Jag är fortfarande kvar på båten. Jag har bytt plats men jag är kvar. Där vi befinner oss just nu känns lite som ett VIP-rum. Här är alla glada, förväntansfulla och det är en annan typ av väntan. Vi vet vilka våra barn är, vi vet att snart kommer vi att få hämta hem dem. Jag är glad över att vara här, men längtan och väntan tär ändå på mig. Jag vill inte vänta längre, jag vill ha mina tjejer hos mig NU! Det känns som att våra liv går parallelt just nu, de har sin vardag och jag har min. Fastän vi borde leva ihop. Det är ju mina barn....MINA barn som är där ute någonstans i den stora världen. Här, där jag befinner mig, finns ett varmt hem som väntar. En trygg tillvaro och ett liv tillsammans som en familj. Det är inget liv för ett barn att växa upp på ett barnhem. Mina barns uppväxt går förlorad för varje dag som går, ja så känns det.

Barnhemmet de befinner sig på är bra, det vet jag och för det är jag evigt tacksam. De tar väl hand om tjejerna men det är inte samma sak. Barn behöver en mamma och en pappa för sig själva. De förtjänar all uppmärksamhet och det kan endast föräldrar ge. Så på så vis känner jag mig som sagt ändå frustrerad över att vara kvar här ute. Må något ske snart så vi får vara tillsammans.

Det är i mina mest egoistiska stunder som jag lider över vår plats i båten...men om jag bara lyfter blicken och ser mig omkring ser jag så många som har det så mycket svårare. Personer jag älskar som inte har en aning om när det är dags för dem att kliva av. En del har till och med i dagarna fått besked om att de kanske aldrig någonsin kommer att komma i land. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas och vad man skulle göra. De letar nu efter alternativ men det ser mycket mörkt ut och mina tankar går till dem. Det som ändå känns bra är att de har en solstråle med sig på denna båt som de kan njuta av och älska.

Adoptionsvärlden är tuff idag, mycket tuffare än vad jag kunde föreställa mig när vi började denna resa.