Jag har skaffat mig ett mantra. Ett mantra som ska hjälpa mig stå emot frestelser som godis, kakor och annat onyttigt. Mitt mantra är mer en fråga jag ställer till mig själv.

-Vill du vara tjock?

-Nej!

Ska du verkligen stoppa i dig det där?

-Nej

Sen är det klart, det är ju såååå enkelt. För rent krasst är det så att om jag låter bli att stoppa i mig onödiga godsaker kommer jag gå ner i vikt. Punkt slut!

Jag bestämde mig för det här i morse när jag stod framför spegeln och borstade tänderna. Jag tittade på min spegelbild och såg dubbelhakan som hånade mig från andra sidan spegeln. Gillar den inte, gillar den inte alls. Jag tittade mig själv djupt in i ögonen och sa. DET RÄCKER NU!! Vill du vara tjock? Svaret blev NEJ och det var då jag kände att jag behövde ett mantra.

Jag fick testa hur det fungerade redan nu på eftermiddagen, när jag kom ut i fikarummet på jobbet och skulle sätta på en kanna kaffe. Där står en stor skål med gooooda chokladpraliner. Jag tänkte genast -Äh jag tar en nu fort, det är ingen som märker.... (gamla vanor igen)! Men då...plopp så kom jag ihåg tanken från i morse. Jag tänkte....Vill jag vara tjock? Svaret blev såklart nej igen och jag gick därifrån utan att ta en bit.

Litet och pyttigt att skriva om kanske men jag var stolt och mitt mantra har iaf fungerat en gång :-) Hoppas det kan hjälpa mig nästa gång också.

Igår var vi med om något fantastiskt jag och maken. Vi blev hembjuda till våra kompisar H&H som för ett tag sedan kom hem från Kina med sin dotter E. Vi har följt deras resedagbok på nätet och sett bilder på lilla E som är strax över året. Vi hade ju sett att hon var en otroligt söt liten tjej, ändå blev jag överraskad igår när vi äntligen fick träffa henne - på riktigt!! Hon var gudomligt söt och liksom spred en känsla av lycka omkring sig. Det rann en tår nedför min kind där jag stod i hallen och tittade på lilltösen.

Alltså vilken känsla, hon är här NU...vi har följt H&H i deras resa mot sin andra dotter sedan vi gick utbildningen i adoption tillsammans. Det har varit en lång väntan och som vi har pratat om dessa barn som kommer att komma till oss. Från alla möjliga håll i världen och när man planerar framåt och liksom kan tänka sig in i hur det kommer att vara om några år. När vi alla fått våra efterlängtade barn och vi kan ha stora kalas tillsammans - vilken blandning :-) I alla fall så blev det ju så verkligt igår när vi fick träffa E, hon är en av de barn vi pratat om. Bara det att vi inte visste att det var just HENNE vi pratade om.

Såklart ökade längtan ännu mer efter vårt eget barn efter igår men det tändes också ett hopp och ett ljus i mig och maken. Vi kände att vårt barn faktiskt inte är speciellt långt bort ändå. Tiden går såååå fort och innan vi vet ordet av kommer vi också vara föräldrar....*drömmer mig bort*

Nåja, det var iaf som ni förstår en stor dag igår och jag önskar er alla i familjen S all lycka. Ta hand om era underbara små flickor!!

Bäverbacken ja, det är så vi kallar vårt sommarställe i Dalarna. Spökhuset ni vet... :-)

Vi var där i helgen jag, maken och en kompis M. Vi stack från stan i fredags eftermiddag och kom upp runt 19-tiden. Det tar typ 2 timmar att köra. På kvällen blev det pizza och rödvin och en massa sällskapsspelande - trevligt! På lördagen tog M, jag och Harry en promenad i spåret som finns i närheten, 2,5 km i rask takt och vi kände oss rätt nöjda. Maken fyllde år på lördagen och M och jag bjöd honom på en riktig retromiddag :-) Toast skagen till förrätt, oxfilé, bea och pommes till varmrätt och tomtebloss i glassen till efterrätt - så gott!! Inte så nyttigt jag vet men men nya tag får tas f.o.m idag.

Ur spöksynvinkel var det relativt lungt i helgen med några undantag. Något eller "någon" skrämde skiten ur Harry på gräsmattan. Han låg där och vilade och spanade runt när han plötsligt for upp som ett skott, ragg på hela ryggen och han verkligen vrålade ur sig det längsta yl jag någonsin hört från honom. Sen ställde han sig och liksom snodde runt på gräset samtidigt som han skällde hysteriskt. Ni som känner H vet att detta INTE är ett normalt beteende. Sen for han in till mig stugan och gömde sig bakom mina ben. Det tog sedan en lång stund innan han vågade gå ut på gräsmattan igen. Konstigt konstigt men heller inte så konkret jag vet, men nått underligt var det iaf.

Igår var det skönt att komma hem och vi slappade med en kopp te framför tvn.