Jag känner mig dränerad på energi. Motståndskraften är betydligt lägre. Som ett hål i ozonlagret.

Jag tror att jag kraftsamlat så mycket inför sommaren att jag nu inte har något försvar kvar. Jag tänker att det inte är så lång tid kvar och att jag redan bevisat för mig själv att jag kan, så varför fortsätta?

Det var jobbigt och tråkigt i mars men det är inget mot det jag upplever nu. Våren, sommaren och semestern var inga problem alls. Jag njöt av allt och såg bara möjligheter och allt som är positivt med nykterheten. Nu tänker jag att allt bara är skit.

Missförstå mig rätt...jag längtar inte efter att bli berusad. Inte ett enda dugg faktiskt. Jag är ärligt talat lite rädd för hur det kommer att kännas. Jag har umgåtts med så många berusade människor under det här året...hela skalan från smått smått påverkade av 1-2 glas vin till riktigt aspackade och allt där i mellan. Och för att vara helt ärlig, inte mycket av det är charmigt. Så nej, jag längtar inte efter ruset. Utan det är mer känslan av gemenskap som jag saknar. Att situationer kan kännas extra speciella om jag får dela den fullt ut med min man och mina vänner. Det faktum att jag på en gång hamnar "utanför" och får en annan upplevelse av kvällen än de andra bara på grund av att jag inte har samma sak i glaset känns fruktansvärt trist.

Förra veckan hade jag två stora utmaningar. En hellyxig bjudresa till Stockholm med jobbet...skärgården, underbara takterasser, fantastiska restauranger och all tänkbar lyx...och fritt med champagne. Jag fick fatta om mitt beslut flera gånger den kvällen. Gå in till toaletten och se mig själv i speglen för att peppa mig själv att hålla fast vid mitt beslut.

I lördags var det en 30-års fest på hemmaplan. Grillning, massa glada vänner...mannen...sommarens kanske sista varma kväll...garden nere och otroligt svårt att hitta motiviationen.

Under året har jag som sagt varit på mängder av fester och andra tillsällningar där andra varit berusade och jag har inte haft något problem med det. Jag har haft roligt och pratat, dansat och umgåtts med alla. Men nu känner jag att jag inte orkar mer, det är inte roligt längre.

Jag längtar inte tills det här året är slut. Jag är helt ärligt livrädd för det. För jag vet inte exakt hur jag vill att det ska vara. Nu har jag trotts allt en plan, något att hålla fast vid...hur mycket jag än tycker att det suger just precis nu. Det är bara en svacka, en urladdning efter sommarens kraftsamling och snart kommer jag att tycka att allt är bra igen. Det är jag övertygad om. Sitt ner i båten och bara följ med. Så tänker jag nu.