...visste jag inte vad som väntade mig dagen efter idag.

Den 1 september 2008 förändrades mitt och Stefans liv för alltid. Det började som vilken dag som helst, vi var på jobbet och allt var som vanligt. Även om man går och väntar på att SAMTALET ska komma så tänker man inte på det precis hela tiden. Så jag blev ändå helt överraskad.

Klockan var strax innan tolv på förmiddagen och jag gick förbi Stefans kontor...lite bråttom som vanligt och blev lite trött när han ropade in mig. Jag trodde han skulle komma med någon jobbig fråga kring jobbet som han alltid gör...men han sa bara... -Det var Berit som ringde.

Jag blev stående i dörröppningen och tittade storögt på honom. Berit hade ringt...tankarna snurrade runt i mitt huvud. Jag hade några veckor tidigare bett Berit att ringa Stefan när barnbeskedet väl kom. Jag skulle inte ha klarat av det samtalet.

Berit hade ringt...det betydde att vi hade fått barnbesked! Vad sa hon, vad sa hon nästan skrek jag. Svaret från maken var...-De envisas med att fråga oss om syskonpar. Det låter ju väldigt negativt men Stefan uttrycker sig lite konstigt ibland så jag skrattade bara och sa jaha men vaddå berätta mer!!

-De har två flickor till oss. 

-Åh...jösses! Jag lutade mig mot dörrkarmen och kände hur världen gungade under mina fötter. Ok...fortsatte jag. Hur gamla är dom?

-Eheeehhh...jo ja...alltså den ena är 6....tror jag eller hmmm...och den andra är 3 eller...vänta...de är födda 2004 och 2005....

Det visade sig att Stefan inte var så cool lugn under det där samtalet heller *skrattar*. Han hade klottrat ner födelsedatumen på en lapp och sa sen snabbt att vi snart skulle få ett mail med foton på tjejerna...sen rusade han in på toaletten.

Jag blev stående mitt i rummet och undrade vad fan det var som hände. Det pirrade i hela kroppen och jag andades så häftigt att jag tillslut fick lov att sätta mig på en pall som stod efter ena väggen. Jag satt en bit ifrån min dator men jag hörde ändå det välbekanta ljudet som ges när det kommit ett nytt mail i inkorgen. Jag stirrade bort mot datorn och jag fick stålsätta mig för att inte rusa dit och öppna filen. Jag var så nyfiken att jag höll på att sprika. Stefan var kvar på toaletten och jag fick lov att vråla KOM UT!! Tillslut för jag orkade inte vänta. -Du måste komma ut och prata med mig! skrek jag.

Stefan kom ut och satte sig mitt emot mig i en stol. Vi hade sen en ganska lång diskussion kring hur vi skulle göra. Efter att vi blivit brända tidigare det året med ett annat syskonpar kände vi att vi måste vara försiktiga med känslorna. Vi ville inte titta på några fler barnbilder och drömma oss bort, rädslan av att "förlora" ytterliggare barn stor. Skulle vi klara av så pass "gamla" barn...?? Stefan var väldigt osäker och vi pratade fram och tillbaka. Efter en stund hade vi båda kommit fram till samma sak. Vi skulle våga chansa en gång till! Vi ville verkligen ha dessa två flickor.

Vi gick fram till datorn och öppnade inkorgen. Där fanns mailet...bara några klick bort fanns bilder på våra barn. Det var så konstigt och så overkligt. Vi klickade upp mailet och fick se alla bildena. Tårarna forsade ner för mina kinder och vi bara stod och höll om varandra. Vilken total lycka!!!

Som sagt från den dagen blev vårt liv aldrig någonsin det samma igen...

Nu sitter jag här, ett år senare och i morgon ska jag tillbaka till jobbet. Det har varit ett fantastiskt år. Vi har bara fått vara tillsammans i drygt 4 månader av detta året men bara vetskapen om att vi hade fått barn gjorde att det här har varit det absolut bästa året i mitt liv hittills.