Vi är nu äntligen där vi ska vara, i land. Vi har klivit av båten och vinkat det gamla adjö. Nu har en ny resa börat med nya utmaningar och nya hinder som ska övervinnas. Om vi vänder oss om så ser vi att vår resa varit lång och den har satt sina spår. Mycket har varit jobbigt men inte allt har varit av ondo. Vi har kommit varandra närmare som par och vi har fått fantastiska vänner under resans gång. Kanske har vår långa väntan på barn gjort oss till bättre människor? Åja, det kanske är lite att ta i men jag hoppas att vi kommer att bli bra föräldrar som uppskattar vardagen med våra barn.
Det här nya livet som har börjat är intressant, minst sagt. Vi är på okänd mark och det är svårt att veta vad som är rätt och fel i alla lägen. Vi ställs inför dilemman konstant och det är lätt att bli för hård mot sig själv. Vi har ju aldrig gjort det här förut och har ingen som helst erfarenhet. Vi måste lära oss och tjejerna måste lära sig att leva ett liv som en familj med oss.
Språket är en stor utmaning såklart och det är bland det första som folk frågar om. HUR GÅR DET MED SPRÅKET? Ja, svarar jag...de pratar kinesiska och vi pratar svenska. Men på något vis förstår vi varandra ändå. Vi klarar av dagarna som kommer och får saker gjorda utan att ha samma språk. Kroppsspråket är lika världen över :-)
Mitt nya liv innebär att jag inte hinner skriva färdigt inlägget. Vi hörs sen... :)
6-barnsmamma
21 april 2009 12:02
Är så glad för er skull, och det har varit så spännande att få följa er resa. Även resedagboken var det så spännande att få följa, tror ni kommer att klara er fint!
Vill sända er mina bästa lyckoönskningar!
http://6-barnsmamma.blogspot.com
Petra
21 april 2009 12:51
Hahahahahahhaaha, japp precis så är det. Man kissar med nån i famnen, äter fort och inte oavbrutet, utan ställer sig upp för att hämta nåt, torka nåt en fem sex ggr per måltid, sover inte hela nätter, får inte bada ifred, eller duscha, ka inte föra normala samtal, eller ansluta alla meningar, tappar det man tänkte säga, glömmer låsa bilen, kollar på helt andra filmer än förut, lyssnar på barnvisor ist för på radio bilen ger ger ger av sig själv, mer än man nånsin kunnat föreställa sig.
Nä, ni har inte gjort detta förut. Men jag är säker på att ni är de mest underbara föräldrarna till just era barn. Precis som ni är. Man får bryta ihop o gråta, bli arg, säga 'jag vill inte' eller 'jag orkar inte just nu'.
Det kan vara lätt när man kommer hem att känna att man ska vara den felfria föräldern, efter all väntan liksom, då borde man ju vara sååå tacksam och ha obegränsat med energi att ge.
Fast så är det ju förstås inte. Naturligtvis är man innerligt tacksam och glad för varenda sekund tillsammans. Men man får sätta sig ner, fundera över vad en 'good enough' förälder är och köra på den linjen.
Så man orkar...njuta av att höra barnskratten, små fötter på parketten, första cykelturen (då F grinade) osv osv Det är ett underbart liv!!!!
Välkommen in i f-klubben, och välkommen till öppna förskolan när ni känner er redo
Linda DHL
21 april 2009 12:54
Grattis till era fina tjejer..Jag har kikat in lite då och då för att se om ni skrivit något..Härligt att vara hemma..Eran vardag med dessa töser kommer att bli kanon! Utmaningar ställs man inför när man har barn, oavsett varifrån barnen kommer. De kommer till oss för att testa oss, utmana oss, lära oss känslor vi inte trodde fanns..Glad för er skull!!
mamman
21 april 2009 13:34
Jag kommer i håg det som i går när vi kom hem med grabben. Vi gick runt och runt utan att kunna få till något. Vi bara tittade på grabben och förundrades över vad han var duktig i denna märkliga situation för honom. Vi var handlingsförlamade ett tag. Språket går fort, mycket fortare än man tror. Det är bara att prata på så mycket man orkar, för på något vis precis som du skriver så förstår man varnadra. Barn är inte så komplicerade som vi är. Samtidigt gäller det att "läsa" vad deras kropp säger om ifa de har ont någonstans eller annat oroar dem. Fast dina flickor har varandra och det är nog en härlig tröst för dem båda.
