Jag har väntat på dig i hela mitt liv.Planerat för hur det skulle bli när du kom.Tänkt på vad mitt första ord till dig skulle bli.Jag har pratat om dig i flera år, jag har sagt att snart, snart kommer du.Folk runt omkring mig har också börjat undra när duska komma, eftersom jag pratat så mycket om dig.Flera gånger har jag trott att nu, nu var du äntligen på väg.Längtan blev större för varje gång men när det visade sig attdu valt att dröja ett tag till blev besvikelsen bara större för varje gång.Dina kompisar har redan börjat komma,och om du bara kom nu så skulle ni få mer tid att leka.Jag träffar dom ibland, dina kompisar, och vi har roligt tillsammans men du fattas.Jag vet inte ditt namn.Jag har försökt gissa några gånger utan att lyckas.Jag har ingen aning om hur du ser ut,men när jag blundar så ser jag dig så tydligt framför mig.Jag längtar efter att få hålla dig i min famn, stryka dig överkinden och lukta på ditt hår.Jag längtar efter att få skratta med dig när du är glad,och trösta dig när du är ledsen.Jag längtar efter att få upptäcka världen med dig och attvi tillsammans får lära oss nya saker varje dag.Jag längtar efter att få lära känna dig, och visa för digvem jag är.Men du kommer aldrig att komma till mig, jag vet det nu. Du får fortsätta finnas i mina tankar och drömmar,synd bara att jag inte kan krama dig där.

Jag vet inte vad det är med mig, det känns som att jag inte har motivation till någonting. Inte till jobbet, inte till hunden, inte till att sköta hemmet...och inte att skriva i bloggen.Förstår inte vad denna orkeslöshet kommer ifrån och varför jag känner som jag gör.När jag tänker efter ordentligt så kanske det beror på att jag idag inte lever det liv som jag skulle vilja. Det liv sm jag hade tänkt leva. Jag lever ju idag som det heter "Ofrivilltigt barnlös" men det låter så snällt kan jag tycka. Jag är jävligt ofrivilligt barnlös. Jag är trött på mitt liv som det ser ut nu. Jag vill vara mamma och det är NU!Många säger att det är så bra att jag fortfarande är så ung att jag hinner skaffa barn och allt det där sen. Så fan heller, jag vill ha barn NU inte sen. Hade jag fått bestämma hade mitt barn redan hunnit bli 4-5 år vid det här laget. Jag tycker inte att ens faktiska ålder spelar roll i det här läget. Att jag BARA är 28 år är inget jag ser som possitivt i den meningen att jag hinner skaffa barn. Jag har redan väntat på tok för länge mot för vad jag vill själv. Jag vill, som min kära vän "Grodan" skrev härom nyssens, vara mamma. Ha ett barn att överösa med kärlek. Jag kan mitt liv som det ser ut idag. Det är dax för nått nytt - det är dax att bli förälder.Tyvärr kommer det dröja några år innan den drömmen kan bli verklighet! Antingen om vi väntar på vår äggdonation eller väljer att adoptera är det minst 2½ år från nu. *suckar och kämpar för att hålla tillbaka tårarna*Det är klart att alla dessa tankar kring det här oerhört efterlängtade barnet gör att man blir lite ledsen och orkeslös. Sen gör ju höstmörkret sitt till och det känns överlag bara rätt jobbigt just nu.Ser fram emot en helg hemma med maken och hunden. Vi ska börja förbereda en gästtoalett på nedervåningen och kanske kratta lite i trädgården. Vet inte när vi hade en hel helg hemma själva senast, ska bli mysigt och skönt.KRAM på er!