Jag har just läst igenom några inlägg från en blogg jag börjat följa. Tjejen som skriver är en person jag känner sedan förut. Vi har gått i skola tillsammans och träffats lite nu och då genom gemensamma vänner. Dock umgås vi aldrig ensama privat men ja, vi känner till varandra bra ändå på något vis. Sen när man följer varandras bloggar så får man ju väldigt bra inblick i hur livet för den andra är. Nu när jag loggade in för att läsa så hade hon skrivit ett inlägg som fick mina tankar att snurra.

De har, liksom vi, gått igenom svåra saker när det gäller att skaffa barn och bilda familj. Våra situationer är totalt olika och kan inte jämföras på samma dag. Ändå finns det otroligt mycket som är så lika. Jag tänker på hur människor i vår omgivning reagerat på våra sorger. Hon beskriver hur det många gånger är så att det är vi som måste hjälpa släkt och vänner när de blir ledsna över vår situation och hjälpa dem...istället för tvärt om. Hur det känns som att man hela tiden ligger steget före i accepterandet av situationen. 

Jag har många underbara vänner och släktingar som lyssnar och förstår och som stöttar mig och för det är jag evigt tacksam. Men jag vet hur svårt det är, hur svårt det är att hitta "rätt" sak att säga. Jag har trott att det är bara för att folk inte har kunskap som de säger klumpiga och dumma kommentarer. Men jag har haft fel. Jag har kommit på mig själv att inte veta vad jag ska säga. Vad är rätt? Hur kommer det jag säger nu att uppfattas? Sårar jag bara när jag babblar på eller hjälper jag det minsta? Grejen är ju att man vill vara en god vän, man vill förstå...men vad svårt det är.

Man får lära sig att vara mindre dömande av andras kommentarer för att inte behöva döma sig själv för hårt när man inte hittar orden som kan trösta. 

Det här kanske blev ett väldigt flummigt och obegripligt inlägg som för många kan tyckas vara helt onödigt men jag behövde få ur mig detta och vad annars ska man med en blogg till?

Det var länge sen jag skrev, jag vet...men grejen är den att jag skrev ett mycket långt och utförligt inlägg om vår julafton men just när jag skulle spara det så "poff" så var det bara borta och jag kastades ut ur internet. Så himla segt och fruktansvärt irriterande. Inspirationen att skriva om hela inlägget igen fanns inte så därför har det nu blivit ett litet glapp.

Julafton

Julafton 2008 var en upplevelse - jag överlevde. Jag hade trott att det skulle bli jobbigt men det var faktiskt en mycket bra dag. Jag och maken gjorde som vi ville, inga krav från någon annan och vi njöt i fulla drag. Visst tänkte vi på tjejerna och önskade att vi hade varit fyra i stället för två. Men åter igen...det är inte upp till oss att påverka. De kommer när de kommer och absolut helt säkert är det att nästa gång det är jul så är vi en fullfjädrad barnfamilj med allt vad det innebär.

Nyårsafton

Året skålades in i en stuga med goda vänner, god mat och fina raketer. Precis som det ska vara! Det var härligt att få välkomna 2009 och det riktigt kändes i luften att detta året är speciellt för oss.

Efter skumpan och raketerna väntade bastubad och dopp i isvak!! Det var en upplevelse. Gången på isen ut till vaken var kantad av ljus och det var så vackert...och kallt! :-) Det blev inte mindre än 5 dopp för mig under de två timmar som vi bastade och alla vågade sig i det kalla och svarta vattnet. Efter bastun var jag väldigt trött och valde att gå och lägga mig lite före de andra. Så nöjd och lycklig över en perfekt nyårsfest och att 2009 äntligen var här.

Nu ska vi njuta av ytterligare några dagars ledighet. Det känns så skönt att få vara ledig så här länge och vi är riktigt utvilade både jag och maken vilket känns härligt.

När det gäller tjejerna så här jag lite nyheter men jag suger på den karamellen lite till :-).

GOD FORTSÄTTNING!