Tänk om det dröjer för länge...

Tänk om jag blir tokig...

Tänk om mitt hjärta går sönder...

Det känns som det.

När jag tänker på mina döttrar så gör det så ont. Jag trodde att jag bara skulle känna glädje från den dagen då jag fick veta att de fanns. När vi äntligen hittat varandra.

Vem är det som kramar mina tjejer? Är det någon som kramar dem? Jag hoppas det. Jag hoppas att de känner sig älskade...sedda.

I morgon ska vi göra samma sak samtidigt igen. Det är något som känns viktigt. För just den stunden så är våra liv inte paralella, utan vi gör något tillsammans som en familj. Det blir som en liten liten försmak om hur det kommer att vara när vi är tillsammans. Som CJ skrev så är det underbart men samtidigt smärtsamt. Vi längtar än mer efter varandra ju mer vi får kontakt men det är det värt såklart!