Det känns som den är som bortblåst. Jag vill ju skriva om vår adoption och så men just nu är jag i ett vakum. Vet verkligen inte vad som händer och vilket land vårt barn kommer att komma i från. Jag hoppas otroligt mycket på Taiwan och att vi kan få börja samla papper efter nyår men barnbeskeden lyser med sin fråvaro så jag börjar så smått misströsta faktiskt. Dessutom är maken lite tveksam fortfarande och den här ovissheten tär på oss.

Julen närmar sig med stormsteg och allt det här med barnlösheten känns mer än någonsin. Så är det alltid kring jul tycker jag. Alla dessa klappar, leksaker, förväntansfulla miner och allt prat om att julen är barnens högtid. Vissa dagar är luften tygre att andas och sorgen kring mitt hjärta känns tung att bära.

 

Pipeline

10 december 2007 17:01

Man är verkligen svältfödd på goda nyheter. Som t ex nya länder. Utan 6 månaders vistelsetid... ;-)

Måste kännas motigt att ni inte är i fas med varandra ländermässigt. Min man är inte lika kommunikativ som jag och ibland förstår jag inte att han funderar på sitt håll. Rätt som det är har han kommit fram till något utan att jag ens fattat att han funderat. Kanske är det likadant med din man?

Jag hoppas att det snart känns bättre och att det händer något positivt för er del.

 

Soff

11 december 2007 07:53

Pipeline> Vet du att jag tror att du har helt rätt där. Det är ofta samma sak händer med min man. Jag går och tror att han inte har tänkt ett dugg på adoptionen och så plötsligt så har han en hel plan färdig. :-) Det ÄR skillnad mellan män och kvinnor så är det bara.

Det är inte så att han är emot Taiwan, snarare är han rädd för att fästa sig vid landet tror jag. Det har varit så jobbigt för honom att byta bort Bolivia och han vill nog inte riktigt tro på att vi kommer få skicka till Taiwan. Så han ligger lite lågt och jag med för den delen. Vi hoppas verkligen på goda nyheter efter årsskiftet.

Just det, nya länder med 6 månaders vistelse i landet...vem kommer kunna välja det??

KRAM

 

CJ

11 december 2007 08:36

Vill bara ge dig stöd och varma kramar!

Har ju själv vandrat den vägen,kanske var den inte exakt den stigen som du går på nu men en stig bredvid som var snårig, stenig och bara uppförsbacke med många svarta hål hela tiden.....
-Hur man orkar fortsätta frågade man sig själv hela tiden men man orkade för vad hade man annars att välja på?
Och det finns eg inget bra att säga för det man vill höra får man ändå inte höra just då.
Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...