Känns rätt bra med fredag, det kändes som att den kom helt lägligt. I morse när jag vaknade var det det enda jag tänkte på.....i morgon får jag sova, i morgon får jag sova.Sova ja, det gör jag numera i mitt gamla flickrum hemma hos mamma och pappa. Anledningen till det är att jag ska slippa sitta hemma i vårt hus och vara mörkrädd och mamma ska slippa sitta hemma hos dem och vara mörkrädd :-)Våra män är ju i Tyskland och jobbar som sagt och dom kommer hem på söndag.Så i kväll ser jag fram emot att laga god mat tillsammans med mamma. God laxsoppa med saffran och räkor står på menyn. Hoppas på att det ska vara lite bra på tv också så att man kan kura ihop sig och mysa. Känns lite märkligt att bo hemma så här och att ligga i sitt gamla rum i sin gamla säng. Det väcker en massa lustiga minnen :)I alla fall känns det skönt att tillbringa helgen här ute på landet och jag kommer ha mycket tid att träna med Harry. Hoppas bara på lite bättre väder.Nåväl, nu är det några timmars jobb kvar sen FREDAGSMYS!!

...ensam på jobbet, ensam hemma och lite ensam i hjärtat. Så känner jag mig idag. Maken for iväg till Tyskland i morse och blir borta till på söndag. Han ska jobba där tillsammans med mina andra kollegor så därför är det även ensamt här på jobbet. Åh...det är alltid så här den här veckan varje år...tungt, mörkt, ruggigt...otäckt. Har ingen bra känsla i kroppen alls och det beror nog främst på att jag känner mig ensam i hjärtat.Mannens ord till mig i morse innan jag åkte var "Det har varit en konstig vecka" och jag tycker det säger allt om hur det har varit. Det har varit konstigt mellan oss den senaste tiden. Och jag vet inget bättre ord att förklara stämningen annat än som just KONSTIG!Det har varit mycket prat om barn den sista tiden och det faktum att det nu kommit en liten bäbis så nära inpå ökar nog smärtan hos oss båda. Det blir liksom så verkligt så påtagligt på nått vis. Avudsjukan smyger sig på och liksom mörkar ner ens sinne. Det är en hemsk tanke men jag känner ändå att den måste få finnas här. Både hos mig och hos honom. Jag hoppas verkligen att saker och ting blir bättre nästa vecka. Kanske hjälper det att vara ifrån varandra några dagar, få längta lite...sånt skadar ju aldrig.Nåväl, dax att ta tag i dagens sysslor här på jobbet.

Ok då var det dax för bekännelser...I förrgår åt jag två chokladbitar efter fikat på vårt LC-möte och drack 3 glas cider. Kunde ha valt Ramlösa men icke, jag föll för frestelsen och tog cider.Igår åt jag en bulle till förmiddagsfikat och en kaka efter maten i går kväll. Det här att jag ska skriva upp här inne vad jag har ätit får mig faktiskt att tänka till lite även om det bevisligen inte hjälper helt och fullt. Känns skönt att skriva av sig sina synder faktiskt.

Igår var jag med om nått riktigt häftigt. Jag var på danslektion med Benke från BOUNCE! Så himla coolt och roligt. Jag är med i en förening som heter Ladies Circle och den klubb jag tillhör heter LC18. Här i Västerås finns det två klubbar, dels min och sen LC108. Och igår var vi i LC18 inbjudna till LC108 möte och dom hade bokat en timmes dans med Benke.Han var otroligt duktig att lära ut och få oss att känna oss avslappnade. Dansen gick väl sådär måste jag erkänna men vad gör det när man har så roligt?!Efter dansen var det tid för middag med lasagne och rödvin....sååååå gott! :-) Kvällen blev väldigt trevlig och det är alltid kul att gå på LC-möten och träffa många roliga och trevliga tjejer.

Tårarna kom på en sekund när jag fick Lina i famnen. Jag tog henne med mig till ett annat rum så vi fick vara ensama. Jag ville liksom prata med henne och berätta för henne vem jag är....helt underbart. Jag fick inte vara ensam länge då pappa Fredrik följde efter för att se så att jag var ok. Han var orolig att tårarna som nu föll tungt från mina kinder var ledsna tårar. Jag lättade honom snabbt genom att med pipig röst få fram att det var tårar av GLÄDJE! Hon var så självklar på något vis. Så söt, så levande så fullständig. Oj vad jag älskar det här barnet! Det bultar hårt i hjärtat när jag tänker på henne och att hon nu äntligen kommit till vår familj. Som vi längtat, både jag och framförallt mina föräldrar. Att dom nu äntligen har fått ett eget barnbarn gör att dom går extra högt med huvudet och kärleken känns i hela rummet.I dag var alltså första gången som vi fick träffa varandra, Lina och jag. Hon sov snällt i mitt knä i över en timme och sen var det dax att byta blöja. Faster fixade galant bytet mitt på bordet i köket :-)Harry skötte sig utmärkt när han hälsade på Lina, han slickade henne försiktigt försiktigt på händerna och sniffade henne på magen. Han var otroligt snäll precis som att han visste att det var ett litet barn som man ska vara rädd om. Det kändes toppen.Snart dax för hemgång och i kväll är en spännande kväll...återkommer i morgon med rapport.Just ja...ni kan ju få se en bild på hur vi såg ut idag när vi satt och gosade tillsammans....