Lycka till nu med era tre ungar (Harry också)
Vad tycker han om att ha fått "små" syskon:-)?
Kramar från mamman
http://babyonskan.bloggagratis.se
Denise
21 april 2009 15:03
Vad roligt med en uppdatering, och GRATTIS åter en gång till era fina flickor!
Förstår att ni har mycket att bita i framöver, och hoppas på att få läsa om sådana där vardagsglimtar/trubbel som uppstår.
Kram!
http://lerica.blogg.se
Johanna
21 april 2009 18:53
Men åååh så underbart! Längtar efter att få läsa många och långa uppdateringar om hur ni har det, men jag vet att jag får ge mig till tåls nu när ni har två små liv därhemma...
En sak undrade jag dock över när jag kollade er resedagbok: Vad var det för lappar flickorna hade hängande runt halsen och varför?
Hoppas att ni mår jättebra allihopa, stora kramar!
http://karpov.bloggagratis.se
"E"
21 april 2009 19:43
Ler med hela ansiktet när jag ser Petras kommentar. Känner att nån kommentar från mig bara är helt överflödig i det sammanhanget.
Dagen idag var tuff...
Massor på jobbet, försenade tåg, stressa hem, kasta i sig maten, disk över öronen och sen fick vår lilla A ett riktigt raseriutbrott innan läggdags idag pga att vällingflaskan ramlade i golvet. Då hade jag behövt se ditt inlägg Petra. ;) Jag upprepar ditt mantra...jag är en "good-enough" mamma...
Det ska jag tänka på nästa gång det händer...TACK Petra! :)
Åse
21 april 2009 20:28
Åh vad kul att få läsa ett inlägg här efter att ni kommit hem. Jag kan tänka mig att det är mycket att lära och komma underfund med i er nya roll som föräldrar. Jag måste få fråga hur det funkar, visst är det så att ni har fått föräldradagar som man får om man föder sitt barn? Ni måste ju få lugn och ro med att få lära känna varandra och knyta an menar jag. Berätta gärna hur det funkar för en osm inte alls vet hur det är.
http://didriksson.wordpress.com
Grynisen
21 april 2009 20:47
Hihi vad härligt med lite nya rader i bloggen :-)
Dina ord svallar över av lycka och kärlek. Det är underbart att läsa, blir helt varm inom mig!!!
Visst är det omtummlande att få barn, en helt ny värld öppnar sig, man ska lära känna varann, förstå varann osv. Men visst är man världens lyckligaste... det går inte att säga nått annat
Fortsätt ta dag för dag och njut... :-)
Många kramar
http://grynisen.bloggsida.se
Karin
22 april 2009 12:35
Hej! Vad härligt att läsa att ni äntligen har era flickor hemma! Vi satt bredvid varandra på distriktsmötet i Arboga förra året och då berättade du att ni väntade på att få hämta era två barn. Jag tyckte att det lät som en otroligt jobbig väntan. Jag frågade om din bloggadress då, men glömde den och hittade hit genom Ylvisen som jag intervjuade för ett tag sedan.
Nu har jag läst och fascinerats över er resa. Ni verkar vara otroligt kärleksfulla och fina föräldrar. Det här kommer att gå bra!
Hoppas vi ses i LC-sammanhang framöver!
Kram, Karin LC108
ulrica
22 april 2009 13:33
hej!
det vore jätteroligt att få se en bild på hela familjen :)
