I dag är det ett år sedan vi kom hem med våra barn. Ett helt år har gått! Det är helt galet. Det känns både som om det var igår samtidigt som den tiden känns så fruktansvärt avlägsen. Vi har kommit så långt och gjort så mycket under de senaste 365 dagarna att det är helt enormt. Vilken utveckling, både för flickorna med även för oss som familj.

För exakt ett år sedan hade vi tillslut kommit hem efter att ha varit på resande fot i 27 timmar. Det var en brokig väg hem med missade flygplan och andra missöden, men vi hade kommit hem. Första dygnet hemma med tjejerna gick jag som i ett töcken. Det var svårt att begripa att de faktiskt var hemma nu. Att de var här innanför våra väggar och levde och skapade liv omkring sig. Vi kunde inte kommunicera med ord men med deras kroppspråk visade de oss sin glädje och lyckan var total. Det var svårt att sova första natten...för oss alltså. Tjejerna sov som stockar hela natten medans jag och maken låg och lyssnade efter varje rörelse.

Jag är så stolt över mina tjejer. De är helt otroliga och vi har vuxit i hop till en fungerande familj. Vi lär oss ständigt saker alla fyra och det finns mycket att jobba på hela tiden men det känns mer som vilka bekymmer som helst precis som för "vanliga" familjer.

Jag ser fram emot det här nya året tillsammans. Det känns bra att nu för göra allt sammans igen. På flera sätt känns det ännu roligare att få uppleva högtider och årstider tillsammans nu detta kommande år.