Känner mig rätt nöjd över hur kvällen igår blev. Jag smögåt ingenting och det kändes såklart toppen. Kanske var det för att jag inte hade tid då det gick i ett hela kvällen.Tränade som sagt mellan 17-18, hämtade ut nya linser, bokade bord på Fragolino till lunchen på fredag, åt mat som min snälla make lagat, diskade och städade, åkte och simmade med min svägerska 20-22 och sen när jag kom hem tog jag bara ett rejält glas vatten och pustade ut i soffan. Nöjd över att varit lite aktiv och framför allt att jag inte stoppat i mig nått onödigt.Sen kastade jag mig i säng runt 23-tiden och somnade omedelbums. Skönt!!

Ja det var ju det där med vikten som jag skulle skriva om...det som jag sagt att min blogg ska handla om :-)Många som sett mig på TV och många som känner mig frågar ofta hur det går, håller jag den strikta dieten, hur mycket motionerar jag, kan man äta si och kan man äta så... och det är ju jättekul att folk är intresserade. Ibland blir det dock lite jobbigt och jag känner ibland att jag inte har nått bra svar. Jag vet riktigt hur det går för mig. Ibland går det bra och ibland går det lite sämre. Jag är inte lika strikt med kosthållningen längre och motionen är inte lika frekvent som i somras. Men jag går fortfarande ner i vikt, inte lika raskt som i somras men ändock går det neråt. Det känns ju fantastiskt kul och jag är så glad över att äntligen lyckats.Mitt BMI säger i ju för sig fortfarande att jag är överviktig och jag har nu 4,8 kg kvar till att få kalla mig "normalviktig". Men om jag ska vara helt ärlig känner jag mig rätt normal just nu. Och viljan att kämpa vidare neråt har ju avtagit endel. Och det blir allt svårare att motstå frestelser. Det är så himla lätt att bli nöjd och det är lite farligt för min del. Och ska jag vara HELT ÄRLIG så har jag börjat smygäta igen. Jag trodde inte det var möjligt att det skulle bli så men beteendet är djupare rotat än jag trott och här är jag nu igen. Vågen visar fortfarande neråt som jag sa men det skulle kunna gå såååå mycket bättre om jag lät bli att småäta. Det har blivit både kakor, mackor, bullar, choklad och annat godis....inga jättemängder i ju för sig men ändå. Det känns förjävligt...hur svårt kan det vara?!?!?Jag kom just på att jag verkligen ska använda bloggen här för att hjälpa mig själv med smygätandet och skriva upp allt här inne så att ni som läser får veta. Jag hoppas det hjälper mig att låta bli. Nåja nu blev det en massa skrivet och jag vet inte om det blev så samanhängande men i alla fall.Nu ska jag snart packa ihop här på jobbet och fara ner på stan, ska träna en timme nu efter jobbet idag i alla fall så det är ju bra hihi. SEN ska jag följa min kära vän Grodans tips och gå och titta på Oliv och se om dom har nått som passar hemma hos oss. Senare i kväll väntar simning med svägerskan på Kristiansborgsbadet så den här kvällen kommer bli bra ur träningssynpunkt i alla fall.Moss moss!

Klockan 22:37 den 7 oktober 2006 föddes en liten tös på Västerås förlossningsklinik, hennes namn är Lina Lingons, och jag är hennes faster! Helt otroligt, hon och jag kommer alltid ha ett speciellt band mellan oss. Hon är det närmsta jag har kommit egna barn, att veta att hon är en del av oss...vår familj är helt underbart. Jag har längtat efter henne länge och snart ska jag få träffa henne. Förhoppningsvis till helgen då dom planerar att åka hem från BB. Att besöka dem där uppe är för min del helt uteslutet. BB är ett ställe som jag INTE känner mig bekväm på. Självklart vill jag träffa Lina och de nyblivna föräldrarna men jag klarar bara inte av det. Sorgen över att veta att vi aldrig kommer att få vara där uppe och åka hem med vår nyfödda smärtar för hårt.Nåväl, jag försöker att inte tänka så mycket på vår situation i det här läget utan glädjs så mycket det går över denna lilla flicka som nu kommit till denna värld. VÄLKOMEN LINA!!/Faster Sophie