mamman

24 maj 2009 19:28

Hej Soff

Ber om ursäkt för att jag skriver detta till dig men jag tycker något.

Egentligen är det Vera som behöver mest hjälp av er nu, det är hon som har mest att ta igen i kontakten till er, det är hon som gått miste om mest. Enligt mig behöver hon lika mycket hjälp som Ingrid även med sådant som hon klarar av själv. Hjälp henne med ALLT, men ber hon eller vill hon själv göra vissa saker skall hon klart få vara stor där och då. Hon behöver bli och få lov att vara liten hos er – det är viktigt.

Bilder brukar hjälpa. Kan ni inte ta bilder på barnen med först den ena föräldern och sen den andra föräldern (4 st kort), sätta ihop dem bakom varandra (samma barn med två föräldrar) och ha som dagskort (det blir två dagskort). Det betyder att när Vera o mamma syns (Vera o pappa tittar in i kylen) så är det deras dag, på kvällen får Vera vända kortet och ser sig själv med pappa och då är det deras dag nästkommande dag. Lika är det för Ingrid men med den andre föräldern. Det kan hjälpa upp lite kring barnens relation till pappa och ni får vars ett barn att fokusera er på.

Detta är bara min åsikt och mina tankar som jag vill dela med mig utav.

Rosie & Harry

24 maj 2009 20:11

Här hemma hur vi än försöker så är det mamma som är den som ska allt. Vet inte varför för även vi gör allt för att pappa kan han med. Men det är väl bara så:) Och om du kommer på det här med kloning så skrik till jag behöver också vara fler en 1person i bland:)
Ha en skön söndag, kjamen

Sara

24 maj 2009 23:13

Hade inte vart dåligt ne, skulle vara bra även i andra situationer :D

PetraFilippa

25 maj 2009 21:35

Jag vet så väl hur du känner, och då hade jag bara EN LITEN TJEJ!!! Men som ville ha mamma heeeela tiden. Bära runt, trösta, natta, gosa med, mata, byta på osv osv

Och jag gjorde allt det. La mig själv åt sidan i en 9-10 månader, tills papa verkligen fick komma in och bli nästan likvärdig.

Det ÄR tufft! Man BLIR helt dränerad och frustrerad. Samtidigt finns där kunskapen om hur ett barn bara kan knyta an till en åt gången och att den första anknytningen tar många månader.

Men jag lovar dig vännen, det är övergående (även om du inte ser slutpunkten nu)

En klok mamma sa till mig en gång- vilket tur att man får plats med två barn i en famn. Att vi skapades med två händer, så att barn får hålla sin mammas hand.

S tur kommer, kanske inte nu. Men å andra sidan- undebart för honom att bara kunna luta sig tillbaka och kunna se på hur du, hans älskade, får uppleva det du drömt om- att få vara mamma, att få knyta an.

Det säger T ofta, att han är tacksam för tiden vid sidan om. Han har så många minnen från den första tiden, saker jag missade för att hela världen snurrade runt runt, runt lilla F

Det är jag så tacksam för!

Så håll ut superdupermamman och man kan inte göra mer än sitt bästa.

KRAM

ylvisen

26 maj 2009 15:10

Förstår precis...

Denise

26 maj 2009 21:17

Jag som har två täta biologiska barn, på 1.5 och 2.5 år, kan ju meddela att det är MAMMA ENBART som gäller här också.
Framförallt sonen vägrar ofta att ta hjälp av pappa.
Jag förstår att det känns extra tungt för S, nu när allt är så nytt, men... jag tror också att det är en del av en pappas liv. Att bli nummer två. Efter mamma. Dom första åren liksom. Men en väldigt stark tvåa såklart! :)

Ni gör så gott ni kan, vad gäller uppdelningen av tid med tjejerna. Jag tror det är jätteviktigt att dela på barnen ibland. Att göra saker med BARA EN liksom. Försöker själv göra det med mina.
Stora killen går gärna till bibblan med mamma. Lilltjejen tar hellre en lite promenad.
Dom behöver få vara En ibland. Tror jag. Och att lära sig att man inte alltid kan få göra som man önskar, att ibland går någon annan före, det är nog bara nyttigt?

Stor kram, det är så intressant att läsa om hur ni har det. Ert liv och eran långa resa berör! //Denise