Jag sitter här framför skärmen och fryser om mina händer. Jag har just varit ute och det är isande kallt. Vintern har kommit och jag behöver inte vänta längre på snön, kylan och allt det vita - det är underbart. I bakgrunden lyssnar jag på Som jag hade dig förut med Melissa Horn, texten och melodin gör mig sorgsen. Åter igen denna sorgsenhet. Jag vet inte var den kommer ifrån. Den finns där i bakgrunden och gör sig påmind då och då. Jag borde ju vara världens lyckligaste och på många sätt är jag det. Jag känner en så stor tacksamhet över min underbara familj. Min familj om fyra...att vi två blev fyra tillslut är fortfarande svårt att förstå.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött,
försökt att vara allt på samma gång.
Så mycket man kan göra och borde och vill
och mitt i allt så ska man räcka till.
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
och försökt att hitta spår som leder rätt.
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
och mitt i allt så ska man vara sann.

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
och försökt att känna efter hur det känns.
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
men jag har tröttnat på att vara likadan.
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
och försökt att vara nån till lags.

Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
och snart har man glömt vem man är.
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
och insett att jag måste börja om.
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
men snart ska jag hitta den jag är.

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.

...så skört och vasst som skaren.

Och det smälter lika lätt som isen i drinken i glaset som hon lämnat i baren.

Hela vägen på kvällens hundpromenad gick jag och nynnade på den melodin...det snöar och jag är lycklig. Jag älskar när det snöar och i kväll snöade det glitter. Det glittrade så otroligt vackert upp mot den mörka himlen och jag gick och njöt av att känna flinorna mot min kind. Harry var lika lycklig han rullade sig på rygg flera gånger i de få centimeter snö som fallit. Jag funderade på att göra honom sällskap, men det får bli lite mer snö på backen innan jag lägger mig ner och rullar.

Jag är inte rolig att umgås med när jag är hungrig. Jag är verkligen Super Sura Sunk Sophie just nu. Det tar ALLTID mycket längre tid att laga mat än vad min käre make tror. Det är något irriterande. Nu verkar det trotts allt vara klart tydligen. Jag tror att acceptansnivån på rödheten i lammet kommer att behöva höjas om vi ska kunna äta denna rätt. Åh vad hungrig jag är...säg nu att maten är god. Annars blir det ingen rolig fortsättning på denna tredje söndag i advent.

Jag spenderar söndagskvällen med att kombinera följande saker reggae, vin och nya lakan. En förvånandsvärt lyckad kombination. Jag dansar runt här hemma och sjunger gamla Marley låtar för tjejerna som tittar på mig med stora ögon skakandes på huvudet. Jag tror dock att Ingrid gillar takten för jag såg henne stå och gunga i takt i smyg bakom dörren till deras rum :-)

Det har varit en bra dag i dag. Vi började med simskola på förmiddagen och sen blev det hem en snabbis för att hoppa i finkläderna. En adventsbuffe hos min faster stod på schemat. Tjejerna fick ta på sig sina allra finaste "kinaklänningar". Veras är så häftig, den är i mörk cerise med drakar på. Ingrids är ljusrosa och betydligt snällare...två rosa klänningar...jag gillar ju inte ens rosa...fattar inte hur det blev så här. Nåja, de var ju rätt söta måste jag ju erkänna. Vi fick många trevliga komplimanger från de andra gästerna och det är ju såklart roligt. Det roligaste är när folk vill säga att de tycker att det är så fint att de har traditionella kläder på sig eftersom de kommer ifrån Taiwan. Det är ju inget konstigt med det men ändå lyckas folk krångla till det hela och hamnar alltid i en sits där de tycker att ämnet blir känsligt. De är rädda att trampa mig på tårna eller något tror jag och trasslar in sig i något som låter som väldigt rasistiskt och sen ska de förklara ur sig. Det är roligt att lyssna på.

Ännu en helg har passerat och idag är det andra advent...andra ljuset är tänt och det är verkligen nära till julen nu. Julen 2009 kommer att bli en bästa någonsin!

