Det var en lugn och stilla dag på båten och jag hade för ett ögonblick glömt vart vi befann oss. Då plötsligt hördes ett rop. De som bestämmer ombord ropade upp våra namn! Jag ställde mig förvånad upp  och kände hur hjärtat rusade i mitt bröst. Vad är det som händer?

Var det verkligen våra namn som ropats upp? Är det vår tur nu? Den stilla dagen förvandlades till kaos. Vi sprang, kramades, jublade, grät och lyckan var total.

Just nu står vi vid landgången och väntar på att båten skall lägga till. Vi väntar på klartecken att få kliva av. Räddningen är närmare än någonsin och i våra bästa stunder njuter vi och vågar tro på att det nu äntligen är dags att kliva av. I de lite mörkare stunderna känner vi klumpen i magen, oron och tvivlet. Det liksom finns där bakom och stör. Nervöst väntar vi på fler besked. Vi håller andan och ber.

Du är resan som jag velat ska ta fart,

du är gåtan som jag aldrig löser klart.

Du är början på nått nytt och nånting underbart,

för mig, för mig, för mig

När hösten kommer och tiden gått för fort,

när allt känns på rutin och redan gjort.

Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort,

för dig, för dig, för dig.

Jag har vandrat som en vilsen stenstaty,

jag har vart på rymmen utan någonstans att fly.

Det här är slutet på resan och början på en ny,

med dig, med dig, med dig.