...om hur det var att prata med mina döttrar igår.

Fjärilarna i magen var inte riktigt lika livliga som inför förra gången de ringde, men visst var det pirrigt. Vi gick runt här hemma och vankade av och an och försökte förbereda saker som vi kunde ha användning av.

Kvart över nio började Skypesignalen att pingla men tyvärr var det lite strul med ljuden så vi såg bara kvinnan som jobbar på barnhemmet men ljudet kom inte fram. Efter en omstart av datorn där borta så kom vi då äntligen igång. Först kom Wei-Ya (vår stora tjej) in i bild och det märktes tydligt att även hon var mindre nervös inför detta andra möte. Hon tittade rakt in i skärmen på rätt nära håll och sa -Hello mamma pappa! och log med hela ansiktet. Det är så roligt att de säger just mamma och pappa, inte mommy and daddy utan det låter som om de säger det på svenska :-).

Strax efter ramlade lillasyster Ting-Huei in i bilden, även hon lika glad. Hon höll upp en bil och körde i luften mot skärmen och log. Wei-Ya tittade på henne och skrattade. Det är så härligt att se dem tillsammans att de känner varandra och har roligt åt varandra. Det tror vi kommer att vara en enorm hjälp för dem när de ska ge sig ut i den stora okända världen tillsammans med oss.

Ganska snabbt tog de fram pennor och papper och ville rita åt oss. Och som tur var hade även vi laddat med saker så att vi också kunde rita. Det var verkligen en höjdare, för tjejerna uppskattade att vi gjorde samma sak som dem.  Wei-Ya tog kommandot och sa att nu ska alla rita en bild på pappa. Och så gjorde vi, alla visade sina bilder för varandra och det blev många skratt både från oss och tjejerna....HÄRLIGT. Kvinnan från barnhemmet sa att tjejerna sa att de nu är  glada och lyckliga...då fick jag en tår i ögat. Hon sa att båda två sa att vi var roliga föräldrar. Det känns så himla roligt att vi får ha den här kontakten, att vi redan nu har börjat knya an till varandra. Vilken otrolig möjlighet det här är för både oss och tjejerna.

De var också mycket nyfikna på snön och vi berättade då att det faktiskt ligger snö på marken här nu. De ville gärna se och vi visade runt med kameran ute på tomten. De tjöt av glädje och pekade på den vackra snön. De sa att de gärna ville testa hur det känns att leka i snön. Tyvärr tror vi inte att de hinner komma hit innan årets vinter är över. Vi ska skicka ner bilder på huset och trädgården både i vinterskrud och några härliga sommarbilder så får de se vilken skillnad det kan vara.

Efter en timme var det dags för tjejerna att gå och äta middag. De vinkade och sa bye bye in i kameran men jag kände att jag ville göra något mer denna gången och testade att göra en slängpuss. Responsen blev underbar. Båda tjejerna tjöt till och började genast skicka slängpussar tillbaka till oss. Det var sååå himla mysigt att se. Jag längtar tills dess att mina läppar får möta deras hud på riktigt men just nu får vi nöja oss med slängpussar från andra sidan jorden...och det...det är inte dåligt det.

Jag har blivit utmanad av Grodan!

Regler: Varje svar måste börja på första bokstaven i ditt namn. Alla svar måste vara riktiga ord! Du får inte ge samma svar som personen som utmanade dig (om ni börjar på samma bokstav). Du får inte heller skriva samma svar eller ditt namn på flera ställen! Lycka till!!

1. Vad heter du? Sophie

2. Ett ord på fyra bokstäver? Saga

3. Flicknamn? Svea

4. Pojknamn? Sixten

5. Yrke? Snickare

6. Färg? Svart

7. Klädesplagg? Stövlar

8. Mat? Stroganoff

9. Sak i badrummet? Salva

10. Plats/stad? Sidney

11. Orsak att vara sen? Sängen (den är för varm och skön ibland)

12. Något man skriker? Satan!

13. Film? Star Wars

14. Något man dricker? Snaps

15. Band? Six Pistols

16. Djur? Snigel

17. Gatunamn? Sandgärdsgatan

18. Bil? SAAB (Så länge det nu finns sådana)

19. Sång? Stay (Shakespeare Sisters)

20. Aktiviteter med mer än en deltagare? Sex :-)

...av kärlek!