Tänk vad det kan vända fort. Hela jag är fylld av glädje just nu. Jag fick just spendera en kvart framför skärmen tillsammans med min älskade man...som befinner sig i Kina. Han har varit borta i rätt många dagar nu och saknaden är stor. Både tjejerna och jag blev så glada av att se och höra honom på skärmen.

Nu springer jag runt här med ett leende på läpparna och lyssnar på glad musik...dansar och busar med mina små...

Lördag morgon, humöret är bättre än igår. Kanske för att jag tillät mig att vara ledsen igår. Det är så lätt att sätta upp en fasad och att tvinga sig själv att vara glad. Flera gånger under gårdagen trängde tårarna fram och blötte ner min kind. Det smakade salt när tårarna nådde mina läppar och jag kunde liksom smaka på sorgen. Varför jag var ledsen vet jag fortfarande inte. Jag borde vara den lyckligaste människan på jorden. Jag har allt jag vill ha och tacksamheten borde uppväga allt mörker. Men känslorna styr man inte över tydligen och de känns aldrig logiska.

Jag sitter i skrivande stund och tittar på mina små töser som är så lyckliga. Deras lycka grundar sig just nu på att de fått en klubba i kalendern på morgonen. Mormor och morfar har varit så snälla och fixat en paketkalender och de har nu i fem dagar förväntansfullt öppnat ett paket efter frukost. Mamma berättade att de lagt godis i de luckor som är på lördagar. Tänk vad en klubba kan göra för ett barn. Att lyckan blir så total av bara en klubba. Jag kanske skulle gå och köpa mig en klubba? Nej det är helt fel väg att gå...jag har ju testat att äta när jag är ledsen och det är INGEN bra idé. Jag ska i stället ta mig en lång varm dusch efterföljt av en härlig kopp kaffe.

Jag sitter här hemma, det är fredag förmiddag och det är regnigt och trist ute. Det har varit minusgrader några dagar men nu visar rermometern åter igen plusgrader, trist. Jag är en vintermånniska och älskar kylan, snön och isen. Någon snö har jag ännu inte fått njuta av, jag hoppas att den kommer snart.

Jag känner mig ledsen, trött på något vis. Jag vet inte varför, jag antar att det bara är så vissa dagar. Idag dränker jag mig i sorgsen musik och bara tillåter mig själv att vara ledsen. Jag liksom gnuggar in min sorgsenhet och istället för att försöka hitta på saker som skulle göra mig gladare tänker jag på alla hemskheter som jag varit med om, alla orättvisor och allt mörkt.

Himlen faller ner,

det svider till där kniven skar.

Jag har varit vaken hela natten,

känt om hjärtat sitter kvar.

Våra älskade tjejer är nu våra på riktigt. Fram till nu har vi endast varit fosterföräldrar åt dem. Så fungerar det när man adopterar från länder där det inte sker en så kallad stark adoption. I vårt fall fick vi ansöka om lov hos Tingsrätten för att adoptionen skulle gå igenom här i Sverige. Detta tar, enligt organisationerna, ca 3 månader. Vi fick vänta över 7 månader. Jag tycker att det är otroligt dåligt att det ska behöva ta sån tid. Men det är ju som allt i den här processen när det nu väl är klart så tänker man inte så mycket på hur lång tid det har tagit.

Nu är vi bara lyckliga över att vi har kommit ett steg längre fram. Vi önskar ju bara att få vara en helt vanlig familj. Det ska bli så skönt när ALL byrokrati är bakom oss och att vi bara får komma igång och leva ett normalt småbarnsfamiljsliv :-). Efter detta beslut från  Tingsrätten är det inte så mycket kvar, det är några uppföljningsrapporter som ska tillbaka till Taiwan och vi ska ansöka om namnbyte för tjejerna. Sen är det klart. Nu är dom bara våra!! Det är snart dags att korka upp skumpan och skåla!