Detta är vad jag kommer att titta in i resten av mitt liv...håll till godo.

Jag dricker cider...cider? En sliskig, söt och konstgjord smak fyller min mun. Smaken är "sommarbär" med rabarber och jordgubbar. Det känns konstigt så här mitt i vintern och smakerna får mina smaklökar att minnas några nyårfiranden när jag var en runt sisådär 16-17 år och cider var det enda rätta att dricka. Fråga mig inte varför jag dricker den just nu :-)

Ett inlägg direkt ämnat åt Ylvisen...det var ju din blogg jag just hade läst ju... :-)

Jag har just läst igenom några inlägg från en blogg jag börjat följa. Tjejen som skriver är en person jag känner sedan förut. Vi har gått i skola tillsammans och träffats lite nu och då genom gemensamma vänner. Dock umgås vi aldrig ensama privat men ja, vi känner till varandra bra ändå på något vis. Sen när man följer varandras bloggar så får man ju väldigt bra inblick i hur livet för den andra är. Nu när jag loggade in för att läsa så hade hon skrivit ett inlägg som fick mina tankar att snurra.

De har, liksom vi, gått igenom svåra saker när det gäller att skaffa barn och bilda familj. Våra situationer är totalt olika och kan inte jämföras på samma dag. Ändå finns det otroligt mycket som är så lika. Jag tänker på hur människor i vår omgivning reagerat på våra sorger. Hon beskriver hur det många gånger är så att det är vi som måste hjälpa släkt och vänner när de blir ledsna över vår situation och hjälpa dem...istället för tvärt om. Hur det känns som att man hela tiden ligger steget före i accepterandet av situationen. 

Jag har många underbara vänner och släktingar som lyssnar och förstår och som stöttar mig och för det är jag evigt tacksam. Men jag vet hur svårt det är, hur svårt det är att hitta "rätt" sak att säga. Jag har trott att det är bara för att folk inte har kunskap som de säger klumpiga och dumma kommentarer. Men jag har haft fel. Jag har kommit på mig själv att inte veta vad jag ska säga. Vad är rätt? Hur kommer det jag säger nu att uppfattas? Sårar jag bara när jag babblar på eller hjälper jag det minsta? Grejen är ju att man vill vara en god vän, man vill förstå...men vad svårt det är.

Man får lära sig att vara mindre dömande av andras kommentarer för att inte behöva döma sig själv för hårt när man inte hittar orden som kan trösta. 

Det här kanske blev ett väldigt flummigt och obegripligt inlägg som för många kan tyckas vara helt onödigt men jag behövde få ur mig detta och vad annars ska man med en blogg till?