Ett stort grattis till miraklet H som fyller 3 år idag!!!

HURRA

HURRA

HURRA

HURRA

Jag vill önska alla en GLAD MIDSOMMAR och bjuder på tre små bilder. En på vardera tös och en med bästisarna Ingrid och Harry.

Äntligen en dag utan regn. Både vi och tjejerna njöt av att kunna vara ute. Dagen började med att vi åkte till sjukhuset med Vera som skulle vaccineras. Allt gick bra och personalen på barnkliniken är verkligen helt suveräna. När vi var färdiga åkte vi och handlade på oss lite picknickmat och drog iväg till ett naturreservat nära Mälaren. Där njöt vi av solen, åt god mat och lekte i några timmar. Harry passade på att hoppa ner i vattnet, fastän han inte fick! En blöt och nöjd hund fick sen ligga och torka i solen innan vi for hemåt.

Nu är klockan strax efter nio och jag sitter på en rund skön ryamatta i tjejernas rum och håller Vera sällskap. Ingrid har somnat för länge sedan men för en stund sedan kom Vera nertassandes för trappan och såg skamsen ut. Hon trodde nog att jag skulle bli arg för att hon stigit upp, men det skulle jag aldrig bli. Visst, vi har sagt godnatt och det är dags att sova, men tjejerna har inte bott här så länge och vissa kvällar är det ju svårare att somna än andra. Det vet man ju själv. Hon satt på trappen och tog sig för låret, mamma ont sa hon. Det gjorde ont efter sprutan idag och jag frågade om hon ville ha ett plåster. Ja, svarade hon och såg lite gladare ut. Ett fint plåster med Askungen på blev det, inte för att det blödde men något är det med barn och plåster. Det fungerar :-)

Så nu sitter jag alltså här inne på golvet och håller henne sällskap och hoppas att det ska hjälpa henne att somna. Jag är själv rätt trött och det blir en tidig kväll för mig bara hon somnar.

Jag höll ett tal på ett bröllop för ett tag sedan. Där pratade jag om att jag och bruden känt varandra sen vi var små och att när man är liten är det viktigt att vara bästisar. Hon och jag var aldrig bästisar då men nu så här 16-17 år senare kan jag stolt säga att hon är en av mina bästisar och det sa jag också i talet. Lite på skämt såklart men med lite allvar bakom. Jag är glad att hon och jag är kompisar fortfarande, vi har gjort mycket kul saker ihop men under många år bodde vi långt ifrån varandra. Vi höll kontakten hela tiden och sen några år är hon tillbaka i stan och vår vänskap har vuxit ytterligare.

Till saken...

I ett inlägg för några dagar sedan benämnde jag denna tjej för "min bästa väninna".  Något som jag vid tillfället då jag skrev det inte tänkte nämnvärt på vad jag egentligen skrev. Det var först idag när jag fick en kommentar från en annan mycket nära vän på min benämning av tjejen i fråga som jag tänkte på vad det egentligen stod. Hängde ni med? Jag hade klart och tydligt rangordnat mina kompisar. Jag hade skrivit att hon var min BÄSTA väninna. Konstigt skrivet kan jag känna nu, för inte tycker jag att hon är bättre än någon av mina andra nära väninnor. 

Jag funderade jättemycket på det här efteråt och fick dåligt samvete. Jag menade ju inte att den här tjejen var bättre än någon annan. Men vad menade jag? Jag gick igenom min vänskapskrets i huvudet och liksom försökte att pressa fram någon form av rangordning. Helt omöjligt såklart. Snarare är det så att jag har olika nivåer av vänner och det tror jag alla har. Jag har några få väldigt nära väninnor, några som står mig allra närmast och som vet i princip allt om mig. En del har jag känt sen jag var liten och vi har på så vis en lång histora tillsammans. Andra har jag haft turen att få som vänner senare i livet och genom vår strävan att få barn har jag mött de mest fantastiska människor varav en del nu står mig otroligt nära. De känner mig på lite andra plan än mina barndomsvänner och jag kan ibland känna att vi har en djupare vänskap. Men om något är bättre än det andra kan jag inte säga. 

