Det är inte lång tid kvar nu innan jag ska träffa mina döttrar för första gången. Pirret i magen tilltar för varje timme som går. Ibland känner jag mig stark och tror på mig själv. Att jag kommer att klara detta galant men ibland så sviker självförtroendet. Jag oroas över hur det ska gå med kommunikationen. Hur ska jag få dem att förstå vad jag vill och hur ska jag förstå dem? I detta myller av människor och trafik ska jag skydda mina tjejer - hur?

Hur ska jag veta vad de vill ha att äta till frukosten? Vad de vill ha att äta när vi ska på restaurang på lunchen eller kvällen? Om dom har ont någonstans, hur ska jag veta? Om de verkligen inte vill göra det som vi vill...HUR ska jag veta? Vill de att jag ska krama om dem? Att jag pussar på dem eller kommer de reagera med gråt och skrik? Vad gör jag i så fall? Tänk om de springer ifrån mig på stan, rymmer. Vad gör jag? Folk runtomkring oss här kommer att förstå precis vad de säger och jag kommer stå där som ett fån. Samtidigt så vill jag inget annat än att stunden då jag får se dem för första gången ska komma NU! Jag är så nyfiken och redo att träffa dem. Skräckblandad förtjusning helt enkelt.

Nu är vi redo att fortsätta upptäcka Taipei...jag ska lägga undan mina orostankar en liten stund.