Bridz

16 maj 2008 21:11

Och tänk om det händer något med jobbet, eller du och din man blir osams om hunden eller...

Det går ALDRIG att veta vad som ska hända oavsett om man har barn eller inte.

Men att ni har ett så bra och tryggt liv gör att ni har väldigt goda förutsättningar för att bli väldigt bra föräldrar. Och säkert kommer ni liksom alla familjer att uppleva stök och bråk, och precis som du skriver finns det en extra dimension av oro när barnen är adopterade. Men jag är övertygad om att det kommer att bli väldigt bra, även om man så klart inte kan veta precis hur det blir i föräg.

Dessutom tror jag att alla som väntar barn ibland undrar vad de håller på med :-)

Petra

16 maj 2008 22:15

Oj, känner så väl igen tankarna. Jag var där förra året, våndades. Maken och jag diskuterade MYCKET. Hur skulle livet bli om vi valde att leva utan barn? Skulle det kännas meningsfullt, skulle vi ångra oss mm mm? Hur skulle vi barnlösa känna om 20 år då våra vänner kanske firar sina jular med sina barnbarn? Skulle vi bli bittra? På varandra? Gå skilda vägar?

Det kloka svar jag fick, minns det så väl, var av en bekant (en mamma) som leendes sa 'Det låter precis som om du förbereder dig mentalt på att bli mamma'.

Ja, lite visste jag. Hade aldrig tänkt så. Men tydligen så går vi mammor eller blivande sådana igenom dessa tankar för att det som kommer att hända är så stort a-barn elelr b-barn, det spelar ingen roll.

Det märks idag att man tänkte så. För vi överlämnandet var jag så redo. Så förberedd. Allt kändes så självklart när vi väl stod där med F i vår famn.

Så Sophie, jag säger detsamma, alla dessa tankar är ett steg i att du är på väg att bli mamma.

Tanken är svindlande, eller hur? hihi

ps. Jobbet, vännerna, hunden, då får dem på köpet!! :)

KRAM

pipeline

16 maj 2008 22:48

Du är inte ensam om dina tankar. Jag tänker samma tankar ibland. Att adoptera är en besynnerlig väntan på att få bli förälder. En väntan som ger dig megamycket tid att fundera, oroas, försiktigt hoppas, våndas och längta. Det finns så mycket tid som man ska slå ihjäl och så många tankar att processa.

Jag försöker välkomna alla tankar - fula liksom fina - som har med adoptionen att göra. Det är din och min möjlighet att förbereda oss på föräldraskap. Vi får ingen turboinjektion av mammahormoner eftersom vi inte bär våra barn i våra kroppar. Även biologiskt gravida personer oroar sig. Men deras oro är kortare än vår. Man hinner tänka fler tankar under en elefantgraviditet än under en vanlig människograviditet. Enkel matematik :-)

Ibland måste det få finnas tid för eftertanke. Försök välkomna dem eftersom de prövar din uthållighet, din övertygelse och utmanar dig att tänka i nya banor.

Vad jag försöker säga är att du är bara människa. Om du aldrig tvekade skulle jag bli mer orolig - att ifrågasätta är ett sunt sätt att förhålla sig till en omvälvande händelse.

Förstående

17 maj 2008 10:46

Hej, jag förstår dina tankar, sånna där tankar och känslor har mångar blivande föräldar och det gäller både för biologiska och adoptiv föräldrar. Själv hade jag tankar som, tänk om jag inte kommer att älska mina barn, me n det gör jah över allt anna!!

applecore

17 maj 2008 11:56

Ingen fara - allt kommer att går bra... :-)

Nej, allvarligt talat; är det inte det som gör oss till bra föräldrar? Att vi faktiskt har dessa funderingar och farhågor gör att vi är bättre rustade för att ta emot barn! Sen kan man naturligtvis inte gå och oroa sig hela tiden, men det vet jag att du vet ;-) Jag tycker dina funderingar är helt sunda och normala och vi går alla igenom dem - även om vi inte alla sätter ord på dem så bra som du gör! Du vet var jag finns om du vill ventilera mer! Kram!

mamman

17 maj 2008 12:38

Dina tankar är inte obefogade, dom är bra och dom är hälsosamma för dig, även om det just nu är jobbigt.

