Vi är nu äntligen där vi ska vara, i land. Vi har klivit av båten och vinkat det gamla adjö. Nu har en ny resa börat med nya utmaningar och nya hinder som ska övervinnas. Om vi vänder oss om så ser vi att vår resa varit lång och den har satt sina spår. Mycket har varit jobbigt men inte allt har varit av ondo. Vi har kommit varandra närmare som par och vi har fått fantastiska vänner under resans gång. Kanske har vår långa väntan på barn gjort oss till bättre människor? Åja, det kanske är lite att ta i men jag hoppas att vi kommer att bli bra föräldrar som uppskattar vardagen med våra barn.

Det här nya livet som har börjat är intressant, minst sagt. Vi är på okänd mark och det är svårt att veta vad som är rätt och fel i alla lägen. Vi ställs inför dilemman konstant och det är lätt att bli för hård mot sig själv. Vi har ju aldrig gjort det här förut och har ingen som helst erfarenhet. Vi måste lära oss och tjejerna måste lära sig att leva ett liv som en familj med oss.

Språket är en stor utmaning såklart och det är bland det första som folk frågar om. HUR GÅR DET MED SPRÅKET? Ja, svarar jag...de pratar kinesiska och vi pratar svenska. Men på något vis förstår vi varandra ändå. Vi klarar av dagarna som kommer och får saker gjorda utan att ha samma språk. Kroppsspråket är lika världen över :-)

Mitt nya liv innebär att jag inte hinner skriva färdigt inlägget. Vi hörs sen... :)