Vi har kommit loss från grundet vi stod på. Båten glider nu iväg sakta och försiktigt. Havet är inte lika stormigt längre och jag känner mig lugnare än på länge.

Tiden stod still och vi höll andan. Nu andas vi ut och tar nya tag, vi lyfter blicken och spejar. Någonstans där ute finns vår räddning. Vår familj, vi kommer närmare och närmare varnadra hela tiden. Jag känner det i hela kroppen. Snart finner vi varandra, vi får vårat barn och vårat barn får sina föräldrar. Än är det kanske långt kvar till land men just nu lyser solen på vår båt och jag mår ganska bra. Trotts att vi satt fast en stund på grundet, väntade, hoppades och önskade att vi skulle bli räddade (läs valda). Men det var inte vår tur denna gången heller.