Att måla FAN på väggen är ett sätt att förbereda sig på och det är just det DU håller på med nu.

Ni har gjort några val utifrån eran situation och jag tror nog att de är kloka, väl genomtänkta beslut och jag hoppas att de inte alls på något sätt är framstressade i en svår situation.

Genom dessa tankar är du faktiskt mera förberedd på vad som komma skall än om du inte hade just målat FAN på väggen.

Du skall veta att vi också radade upp alla tänkbara scenarium som kunde komma OM, när vi väntade grabben och vi tänker så nu också. Men vi vann också på att vi just tänkte och vågade tänka högt med de berörda.

Soff är helt normal och genomgår något helt normalt, det är helt säkert. De svar du får från andra (likt ditt exempel) är svar för att slippa lyssna och hjälpa dig igenom dina tankar.

Lycka till

Lille skutt

18 maj 2008 09:53

Du har på pricken rätt när du säjer att det är nåt du behöver bearbeta. Så är det.

Altting går inte alltid bra och livet kommer så-vi-så inte alltid att vara underbart... :) Men det barn ni så småningom får, kommer att vara ämnat JUST för er. Ni kommer att känna det och förstå det, och att tänka att vilken tur att vi fick just detta barn! Ingen säjer att det kommer att vara lätt alla gånger, men ni kommer inte att vilja ändra på något i alla fall.

Lycka till!

Lille skutt

solna-madde

18 maj 2008 18:19

Välkommen till föräldraskapet! ;-) Så där är det. Oron och de svarta tankarna om vad som kan hända finns under ytan hela tiden. Framför allt hos oss adoptivföräldrar tror jag. Dels för att allt som har med adoption att göra (innan man får barn alltså med kurser, utredningar mm) bara handlar om allt hemskt som kan hända men också för att alla runt om en gärna delar med sig av skräckscenarios. Snällt va´? *not*

Men vet du, alla dessa tankar och funderingar stärker dig i föräldraskapet. Du håller på att förbereda dig inför vad som kommer. Men du exkluderar det viktigaste, ett fantastiskt barn som kommer att få dig att känna alla möjliga känslor men kärlek allra mest.

Nu låter jag så där snusförnuftig jag vet. Men jag tänkte samma tankar som du för ca 4 år sedan.

All lycka, och vet du... troligtvis kommer allt att gå bra.

Stor kram

A.

18 maj 2008 21:15

Hej!

Jag har inte skrivit mycket i din blogg, men detta inlägg berör mig så mycket att jag vill svara. Precis så som du tänker har jag tänkt. Dessvärre har jag tänkt så EFTER att jag har fått barn och det är verkligen tabu för det får man inte göra. Anledningen till att jag har tänkt så är att vi fick ett så svårt sjukt och handikappat barn att våra liv vändes helt upp och ner. Vi tänkte nog att en massa kunde hända, men inte detta (barnet är vårt biologiska och inte adopterat). Det ÄR alltså befogat att tänka som du gör, men , detta vill jag också säga, man kan inte veta vad livet har för överraskningar till en. Hemska saker kan ha positiva effekter också.

Vårt liv blev väldigt annorlunda mot hur vi hade tänkt oss, men blev det verkligen sämre? Ja, för något år sedan hade jag definitivt tyckt det, men nu? Allt vi har varit med om och allt vi har fått lära oss, vill jag vara utan det? Om inte denna speciella person hade kommit till oss, hade våra liv kanske varit enklare, men vi har även fått så mycket annat. Vi kan inte heller veta vad annat som hade kunnat hända. Livet blir inte alltid som man hoppas och planerar, men ibland kan det värsta som drabbar än samtidigt vara det mest fantastiska.

