åker dit till 09:30.

3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss?

Jag gör maten nu så att inte tjejerna bli alltför hungriga.

4. Vad är det fulaste du skulle kunna säga åt din fiende?

Ska vi försöka träffas nått i veckan?

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?

Tyvärr måste jag avboka i kväll.

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon?

Hej kompis /O

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom?

God morgon sveriges snyggaste vd.

8. Vad vill du höra mest av allt?

Vill ni komma hit och fika i morgon?

9. Vad kommer bli dina sista ord vid liv?

Hinner bara en kortis på lunchen!

Jag tyckte också det här var lite roligt och jag i min tur lånade denna från min vän Ylvisen.