Just den frasen VÄNTA DU BARA har jag hört många gånger i mitt liv, men jag har inte tänkt på den så mycket på sista tiden. Idag blev jag påmind då jag hörde det igen. Denna gången handlade det om barn och barnuppfostran.

Tidigare har det handlat om till exempel skolan eller handbollen. Under skoltiden fick jag höra så gott som varje år från det jag slutade "lekis" och började i skolan...vänta du bara tills du börjar skolan, då blir det svårt. Sen under lågstadiet fick jag höra...vänta du bara tills du börjar mellanstadiet, det är då det svåra börjar. Vidare en bit in i mellanstadiet börjades det prata om högstadiet...jag skulle vänta och se hur svårt och jobbigt det skulle vara. Sjuan kom och det gick ganska bra för mig, men då fick jag höra...vänta du bara tills du kommer upp i åttan...då är det riktiga betyg som gäller och DÅ blir det jättesvårt. Åttan passerade utan större svårighet och då hördes det såklart röster...vänta du bara till NIAN då du...då blir det tufft. Det gäller att få bra betyg så att du kommer in på gymnasiet. Betygen fixades och en plats på det program jag sökte var enkel att få. Då hördes det åter igen...grundskolan är ju ingenting...vänta du bara nu på gymnasiet blir det svårt...och så vidare och så vidare. Hela tiden dessa hot om att det kommer att bli så svårt och besvärligt.

Jag var jätterädd hela tiden och trodde på rösterna som varnade mig för allt svårt som skulle komma. Men skolan passerades utan större svårigheter för mig måste jag säga och vid studenten kände jag mig nästan lite lurad. NÄR skulle svårigheterna komma? Det där otroligt svåra och hemska som alla pratat om? Nu var ju skolan slut...! Självklart fick jag varningar om högskolan...DÄR är det jättesvårt och jobbigt...såklart :-)

Lika var det med handbollen...vänta bara tills ni kommer upp i C, B, A-flick....DÅ blir det inte lika lätt längre...bla bla bla bla bla...vi vann fan allt långt  upp i åldrarna.

Idag handlade det alltså om adoptionen och om hur det går med barnen. Hela vägen under vår resa till våra döttrar har vi fått höra varnande röster. Oj du vet det här med adoption kan vara svårt. Barnen har ju så mycket med sig i bagaget och vet ni verkligen vad ni ger er in på? Tänk på hur svårt det kommer att bli. 

TVÅ BARN?!? Oj oj vänta ni bara det kommer att bli svårt...och så gamla ja då får ni det jobbigt....bla bla bla. 

Nu har första tiden gått bra och folk har nu istället börat varna oss för hur jobbigt det kommer att bli när barnen blir äldre...olika trottsåldrar som kommer om en sisådär 4-5 år och så vidare. 

VARFÖR detta negativa sätt att se på saker? Varför ska det alltid pratas om det som är svårt och jobbigt? Jag fattar det verkligen inte? Är det inte roligare att prata om det som är positivt och roligt med, i det här fallet, barn? Jag tycker att de flesta småbarnsföräldrar man pratar med hela tiden fokuserar på det som inte fungerar. Läggningen, maten, leken...vad som helst. 

Missförstå mig rätt, jag har också klagat en del på hur tjejerna är och visst har vi det tufft i mellanåt och visst måste man få ösa ur sig lite i bland. Men jag bara undrar varför det alltid är det negativa som kommer först och som folk tycker är roligast att prata om?