Det råder stiltje kring vår båt just nu. Havet är lungt och stilla och det är tyst tyst. Vi väntar, spejar...och undrar.

När är det vår tur?

När väljer dom oss?

Vem väljer oss?

Kommer vi att få vänta flera månder till?

Eller är beskedet nära?

Väntan och ovissheten är utom all tvekan det absolut jobbigaste. Att behöva svara JAG VET INTE! Jag hatar det...det blir så tydligt för mig själv att jag inte vet. Samtidigt är man ju glad att folk frågar men ja...jag gillar inte att behöva svara att jag inte vet.

I vårt fall kommer räddningen från båten se ut ungefär så här:

En dag kommer telefonen att ringa och samtalet är till oss (vi är ju flera i båten)...och vi får veta att vår räddning är på väg. Det är vår tur! Lyckan kommer vara obeskrivlig. Tyvärr kommer vi inte att få kliva av på en gång. Vi kommer att behöva stanna på båten ungefär ett halv år innan det är dags att kliva i land och lämna denna väntan för alltid. Under det halvåret kommer vi förbereda oss så mycket det bara går för vad som komma skall. Då kommer jag ha ett svar! Kanske har jag inte ett datum att ge men i alla fall på ett ungefär. DÅ vet vi också vem eller vilka som räddar oss. DET är skillnad och DET längtar jag så väldigt till nu. Att få veta, få kunna planera och få drömma.

Men just nu händer alltså ingenting...och det är jobbigt. Världen rutomkring mig blir grönare för varje dag och tiden rusar fram. Det blir så tydligt att tiden bara går, på ett sätt är det bra för det innebär att vi kommer närmare och närmare men ibland blir jag bara sorgsen. Tiden går och livet passerar. Jag vill ha min familj NU...NU på en gång...jag vill inte vänta...inte en dag till! Min frustration och min ilska hjälper mig inte jag vet det. Men ibland är det de enda känslor som jag orkar ha. Hoppet och optimismen tar så mycket mer kraft.

 

mamman

29 april 2008 15:59

Du har så rätt i det du skriver, det är så träffsäkert.

Antagligen vill du inte veta att andra delar dina åsikter i deras väntan och frustrationer men OM det finns någon som läser din blogg och som själva inte är inne i adoptions svängen så bara måste jag få säga:

Att du har så rätt.

Denna ovisshet är så enormt tärande och tömmande på kraft och energi. Får vi samtalet i dag, om en vecka, om en månade eller ett halvår? Har vi råd att åka på semester, har vi råd att lägga våra pengar på you name it? Hinner vi med att fixa och dona med det vi skulle vilja OCH dessutom har vi energi kvar till det vi skulle kunnat göra OM vi bara visste NÄR det blir av?

Ingen vet om det kommer var ett lugnt eller stormigt hav våra båtar åker på tills vi kan kliva av för gått.

Ha en bra kväll

http://babyonskan.bloggagratis.se

 

CJ

30 april 2008 15:44

Blicka ut i den stilla svarta skyn
och kanske en månstråle träffar ditt öga.
Följ dess stråle så långt du bara kan
och dröm om barnet som snart kommer bära ditt namn.

En liten tittar upp på månens sken i just detta ögonblick
och följer månstrålens färd tillbaka dig.

Och liten ser en mammma väntandes på den dag
då hennes armar omkring dig aldrig någonsin kommer lämna dig.

Titta upp i månens sken och se dess strålar stråla från en liten till dig.

Så när du ser på månen och dess sken vet du att ni snart skall mötas och aldrig skiljas mer.

Min önskan speglar sig i dess sken
och är min kärlek för dig i natt.

Kramar

 

pipeline

1 maj 2008 08:01

Om du visste hur mycket jag önskade att vi satt i den där båten. Trots att det stormar emellanåt. Ni har nämligen något vi inte har - en vetskap om att ni kommer att komma i land. Ni kommer att bli föräldrar. Det enda ni inte vet är NÄR.

Så vila i tanken och sola näsan när solen är framme. Sydvästen finns säkert med i kajutan utifall det kommer regn. Njut av förvissningen och tryggheten i att ni kommer att bli räddade. Och spänn ögonen i omgivningen och be dem sluta fråga NÄR. De kommer inte kunna undgå när NÄR har blivit NU. Skeppsbrutna kommer sällan in till land igen hem utan att pukor och trumpeter ljuder. Det kommer bli värsta sjöslaget - fast ett positivt sådant.

 

Sarah

2 maj 2008 11:27

Hej Sofie! Vad duktig du är på att beskriva, det är sånt vi får träna på i skolan, att göra målande texter liksom. Jag blev helt tagen av det här inlägget, har inte hunnit läsa ngt mer. Mamma berättade nyss om din blogg och jag tänkte jag skulle läsa lite :)
Jag håller verkligen tummarna för er, både du och Stefan är toppen-människor som förtjänar det! Puss & Kram

http://egosarah.blogspot.com

 

CJ

7 maj 2008 16:12

Hoppas det blåser till lite nu i maj så ni får vind i seglena.
Ha en bra dag!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...