Båten guppar runt på ett nästan stilla hav och jag tar det lungt. Jag försöker vila så mycket jag bara kan. Hitta en solstol att sitta i och bara blunda och njuta av sommaren som är här. Ibland lyckas jag rätt bra. Att bara koppla bort, glömma allt som är runtomkring och vart vi är på väg. Då i de ögonblicken tänker jag inte ens på att komma i land. Det är skönt och jag andas.

Men inte sällan väcks jag ur min sommardvala av oroliga röster runtomkring. Många pratar om när räddningen ska komma. Många är oroliga och många har lång väg kvar. En panikartad känsla sprider sig och tränger sig på mitt i det underbara lugnet. Till och med jag tittar upp och undrar vad som händer? Har dom rätt när dom säger att vi kanske får vänta upp till 3 år till innan det är vår tur? Jag slår bort tanken, vill inte...orkar inte fundera. Jag känner mig maktlös när jag tänker på tiden, på ovissheten och vill inte att det ska lägga sig som en skugga över min sommar. Men det är svårt att inte låta sig påverkas när det faktiskt är så att min allra första tanke varje dag är...

...idag kanske det händer.