Just me ღ

Vem är intresserad av att läsa det man bloggar om?
När jag loggade in idag såg jag att jag hade en kommentar, någon ville att jag skulle börja blogga igen - tack Saga! Det är ju naturligtvis jättekul att man är saknad av någon och att någon är intresserad av att läsa det man skriver.

Jag hoppas att jag kommer igång med bloggandet igen och att det blir bra. Men jag kan inte låta bli att fundera på själva fenomenet.

För länge sedan, när jag började blogga, hade jag riktiga utmaningar i livet. Först med vikten och sedan med mitt livs stora utmaning - att bli mamma. Det var ämnen som engagerade många och som var viktiga för mig att skriva om. Skrivandet i sig hjälpte mig att bearbeta sorgen och självklart fick alla kommentarer och allt stöd mig att må bättre.

Men nu då, när jag bara har allmänt dravel att skriva om. Vad vi gör och vad som händer i familjen och så vidare. Det är inga allvarliga saker, bara helt vanliga alldagliga saker. Vem vill läsa? Varför skulle jag över huvud taget blogga? Jo, jag tänker som så här att det är i första hand en dagbok för mig. Ett sätt att få ner min vardag och händelser för att kunna ha och gå tillbaka för att läsa sen. MEN det går inte att komma ifrån att jag vill blogga av den anledningen att andra kan läsa. Det är roligt att få kommentarer, det är roligt att skriva så att andra kan läsa. Kanske kan man någon gång lyckas ha ett ämne som någon berörs av och bryr sig om och sådant är ju alltid kul.

Annars som sagt så är det här en dagbok, om än en sådan helt utan lås...istället en dagbok som precis vem som helst kan läsa.

Oj så länge sedan det var jag bloggade. Minns inte när det var och har inte kollat upp det i kalendern heller. Jag vet bara att det var länge sen och jag inser nu att jag faktiskt behövde en paus. Jag undrar om jag kommer att komma igång igen.

Förut vet jag att jag behövde skriva. Jag behövde får ur mig min sorg och det är alltid lättare att skriva om hemska och ledsama saker. Det tycker i alla fall jag. Jag har inget nyttigt att skriva om när det gäller kläder, mode, skönhet och annat...det får andra hålla på med. Men jag har saknat att blogga. Det är ju verkligen som att skriva en dagbok och det är så kul att gå tillbaka och läsa vad jag skrev för fyra år sedan. Att det finns kvar, som minnen som jag kan återuppliva igen. Så ja, kanske ska jag helt enkelt ta och sätta igång igen.

I dag är det ett år sedan vi kom hem med våra barn. Ett helt år har gått! Det är helt galet. Det känns både som om det var igår samtidigt som den tiden känns så fruktansvärt avlägsen. Vi har kommit så långt och gjort så mycket under de senaste 365 dagarna att det är helt enormt. Vilken utveckling, både för flickorna med även för oss som familj.

För exakt ett år sedan hade vi tillslut kommit hem efter att ha varit på resande fot i 27 timmar. Det var en brokig väg hem med missade flygplan och andra missöden, men vi hade kommit hem. Första dygnet hemma med tjejerna gick jag som i ett töcken. Det var svårt att begripa att de faktiskt var hemma nu. Att de var här innanför våra väggar och levde och skapade liv omkring sig. Vi kunde inte kommunicera med ord men med deras kroppspråk visade de oss sin glädje och lyckan var total. Det var svårt att sova första natten...för oss alltså. Tjejerna sov som stockar hela natten medans jag och maken låg och lyssnade efter varje rörelse.

Jag är så stolt över mina tjejer. De är helt otroliga och vi har vuxit i hop till en fungerande familj. Vi lär oss ständigt saker alla fyra och det finns mycket att jobba på hela tiden men det känns mer som vilka bekymmer som helst precis som för "vanliga" familjer.

Jag ser fram emot det här nya året tillsammans. Det känns bra att nu för göra allt sammans igen. På flera sätt känns det ännu roligare att få uppleva högtider och årstider tillsammans nu detta kommande år.