Våra barn är helt underbara. De är fulla av glädje, liv och skratt. Jag sitter här med ett lyckorus i kroppen efter att ha fått spendera en timme till av mitt liv med mina döttrar. Vi busade och skrattade tillsammans.

Nu ska vi ut i snön med Harry och gå länge länge och bara njuta. Återkommer med hel rapport om samtalet när jag får mer tid.

Tänk om det dröjer för länge...

Tänk om jag blir tokig...

Tänk om mitt hjärta går sönder...

Det känns som det.

När jag tänker på mina döttrar så gör det så ont. Jag trodde att jag bara skulle känna glädje från den dagen då jag fick veta att de fanns. När vi äntligen hittat varandra.

Vem är det som kramar mina tjejer? Är det någon som kramar dem? Jag hoppas det. Jag hoppas att de känner sig älskade...sedda.

I morgon ska vi göra samma sak samtidigt igen. Det är något som känns viktigt. För just den stunden så är våra liv inte paralella, utan vi gör något tillsammans som en familj. Det blir som en liten liten försmak om hur det kommer att vara när vi är tillsammans. Som CJ skrev så är det underbart men samtidigt smärtsamt. Vi längtar än mer efter varandra ju mer vi får kontakt men det är det värt såklart!

När jag inte bloggar på ett tag blir det som en låsning. Vad ska jag skriva om? Det blir liksom för mycket saker som händer runtomkring och så mycket att berätta att jag inte vet vart jag ska börja och då skriver jag ingenting i stället.

Det är väl bara att sätta igång och skriva och se vad som kommer...

Med tjejerna händer det ingenting för tillfället, inte ett knyst...ingenting...bara en tom tyst väntan. BFA säger att det kommer att dröja 2 månader innan vi hör något igen...eller vänta förresten...den 6 februari var det 2 månader. Nu har det ju hunnit gå en tid sedan dess så ja, det tickar på och de säger att så länge man inte hör något under den här väntan så är det positivt. De brukar vara snabba på att höra av sig från Taiwan när något är fel och måste kompletteras eller nått.

Vi längtar jättemycket efter tjejerna nu och på lördag är det dags för oss att ha ett nytt Skypesamtal med dem...klockan 09:00 ringer våra små töser igen *längtar*.

...en fin dikt som jag ville dela med av som passar så fint.

Not flesh of my flesh
Nor bone of my bone
But miraculously my very own
Never forget for a single moment
you didn’t grow under my heart but in it.

En klok ny bekatskap sa till mig att den här väntan skulle vara den värsta...

...jag trodde henne inte. Nu hade vi ju ett barnbesked, hur svårt kunde det vara?

Nu vet jag att hon har rätt. Känslan i magen säger att det här är fel. Det är fel att jag och mina döttrar är en hel värld bort från varandra. Det är inte jag som får trösta dem när de är ledsna. Det är inte jag som får stoppa om dem på kvällen när det är dags att sova. Det är inte jag som får mysa med dem på morgonen när de är sådär härligt nyvakna och luktar sömn. Undrar om det är någon som myser med dem över huvud taget?

Frustrationen växer sig allt starkare hos mig och jag börjar misströsta. Åter igen får jag höra hur stark jag är. Jag är inte stark, innuti gråter jag hela tiden och hjärtat värker i bröstet. Jag vill skrika, vara arg och slåss för mina barn. Det är svårt att hitta glädjen i någonting och allt runtomkring mig här känns ibland bara så oviktigt.

Tack för alla peppningar genom era kommentarer, det hjälper ska ni veta.

Fan också, visste att det var för bra för att vara sant.

Court hearingen är avklarad precis som jag skrev och vi är absolut ett steg närmare MEN MEN MEN...det kan fortfarande dröja 4-5 månader innan vi får åka och hämta våra tjejer. Jag hade, trotts att jag läst på om processen, missförstått läget. Åhh....låt detta inte vara sant. 4-5 månaders väntan till...fan också. Återkommer.