.:Sabina:.

9 februari 2009 10:43

Det är ju en sorts sorg det ni lever i nu, sorgen att inte få vara tillsammans med era barn. Och precis som människor i sorg, efter ett dödsfall, får höra att de är starka så får tydligen du detsamma. Det har ju inte med det att göra, du har inget annat val, det är både så enkelt och så svårt. Alternativet är det ni lever nu, något annat finns inte.

Jag tänker mycket på er och kan ana hur svår väntan är, även om jag inte kan sätta mig in i den helt förstås. Tillsammans med er och så många andra hoppas jag för er, men framför allt för tjejernas skull, att ni ska få hämta hem snart, helst redan IGÅR!!

Grodis

9 februari 2009 15:08

Kära, älskade finaste vän!
Jag kan bara föreställa mig vilken tortyrväntan det måste vara för dig/er. Är faktiskt inte ett dugg avis på just den... Där är det skillnad från Bolivia, att man väl (i 99% av fallen) får åka och hämta sitt barn inom 3 veckor. Det är ju snabbt och det känns förstås jättebra, även om man säkert kommer vara superstressad över allt som "måste fixas" innan resan...
MEN..! Hellre det än att ha det som ni måste och är tvungna att ha det för tillfället. Att befinna sig på varsin sida om jordklotet och veta om och längta efter varandra... Att kunna se varandra och prata med varandra via nätet ... men inte kunna röra... Inte kunna trösta... Fy bubblan...

Jag finns här och du får så gärna skrika, gråta, prata och bara vara som den underbara människa du är. Ingen hoppas mer än jag att det ska rulla på fort nu och att ni snart får komma iväg på er livs resa.

Många, många styrkekramar!
Love you!

Petra

9 februari 2009 17:59

Ja du, vad säger man??? Det är helt uppåt väggarna att väntan blir så här lång. Särskilt för tjejerna som ju vet att ni finns och för barn är ju en vecka lång tid.

Hur motiverar de det undrar man ju?!

Kan inte ens tänka mig in i er situation, den är bara för absurd. Jädra myndigheter!!!

KRAMAR

"E"

9 februari 2009 20:39

Tänker på er och hoppas att tiden går så fort tills ni får vara en stor härlig familj.
Tänk vad fantastiskt den dagen ni får mötas - på riktigt. Kramas och hålla om varandra, känna en liten hand i din hand. En liten näsa mot din näsa. Två par härliga bruna, skrattande ögon som bara längtat efter att få skratta tillsammans med er. Då är all väntan värd varenda sekund tror jag...
Stora kramar och måtte tiden gå fort...

Grynisen

9 februari 2009 22:03

Många kloka ord står ju redan så jag behöver inte skriva några fler.

Men jag vill bara säga att jag finns här, tänker på er varje dag, önskar varje dag och hoppas HELA TIDEN att ni ska få definivt besked om datum för resa och hämtning och två underbara sötnosar *ler*

Fortsätt skriv när du orkar....

STOR KRAM

Tess

12 februari 2009 14:16

Åh, hoppas att det ska gå fort. Det måste vara fruktansvärt denna väntan. Tänker på er. KRAM.