Nu är det ett faktum - jag blir aldrig gravid. Igår tog jag och maken ett stort och svårt beslut. Vi har ju länge stått i kö för att få göra äggdonation nummer två, i alla fall har vi trott att vi stått i kö, tyvärr visade det sig att vi fått felaktiga uppgifter från Akademiska i Uppsala. Vi kan få ett till försök om vi själva skaffar en donator, men endast då. Det känns som vi blivit blåsta på 9 månader av dem där uppe *suckar lite uppgivet* Efter diskusioner oss imellan kom vi fram till att vi inte ska försöka nått mer med äggdonation. Jag ringde direkt till Akademiska och bad dem bränna min journal eller i alla fall stoppa in den i ett arkiv långt ner i källaren och aldrig mer plocka upp det. Direkt när jag lagt på luren kände jag mig lättad och nöjd...men det dröjde inte så länge förrän sorgen liksom hann i kapp mig och slog ner mig bakifrån. Jag kommer aldrig bli gravid så är det bara, fram till igår har det i alla fall funnits en chans. Om än en mycket liten chans men ändå, igår blev allt så definitivt. Jag hade just förlorat en massa saker...jag kommer aldrig få se ett gravtest som visar ett stort fint plus, aldrig få smyga ner bredvid min älskade man och berätta att jag är gravid, aldrig få se min mage växa sig stor och fin, aldrig på shoppa på "mamma avdelningen", aldrig få känna mitt barn göra sig påmint genom en liten spark någonstans i revbenen, aldrig få veta hur en värk känns, aldrig få ringa och berätta att nu är vi på väg till BB och att mina föräldrar snart ska få bli mormor och morfar, aldrig få vara med mitt barn i dess aldeles första sekund i denna värld...