I natt vaknade jag och kände mig irriterad. Jag visste inte vad det var som stört min nattsömn men när jag fått funderat en stund så insåg jag att jag låg och var irriterad på en gammal myt som jag verkligen ogillar. Milt sagt.

Det hela började med att jag i helgen såg trailern till Sex and the city - The movie. Som jag längtat efter denna film och det gör jag väl fortfarande men det var en sak i trailern som stört mig och som jag då kom på i natt när jag sov. För att försöka göra en lång historia kort kan jag säga till er som inte följt serien att en av tjejerna har svårt att bli gravid och man får följa henne genom hennes frustration, sorg och förtvivlan. Genom hennes misslyckade försök att bli gravid på naturlig väg, genom hemska IVF försök och det ser mörkt ut...men så i sista avsnittet blir hon mamma till en underbar tös från Kina. Jag´var så glad att hon fick bli mamma tillslut.

Nu i filmen...när det har gått några år så blir hon gravid! Jaha kanske ni tänker nu...vad är det för fel på det? Jo så här är det enligt mig. Det är så ofta som jag som blivande mamma via adoption får höra från vänner, bekanta och även nya människor jag träffar och som jag stolt berättar för att jag snart ska bli mamma via just adoption, något i stil med:

-Du ska se att bara du adopterar så blir du gravid.

eller...

-Jag vet en/eller flera som blivit gravida efter år av barnlöshet så fort dom adopterat.

Tänk att det alltid är någon som känner någon som varit med om just detta fenomenet...eller denna MYT som jag väljer att kalla det. Ja ja ja jag vet att det händer. Jag känner själv en person som detta har hänt för så det är inte det. Jag blir bara så irriterad. för vad är det jag förväntas svara? Och vad är det personen vill?

För mig är det så här...jag kan INTE bli gravid. Det är en stor stor sorg i mitt liv så är det och jag har gråtit...timtals. Men jag har bearbetat min sorg och accepterat mitt öde. Jag har inte längre någon längtan till att bli gravid. Det skulle vara som att man skulle gå att längta efter att någon skulle återuppstå från de döda. Det kan låta hårt men så är det. Jag har sörjt klart och gått vidare. Jag kan inte prata för alla mina vänner i samma situation men jag har i många samtal med dem hört ungefär samma sak.

Folk runtomkring oss verkar ha svårt att förstå att vi inte längre VILL bli gravida. Och som fortfarande lägger huvudet på sned när de tvingas komma med besked om att vänner i vänkretsen blivit gravida. Som om vi skulle falla ner i gråt och bryta ihop eftersom att de verkar tro att vi innerst inne går och hoppas på att vi ska bli gravida.

För min del är det inte så längre, jag kan ju bara utgå från mig själv, och jag hoppas att jag aldrig någonsin får någon av de ovan nämnda kommentarerna igen. Jag ska ju bli mamma snart! Jag ska få vara med om allt som alla andra mammor också får vara med om. Men jag får inte vara med om en graviditet och en förlossning och detta har jag sörjt länge länge. Jag vill inte tänka på det mer. Jag vill inte få något hopp om det igen. Jag måste, för att orka med denna förlust, tänka att jag aldrig någonsin kommer att bli gravid. Hur konstigt det än kan låta så är det en lättare tanke att bära än att kanske snart någongång möjligtvis... Nej fy fan säger jag bara.

Att detta sedan händer andra och att de flesta verkar ha den bilden av att det är mer vanligt än ovanligt stör mig mycket. Och nu när det blir så i den här filmen så blev jag så jävla arg. Det blir ju verkligen så att det spär på myten.

Nåja, kanske drar jag för stora växlar nu och förmodligen bryr sig folk inte så mycket...och att det där händer i filmen kommer nog att gå många förbi. Men jag kände att jag bara var tvungen att skriva om det för att få ur mig det...så nu är det gjort.

En eloge till dig om du orkat läsa så här långt :-)

 

mamman

21 april 2008 11:48

Hej Soff

Det är ingen eloge till mig som orkat läsa så här långt utan det är en eloge till dig som har lyckats hitta de orden som förklarar vad ”jag tror” dom flesta barnlösa paren känner.

Du har helt rätt att filmen hjälper till att spä på myten om att man slappnar av så fort man fått ett adoptivbarn och då blir man gravid. När folk säger så känns det som att de menar att min son (som är adopterad) är lösningen på hur jag skall bli gravid och mamma.

Jag vill inte heller bli gravid även om det i säg skulle vara intressant att veta hur det känns osv men det stora är att få BLI mamma till ett BARN.

Helt klart du är inte ensam, men du är en av få som kunnat sätta ord på kännslan.

http://babyonskan.bloggagratis.se

 

till slut adoptivfamilj

21 april 2008 12:14

Hej!
Jag tror att de bara vill väl men....jag har flera gånger hört att nu kommer du säkert bli mamma på riktigt eller nu kommer ni få egna barn.....Jag är mamma ända in i djupet av mitt hjärta och våra barn är våra så mycket man kan tänka sig att barn kan vara. När vi väntade på att åka till Colombia där vår son är född skulle den största sorgen i vårt liv vara just att aldrig få göra den resan! Vi längtade efter just att bli föräldrar på de viset inget annat. Precis som du skriver den resan är redan gjord, det är redan färdig med den sorgen nu ser ni fram mot lyckan! Hoppas att du vet att flera än ni tänker och känner så lycka till!!!

 

Grodis

21 april 2008 12:41

Hurra, hurra!
Bingo!
Pang på rödbetan!

Håller så med dig, i varje ord. Varje stavelse.

En eloge till DIG vännen, som skrivit ett kanoninlägg som jag tror sätter många i samma situations tankar i pränt!

KRAM!

 

Petra

21 april 2008 20:16

Jag håller så med dig!!!! Vi tom skickade med ett formulär i vårt NU HAR VI BLIVIT FÖRÄLDRAR brev, syrliga kommentarar som
a-föräldrar gärna slipper. En del tog det kanske som en knäpp på näsan, men ärligt talat det skiter jag i.

Vi vill inte heller bli gravida.

You go girl!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...