Man vet vad man har och inte vad man får. Sant, men hur länge har man det man har? Det man får kan vara jobbigt eller underbart och ibland kanske både och. Jag älskar min dotter och vill inte önska bort henne hur jobbigt det än kan vara och jag tror inte att du kommer att behöva ångra dig heller vilka svårigheter du än stöter på.

Många kramar till dig!

FK

19 maj 2008 10:12

Som tur är vet man aldrig vad livet har i beredskap för en... Skilsmässa, arbetslöshet, olyckor och sjukdomar, ens eget barns svåra depression och självmord... Saker inträffar som man - om man hört talas om dem i förväg - ALDRIG trott att man skulle komma vidare efter. Men det gör man på ett eller annat sätt. Kantstött, ledsen, vuxnare, eller något annat. Livet är inte enkelt. Så är det bara. Så lycka till!!!!

Fia

19 maj 2008 11:34

Har inte så mkt att tillägga till ovanstående kloka ord. Du skriver att ditt liv är perfekt. Bra! Passa då på att njut av det och varandra. Ni SKA bli föräldrar och er "frihet" kommer att begränsas lite grann efter det. Njut av att kunna sova ut på helgerna, festa fram till gryningen, gå på bio, restaurang, läsa en bok i lugn och ro på stranden i sommar eller vad det nu är just ni gillar.
Det finns inga garantier när man får barn. Men just en sak är ju säker här, och det är att ni kommer att bli föräldrar! Det är ju fantastiskt!

Massor av kramar!

Tess

19 maj 2008 13:18

Så många kloka har redan skrivit precis det jag tänkte när jag läste ditt inlägg. Du väntar barn, du ska bli mamma. Allt det du känner är helt normalt. Jag tror inte att det är så vanligt att man pratar om det, det känns inte helt ok att fundera så här när man väntar på något som man önskat sig så länge. Men precis så har jag också varit, båda gångerna.

Sen när man väl fått sitt barn och man stöter på saker som inte bara är helt fantastiska, även då är det ok att gnälla och ojja sig lite. Bara för att man önskat så mycket och väntat så länge så betyder det inte att man orkar allt och har tålamod med allt. Det finns stunder som fortfarande kommer att vara tunga. Men underbara.

Tänker på dig!

Anna

19 maj 2008 14:30

Men är det inte så livet ÄR? Man funderar och våndas och trevar sig fram och hoppas att man gör det som är bäst. Problemet är bara att det inte finns några garantier. "Man försår livet baklänges..." Jag tror också att det finns stunder när man känner alla de känslor du beskriver, och att, som nån skrev, det ingår - både i livet och i mammarollen. Men en sak bara: Du kommer Aldrig att ångra dig. Kram!

mamma till slut

19 maj 2008 20:27

Hej!
Det har funnits stunder när jag har tänkt....om alla pengar vi har lagt ner på adoption hade gått till mamman som var tvungen att ta beslutet om att lämna det som nu är vår underbara son. Då hade han kunnat stanna. Bara för jag är född här i ett land som inte har krig eller fattigdom och att jag och min man har god ekonmi så får jag lov att bli mamma och han pappa. Men vi lever i den verklighet som vi lever och det gorde hon när hon beslutade detta säkerligen hennes svåraste och mest smärtsama beslut i livet har blivit vår renaste lycka...
Livet är inte rättvist vi kan bara försöka göra det bästa med den lycka vi får. Att ni tänker så som ni gör gör er bara ännu bättre rustade. Ett liv med barn är inte det man tror, ibland är det svårt som när ens pojke inte önskar något annant än att ha legat i din mage. Då vill man bara krama och säga att det är klart du har. Då behöver man styrkan att våga möta honom i hans sorg, hans öde. Det är det ni rustar er för LYCKA TILL! Jag lovar det är meningen med livet att just dessa barn kommer till oss. När man lever med barn lever man här och nu, på vägen lär vi av varandra!