Jag sitter i soffan, klockan är strax före nio och jag är ledsen.

Jag tvivlar på min förmåga att vara en bra mamma. JAG VET...att alla tvivlar på det här ibland men det gör inte min ledsamhet lättare...inte just nu i alla fall. Anledningen till denna dystra morgon började redan igår kväll. Då slog jag mig ner i soffan, när barnen somnat, för att börja läsa en bok som jag lånat av en kompis. Boken heter Ditt kompetenta barn och ska tydligen vara jättebra. Jag kom bara två kapitel sen tog tröttheten och värmen ut sin rätt. Dock hann jag läsa en hel del intressanta (men jobbiga) saker. Det handlade om gamla tiders sätt att uppfostra barn och om hur vuxna utövar makt över sina barn.

Jag kom på mig själv att jag gör lika dant. Jag och min man har satt upp vissa regler som ska följas. Vi tyckte att det var helt rätt sak att göra. Vissa saker får man göra och vissa saker får man inte göra. Men i den här boken menar man att detta inte är bra. Detta förminskar barnen och låter dem inte utvecklas fritt. Men sänker deras självkänsla mm mm. Jag blev ju såklart ledsen redan igår kväll och fick dåligt samvete över vissa situationer som redan uppstått här hemma tidigare. Det jag läste igår kastade helt om mina tankar och min tro på vad som är "bra" för barn. Till exempel så har jag trott stenhårt på det här att man ska vara eniga, för att inte barnen ska kunna spela ut den ena mot den andra. MEN detta säger boken är helt onödigt. Man kan vara hur oenig som helst, det spelar absolut ingen roll för barnets utveckling och påverkar inte hur barnet agerar och så vidare.

Jag gick och la mig förvirrad och visste varken ut eller in. Jag tyckte ju att det gick så bra med tjejerna men igår när jag hade läst insåg jag att det enda som skett är att jag utövat total makt över barnen...eller det kändes så i alla fall.

Vi tycker att det är viktigt att man till exempel äter upp det man fått på sin tallrik (om portionen är anpassad till barnets ålder), att man går och lägger sig när vi säger till att det är dags att gå och sova. Att man inte slår andra och att man inte skriker och gapar vid en middag eller annat.

Men i det lilla jag hann läsa i boken är dessa gränser helt fel att sätta. Boken menar att man ska lita på att sitt barn är kompetent nog att fatta sina egna beslut, typ. Nu har jag ju inte läst klart hela boken och det kommer säkert bättre saker senare men just nu känns det bara tungt.

Anledningen till att jag nu sitter ledsen i soffan i vardagsrummet och tjejern är på ditt rum är att jag gjorde helt fel (enligt bokens mening) nyss vid frukosten. Vi vill att barnen ska äta minst två saker till frukost, antingen ett ägg och lite yoggi eller en liten bit macka och ett ägg eller någon annan kombination...vi tycker att det är viktigt att de får i sig något till frukost helt enkelt. Men i dag satt de bara och petade i maten och suckade. Efter en timme gav jag upp, Jag tog bryskt ifrån dem deras mat och stälde ner dem på golvet och bad dem gå från bordet. De lommade iväg med huvudena nedböjda och jag skämdes omedelbart för mitt beteende. Skulle de äta bara för att JAG bestämt att de skulle äta. Eller skulle jag ha litat på att de helt enkelt inte behövde äta. Att de själva fick ta beslutet om de skulle äta eller inte? Usch jag tycker det är jättesvårt och det känns förvirrande.

Gör om, gör rätt...om jag bara visste vad som var rätt.