Nu har mitt hjärta åter fått sin normala rytm och andningen känns inte lika tung längre. Det är jätteskönt att det gått tillbaka så här pass fort men det har verkligen fått mig att tänka till.

Jag ska ta åt mig av alla vänliga kommentarer och peppningar om att lyssna på kroppen. Det betyder så mycket att ni tar er tid att svara och ger mig råd. Det värmer ska ni veta.

Ikväll ska vi gå på bio tillsammans med Grodan och hennes man. Det ska bli skönt att kura ihop sig inne i biomörkret och bara koppla bort alla tankar några timmar. Kanske lite popcorn också...lite... :-)

Jag har ofta frågat mig (särskillt senaste tiden) Hur MYCKET ska man orka? Svaret fick jag igår kväll. Min kropp och mitt hjärta orkar inte mer. Visst det slår fortfarande och jag lever...det är inte det men mitt hjärta börjar nu bli alltför sargat och allt för tyngt av oro och allt som händer runtomkring mig.

Jag har haft svårt att förstå folk som "går in i väggen" och liksom aldrig riktigt förstått vad det innebär och hur det känns. Nu kan jag börja förstå lite hur det är.

Det började i lördags när jag vaknade, jag kände redan på en gång att det var nått som inte stämde. Nått som tyngde ner min bröstkorg. Jag trodde att det berodde på att jag legat konstigt under natten eller nått. Vi gjorde oss i ordning och drog i väg till IKEA. Väl där ökade trycket över bröstet och jag fick svårt att andas. Hjärtat slog snabbt och det kändes som att det slog så hårt att det skulle synas utanpå min jacka. Enligt maken var jag vit som ett lakan i ansiktet och vi satte oss ner för att vila. Efter ett tag mådde jag något bättre och hade fått tillbaka lite av färgen i ansiktet.

Under eftermiddagen mådde jag hyffsat men kände ändå att pulsen var högre än normalt. På söndagen sen så var det kraftiga trycket över bröstkorgen tillbaka och även fastän att jag låg i soffan i flera timmar under förmiddagen ville inte pulsen gå ner. Jag hade en puls på runt 120 och det började bli riktigt riktigt jobbigt. Jag andades tungt och ville andas kraftigt och mycket hela tiden. Vilket i sin tur ledde till att jag fick för mycket syre och blev yr och vimmelaktig.

På eftermiddagen ringde jag sjukvårdsrådgivningen som tog mina symptom på allvar och skickade mig till jourscentralen. Där tog de EKG, blodtryck, blodprov för infektion och blodvärde. ALLT såg bra ut! Dock var pulsen för hög och låg då på runt 110. Det var skönt att få veta att allt såg bra ut och att det inte verkade vara nått fel på hjärtat.

Felet finns i stället inom mig, inuti hjärtat. Sorgen har vuxit sig för stor och pressen är hård på mig nu. Jag har alltid tyckt att jag varit stark, kunnat se positivt och alltid kommit igen efter alla nederlag. Men nu verkar det ha gått för långt. Det är mycket rutomkring mig...på alla håll. Det påverkar mig mer än jag har förstått och jag hoppas att det snart lugnar ner sig.

Idag slår äntligen hjärtat aningen långsammare och trycket över bröstet är nästan borta helt. Det är skönt men jösses så rädd man blir när kroppen reagerar på detta sätt. Jag måste lära mig att lyssna på min kropps signaler och reagera och ändra situationen innan det går så här långt. Men det är svårt, väldigt svårt. Så många måsten just nu bara...

Skönt att ha bloggen som en ventil att pysa ut lite tryck igenom.

Trotts att det forfarande finns många orosmoln över oss (mig och maken) känns ändå denna fredag som en bra dag.

Våra kära vänner AK och JE är just idag på väg för att hämta sin underbara dotter från Korea. Det ska bli så himla spännande att höra hur det får för dem där nere och även såklart följa dem när de kommer hem. Jag har följt deras resa mot barn ända sedan vi traskade runt i IVF träsket. Inga försök lyckades och både deras och vår väg till barn skulle bli lång lång lång. Nu ska de alltså äntligen få sitt barn. Det är stort. Det är känsloladdat och det är bara såååå underbart.

Vi hoppas ju att vi inte ligger alltför långt efter och att vi snart också får barn. Jag har en tro inom mig, en stark tro. Jag TROR att vi faktiskt blir föräldar under 2008. Jag hoppas så innerligt att detta året ska vara ett bra år för ALLA våra vänner i adoptionsvärlden. Vi har alla väntat länge nog, det är vår tur nu.

Tack alla ni underbara människor som kommenterar min blogg. Det värmer enormt och det lättar upp mitt sinne.

