En klok ny bekatskap sa till mig att den här väntan skulle vara den värsta...

...jag trodde henne inte. Nu hade vi ju ett barnbesked, hur svårt kunde det vara?

Nu vet jag att hon har rätt. Känslan i magen säger att det här är fel. Det är fel att jag och mina döttrar är en hel värld bort från varandra. Det är inte jag som får trösta dem när de är ledsna. Det är inte jag som får stoppa om dem på kvällen när det är dags att sova. Det är inte jag som får mysa med dem på morgonen när de är sådär härligt nyvakna och luktar sömn. Undrar om det är någon som myser med dem över huvud taget?

Frustrationen växer sig allt starkare hos mig och jag börjar misströsta. Åter igen får jag höra hur stark jag är. Jag är inte stark, innuti gråter jag hela tiden och hjärtat värker i bröstet. Jag vill skrika, vara arg och slåss för mina barn. Det är svårt att hitta glädjen i någonting och allt runtomkring mig här känns ibland bara så oviktigt.

Tack för alla peppningar genom era kommentarer, det hjälper ska ni veta.