PANG sa det bara idag. Tårarna sprutade utan förvarning rätt ut ur ögonen på mig. Andningen blev snabb och snart satt jag med händer som skakade av för mycket syre. Behövde en påse att andas i. Panikångest! Kan inte få det till något annat.

Det var länge sen jag grät så här mycket. Nu har jag lugnat mig något men tårarna rinner nu sakta ner för mina kinder och blöter ner mitt skrivbord här på jobbet. Jag struntar i att jag är på jobbet och att det är folk runtomkring. Jag är ledsen, riktigt jävla ledsen just nu. Jag pratade med min goda vän Grodan idag och vi kom in på förra årets nyårsafton. Den firade vi tillsammans och vi hade sådana förhoppningar inför 2007. Vi trodde att vi skulle få bli mammor under det här året. Vi skålade och var för ett ögonblick lyckliga. Nu sitter vi här ett år senare...vad har hänt? Inte nått. Eller jo, de har fått skicka sina ansökningar men just nu känns det långt kvar till barn även för deras del. Så hopplöst. Hoppet ja, det sista som överger en sägs det. Min älskade vän säger att vi måste fortsätta hoppas. Men jag vet inte om jag orkar, helt ärligt...jag orkar inte.

Vad har det hjälp mig hittllis att hoppas? Inte ett enda dugg, jag har istället bara blivit besviken gång på gång hela jävla tiden. Känner att hoppet försvann just idag. Jag önskar att det snart kommer åter men just nu vill jag vara inne i en svart period. Inte hoppas, inte tro, inte önska, inte fundera, inte vara positiv. Bara mörk, svart, bitter, trött, arg och ledsen.

Do not trust the hope, it has forsacen this land