Tänk vad arg man kan vara ibland. Tur att det snabbt går över. Jag är inte alls lika arg längre. Eller jo, just nu är jag lite sur...men denna gång är det på mig själv. Jag missade att banda en grej på tv som hade varit perfekt att ha nu i kväll. Maken är borta och hjälper en kompis att måla i sin nya lägenhet, Harry är hos Moster & Janne och tjejerna sover. Det hade suttit fint med en härlig stund ensam i soffan med favoritprogramet men nej, jag glömde...skit också!

Vad händer annars...?! Ganska mycket planeras just nu faktiskt. Renovering av vårt hus, sommar- och vintersemester och ögonoperation.

Renoveringen av huset har avstannat lite. Vi vänter på pris från byggfirman och det drar ut på tiden. Det är dags att ringa och tjata lite tror jag men det lämnar jag åt S.

Vi har bokat lite semster till sommaren nu i dagarna. Vi drar till Gotland ganska tidigt på sommaren och lite senare, i mitten på juli ska vi till Mallorca. Men den semester som planeras mest intensivt nu är en vintersemester till Thailand. Vi har aldrig varit där men nu tänkte vi att det skulle vara skönt att komma iväg strax innan jul. Så vi kollar flyg och hotell för fullt och det ser ut som att vi har hittat något som kommer passa oss perfekt.

Sen har jag bestämt mig för att göra en ögonoperation. S gjorde det för några år sedan och det gick jättebra. Det skulle vara så skönt att slippa linser och glasögon. Så nu har jag bokat en förundersökning för att se om mina ögon är lämpliga att operera, jag håller tummarna för att det blir en operation nu senare i vår.

Fy fan vad less jag är på "jag ska bara". Hela hela tiden är det så, jag (vi) får alltid vänta. Och kritiserar jag så är det bara jag som är dum i huvudet och inte förstår att det som han gör är mycket viktigare. Och att det sätt som han gör det på är det rätta. Allt annat är så mycket viktigare och måste göras precis just när vi inte har tid, eller när det är dags för något annat. Att bara släppa det han håller på med för att det passar oss andra skulle inte falla honom in. Det är bara att snällt vänta på att han ska bli klar och helst också säga att han är dukig. Fy fan vad less jag är!

Våga leva! - var det någon som sa till mig härom dagen. Jag undrar om jag är en sån som inte vågar leva. På vissa plan finns det säkert mer att göra men annars känner jag mig mer levande nu än någonsin förut. Det händer så otroligt mycket i mitt liv just nu. Både privat och på jobbet. Här hemma är det alltid full fart, tjejerna busar och fyller vårt hem med skratt. Vårt hus har blivit mer levande sen dom kom hem till oss. De springer förbi mig nu när jag sitter här och fartvinden som blir efter dem talar sitt tydliga språk - det går fort när dom förflyttar sig :-) Underbart!

Min man förflyttar sig inte lika fort idag, han ligger i rummet intill och är nästan mer än lovligt bakfull. Han jämrar sig och säger att han önskar att hans fru låg bredvid och killade honom på magen. Kanske ska jag göra honom glad och krypa ner efter jag har skrivit färdigt...

Idag är en sån där dag då vi inte har något planerat. Vi ska bara vara, vi kan bara vara. Snöovädret utanför gör att dagen kommer att spenderas inomhus. Vår bil står parkerad på jobbet, eftersom att vi igår gick direkt till en after work och tog sen taxi hem. Så inte ens om vi ville kunde vi ta bilen här ifrån och göra något. Det får bli en promenad till bilen framåt eftermiddagen. Det känns skönt att bara ha en dag hemma tillsammans hela familjen. Jag känner att jag träffar mina barn på tok för lite nu sedan de börjat på dagis. Det är underbart att höra dem leka just nu i skrivande stund. De leker med spisen som Vera fick när hon fyllde för några veckor sedan.