Igår var som sagt en dålig dag. En tung dag. En dag jag vill stryka ur historien. Men kanske lär man sig nått av alla tunga motgångar, kanske finns det faktiskt en mening med allt som sker. Ibland är det bara så nattsvart att man inte kan tänka i positiva banor.

Fick en kommentar att dagen idag säkert skulle bli bättre och visst är det så. Det är något bättre idag, och jag har återhämtat mig efter gårdagens smäll.

Jag vill men KAN INTE skriva om exakt vad det är som händer i mitt liv just nu. Allt är upp och ner och stressen och pressen är obeskrivlig. Jag lovar att skriva och berätta när jag fått lite mer klarhet i vad som händer och hur det kommer att bli.

Vet heller inte om jag kommer blogga så mycket de närmsta dagarna, jag får se om kraften räcker. Tack alla ni som läser min blogg och som kommenterar. Det är guld värt!!

*kramar om*

Idag är en dålig dag...

2008 har verkligen rivstartat. Jag har MASSOR att göra på jobbet, MASSOR att planera med LC, MASSOR att tänka på när det gäller vår kommande adoption, MASSOR med möbler och annan inredning som ska inhandlas till hemmet och MASSOR med funderingar som jag inte går in på än...men det kommer.

Det känns verkligen att det är ett nytt år med nya utmaningar. Vet att jag redan skrivit ett inlägg om detta men det känns bara så mycket och så starkt att det blir några rader till om det.

Idag är det så äntligen fredag igen, ska bli skönt med helg fastän man varit rätt mycket ledig runt jul. Skönt med en mjukstart med tre dagars arbete. I helgen väntar inredning av vår nyrenoverade övervåning. Några lister som ska inhandlas i kväll och spikas upp i morgon. Sen behövs möbler, gardiner, mattor och annat pynt för att göra det hemtrevligt där uppe. Kul absolult men jag får ändå lite ångest jag är verkligen ingen inredningsmänniska. Jag ska ta hjälp av Grodan som är en expert!! De har det så himla fint hemma i sitt hus hon och hennes man att man blir grön av avund ;-).

Jag skrev ju ett inlägg igår om att det var en bra dag...och den blev ännu bättre!! Sent igår kväll fick jag ett sms från vänner som fått RESEBESKED!! De ska äntligen få åka och hämta sin efterlängtade dotter i Korea. Så himla underbart och jösses så spännande. Det ska bli såååå roligt att följa dem och denna lilla söta tös. All lycka till er!!

Nu är det dags att sätta igång att jobba igen så jag kommer någon vart... :-)

Idag är en bra dag...

Nytt år, nytt inlägg, nytt hopp, nya utmaningar, nya mål och nytt liv?

Vad skönt det känns med NYA saker :-) Jag tror verkligen att 2008 kommer bli det år då mitt liv aldrig mer blir det samma. En stor tanke jag vet och risken att bli besviken är stor. Men just nu struntar jag i det. Just nu är jag glad, just nu har jag ett pirr i magen som känns bra, just nu så ser jag endast möjligheter.

Lustigt hur det är egentligen, hur kan det vara så här? Hur kan november och december te sig så tunga och jobbiga och hur kan det vara så att ett nytt år kan få mig att känna att det helt plötsligt är lättare att andas? Nåja, jag ska inte grotta ner mig för det för mycket utan bara se till att njuta nu medans livet ser ljust ut.

Det är bara att inse att december och julen är en känslig tid och det blir så tydligt just då att man inte riktigt har det som man mest av allt önskar - ett liv tillsammans med barn. Kanske var det här inte vår sista jul utan egna barn men det är långt till nästa jul nu och det kommer hända mycket och alltid lär man sig något. Det är verkligen så jag känner. Jag står fortfarande upp, jag har en underbar man som jag älskar över allt annat och jag har många kära vänner (och släktigar) runtomkring mig som ger sitt stöd och värmande ord. Sånt betyder så mycket och det är också det som gör att jag ser så ljust på framtiden. I år kommer jag bli faster igen, en rolig tanke och det ska bli spännade att se vem som tittar ut denna gång. Lina ska bli storasyster....:-) Jösses!

I år kommer jag kanske bli mamma!?

Kanske får jag under året inte hålla mitt barn i min famn, titta det i ögonen, lukta det i håret och fysiskt visa min kärlek...men ändå kanske bli mamma. En svindlande tanke...*hoppas hoppas hoppas*

Bloggen har fått ett nytt utseende som jag hoppas spelgar min entusiasm över vad som komma skall. Kanske kommer vi flyga genom molnen till vårt efterlängtade barn...kanske kanske.