Jag är tillbaka på båten och tankarna far runt i huvudet. Det har smygit sig in en rastlöshet i kroppen som jag inte känt förut. Kanske är det för att augusti månad snart är slut...september tar vid och det är ju nu som det borde hända nått...eller? Nej visst, det är ju bara i mina drömmar.

Sanningen är fortfarande den att det inte hänt något på länge. Vi bara driver omkring på ett stilla hav liksom avskärmade från världen. Där, på båten, står mitt liv still. Varje vecka tänker jag, jaha nu har det gått en vecka till. En vecka av mitt liv utan barn...undrar hur många fler som är kvar? Undrar om jag om ett år kommer att tänka likadant? Ingen vet hur länge vi kommer att få vara kvar här ute. Ute i kylan, ute ur gemenskapen, ute i helvetet.

Visst har vi fin gemenskap med de som sitter i samma båt som vi, och för de vänskaper jag fått är jag evigt tacksam. Men den gemenskap som vi borde dela med de allra flesta av våra vänner, och släktingar...den finns inte där. Vi faller utanför normen, utanför vad som är normalt. Fan också. Nu kommer tårarna igen...jag som inte trodde att jag var ledsen längre. Jag har känt mig stark på sista tiden men ytan är tunn och skör. Jag går så lätt sönder och mitt annars så glada uttryck blir förvridet till panik, ilska och förtvivlan. Jag får tröst av min älskade man, det känns skönt.

Måtte det bara hända något snart, för oss eller för någon annan i båten. De som sitter bredvid oss allra allra närmast känner jag som mest för. Vi håller varandras händer och hoppas åt varandra. Det är en oerhörd trygghet och kärlek. Tack!

 

Grodis

29 augusti 2008 15:51

Älskade, älskade vän!
Så starkt du skriver. Jag sitter här med en stor ond klump i halsen och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Känner SÅ med er och känner SÅ förbannat mycket igen mig i det du skriver. Vi sitter i samma båt. Det är förbannat tur att vi har underbara vänner som er att göra denna långa, tunga och ovissa resa tillsammans med. Hur hade vi annars orkat?

Tänk att det är september på måndag. Helt galet. Men skönt. Vi kommer närmre och närmre VÅRA små. VÅRA BARN! Men jag vet... vissa dagar gör allt bara ont. Gråten finns där och klumpen i halsen värker mer än någonsin...

Finns här!

Love you!

http://grodis.wordpress.com

 

Eva (A:s kompis)

30 augusti 2008 01:06

Hej Soff,

jag är så berörd av ditt/ert öde. Hoppas verkligen att det löser sig snart och livet kan börja på riktigt!

Sedan vi sågs har jag gjort massor av IVF:er och ÄD:er, utan framgång. Har nyss gjort den artonde (!) misslyckande insättningen.

Minns du mig? - Du skjutsade hem mig efter träffen på Viksäng för flera år sedan. Jag kommer snart att ge upp, men DU har ju flera barn kvar att få! KRAM och LYCKA TILL!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...