Igår fyllde min äldsta dotter 5 år. Tänk 5 år gammal är min älskade lilla tjej. Jag hoppas att hon hade en bra födelsedag och att hon fick känna sig speciell. Ännu en missad födelsedag för min del. Mamma var inte där...mamma fick inte smyga in på morgonen och sjunga för dig vid sängen. Jag fick inte se dina ögon spända av förväntan och lyckan i ditt ansikte. Det känns tungt att inte få vara med. Åter igen blir jag påmind om att vi just nu lever paralellt. Vi är inte tillsammans. Vi kan inte röra vid varandra och jag kan inte visa henne hur mycket jag älskar henne.

Väntan börjar tära på mig nu, det känns i kroppen och tårarna bränner bakom ögonen. Det var ett tag sedan jag grät nu. Kanske är det dags att åter igen släppa lite på trycket. Jag känner hur kinden blir blöt av salta tårar och mitt turkosa linne får en mörkare färg. Det är skönt att låta tårarna rinna, släppa fram sorgen. Sorgen finns kvar i mig ännu så är det bara. Jag har inte mina barn hos mig. Jag är inte en mamma på riktigt ännu.

Jag vet att jag är otroligt lyckligt lottad över att få bli mamma till dessa två tjejer och att det finns dem som har det så mycket svårare i sina adoptionsresor. Våra öden är så olika och vi har alla våra egna vägar vi måste gå och hinder vi måste över.

Någon frågar mig -Har du barn? Ja, svarar jag. Stolt och med ett stort leende. Hur länge har jag velat svara ja på den frågan?  Jag har två små flickor säger jag. Ändå är mitt hus lika tyst som vanligt. Det är inte fullt av liv, bus, skratt och skrik. Det ser ut som vanligt. Maken och jag har gott om plats i soffan. Vi äter vad vi vill, tittar på vad vi vill, går och lägger oss när vi vill och går upp när vi vill. Inget har ändrats. Eller jo förresten tjejerna har flyttat in i våra hjärtan.

I dag är det exakt 5 månader sedan vi fick barnbeskedet. Första gången vi fick se våra små tjejer...det var en magisk dag. Jag vet inte hur många timmar jag har tittat på dem på alla de fotografier jag har. Jag vill inte vänta mer nu. De behöver mig och jag behöver dem.