After worken igår var den allra första i företagets 25 åriga historia. Alla på jobber hade möjlighet att vara med så vi gick till Bishop och tog några öl och åt helt ok mat från deras pub meny. Det var jättekul att sitta och skratta och prata strunt med alla. Det var ett perfekt avslut på den här veckan. Just den här arbetsveckan har varit lite utöver det vanliga. I tisdags fick vi veta att vi är nominerade till Årets Företag här i stan! Jag återkommer mer om det sen. Det känns naturligtvis jättekul och alla var så glada - helt klart värt att fira med lite öl :-)

För 32 år sedan idag snöade det i min hemstad. Stora vita flingor föll sakta sakta ner och det var en otroligt vacker vinterdag. Det här har min mamma berättat för mig. Hon tittade på snön som föll medans hon låg och kämpade för att jag skulle komma ut till denna värld. Hon säger att snöflingorna lugnade henne och hjälpte henne att fokusera. När jag några veckor senare fick lämna sjukhuset och komma hem var det mer än 30 grader kallt. Jag har alltid älskat snön och vintern...kanske har det ett samband :-)

Hur svårt kan det vara att skriva ett inlägg?

Hur svårt kan det vara att hitta tiden, inspirationen...lusten?

Jag är så imponerad av min vän Ylvisen som skriver varje dag, ibland flera gånger om dagen. Det är alltid lika roligt att läsa om vad som händer henne och de sina.

Jag har ju massor jag vill dela med mig av. Jag vill berätta hur fantastiska mina tjejer är. Vilka framsteg dom gör. Berätta om allt bus dom hittar på. Jag vill berätta om min man som jag efter snart nio år tillsammans älskar mer än någonsin. Jag vill berätta om mitt jobb, det händer massor med spännande saker. En del tuffa saker men ändå roliga och utmanande. Jag vill berätta om våra planer för vårt hus, hur skitbra det kommer att bli nu i vår när vi äntligen ska renovera och bygga ut. Jag vill skriva om alla våra härliga vänner som vi hittar på roliga saker med hela tiden och hur min kalender konstant är fylld av roliga saker att göra.

Men det går bara inte. Jag tar mig inte tid, jag hittar inte inspirationen att sätta mig ner och författa någonting. Jag skriver ju bloggen mest för min egen skull och spar mina inlägg som en dagbok. Skillnaden är ju att alla kan läsa vad jag skriver och att det alltid är uppmuntrande med kommentarer. Annars skulle jag ju bara kunna skriva dagbok för mig själv men jag väljer att blogga.

När jag inte skrivit  på länge blir det som en ond cirkel. Jag kommer mig inte för att sätta mig och vet inte vart jag ska börja helt enkelt.

Jag tror att det kanske är så att när man är deppig och när det inte är så där fantastiskt som det jag skrev om här ovan så är det lättare att skriva. Eller man har mer behov av att skriva av sig. Jag har skrivit om detta förut men jag kommer till samma slutsats igen. När vår väntan var jobbig och när hjärtat gjorde ont var behovet stort att få vräka ur sig.

Det är söndag kväll, tjejerna sover i sina sängar. Förhoppningsvis ska Ingrid till dagis i morgon igen efter att ha varit hemma torsdag och fredag förra veckan. Hon har en elak hosta som inte riktigt vill ge med sig men är feberfri sedan i går kväll. Jag har ägnat dagen åt att vräka ut allt jag hade i en garderob på golvet för att städa. När jag väl fått ut allt tappade jag lusten, vilket resulterat i att hela vårt rum här uppe är helt fullt med saker. En del saker ska kastas, andra sparas men placeras på rätt ställe och sen massor med saker som jag liksom inte har bestämt vart de ska än. Så just nu ligger allt på golvet och jag vet inte när jag kommer att få tillbaka lusten att städa. Det skulle ha setat fint med en vab dag till hemma i morgon men jag har fullt schema på jobbet i morgon så det går inte. Måste I vara hemma får S snällt stanna hemma från jobbet.

Nu ska jag gå och ta mig en stor kopp te och krypa upp i soffan bredvid maken och mysa.

Hoppas jag skriver snart igen...