Ett telefonsamtal senare...

Lite lustigt när jag satt och skrev detta inlägg om vänskap och väninnor så ringer en av mina. Jag tog tillfället i akt att diskutera detta ämne med henne och höra hennes syn på det hela. Min vän är mycket klok och vi hade ett bra samtal. 

Detta inlägg är inte menat som någon ursäkt eller en förklaring utan bara ett sätt att få ner tankarna kring detta och reda ut begreppen. Det här med vänner och väninnor framförallt är något som jag tror är viktigt att tänka på nu när jag blivit mamma. Jag har inte samma tid som jag hade förut att umgås med kompisar eller bara slå dem en signal. Jag vill vårda mina vänskaper och jag hoppas verkligen att jag inte tappar några av dem nu när livet har blivit så annorlunda. 

Fy vad trist det är när det regnar så här mycket som det gjort det senaste dagarna. Jag brukar inte gnälla på vädret så mycket för innan barnen var det inte lika viktigt eller hur man ska säga. Nu blir dagarna långa och det är lite svårt att komma på saker att göra. Tjejerna är lite rastlösa och vi med för den delen. Maken ligger med en bamseförkylning och har inte stigit upp än idag, stackarn.

Tjejerna och jag myser i soffan med Nicke Nyfiken, som visade sig vara en film helt i tjejernas smak. I eftermiddag kommer mormor och morfar och fikar en stund och det ser tjejerna fram emot, de gillar sin mormor och morfar :-). 

Jag återkommer när jag har nått roligt att skriva.

I dag är det två månader sedan vi fick varandra. Vi fick två döttrar och de fick en mamma och en pappa. Livet vände och allt blev annorlunda. Nu ligger det två små sötnosar på övervåningen och sover, mina döttrar. Jag får nypa mig i armen ibland.

Vår terass har förvandlats till en verkstad för armband och halsband. Tjejerna gillar att sitta här och pyssla och göra fina vackra smycken. Det är verkligen skönt att sitta här ute, sippa på lite kaffe och höra deras prat bakom ryggen. Ibland behöver de hjälp med pärlor som inte riktigt fungerar eller att klippa till snöret som trasat sig så att det är svårt att trä på pälorna. Sen kan jag återgå till min VLT och mitt slösurfande och mitt goda kaffe. Solen skiner idag det är varmt och skönt. Om någon timme kommer min bästa väninna hit och ska äta mat, lite vin blir det nog också...livet är bra soft ibland. Jag tycker att vi i och för sig är värda detta ljuvliga liv efter allt elende som har varit de senaste åren.

Ett snabbt inlägg...nu blir det lite matlagning...kokt kyckling, ris och currysås står på menyn. 

Det känns ibland som att det var lättare att skriva förr, då när jag var ledsen. När hjärtat höll på att spricka och gråten nästan konstant brände bakom ögonlocken. När himlen var mörk och tiden kändes som en fiende. Kanske hade jag större behov av att skriva av mig då, jag vet inte. Det jag vet är att jag just nu har svårt för att ta mig tid till att blogga. Jag har just nu två små tjejer som tar all min energi och tid. När de gått och lagt sig, som nu, är det skönt att bara sitt och slappa och göra just ingenting. Eller ta tag i all den där disken på köksbänken...(tar den om en liten stund).

Dagarna flyter på och vi stortrivs i vår nya stora familj jag och maken. Visst är det lite jobbigt i mellanåt och man behöver små pauser, just nu är maken iväg och ser landskapen Sverige-Danmark.Att få umgås med sina kompisar, se lite fotboll och ta några öl tror jag är just vad han behöver idag.

Jag och tjejerna har ägnat kvällen åt att baka chokladbollar och se på Emil i Lönneberga, en ny favorit hos tjejerna. Det var jättekul att kladda ner hela köket med smör, socker och kakao. Ingrid var väldigt skeptisk till att köra ner händerna i den kladdiga smeten och forma små bollar. Hon tyckte att det var smidigare att låta mamma göra bullarna så rullade hon dem sen i kokosen...man får inte var dum :-) Vera däremot hade inga som helst problem att grisa ner sig och fick till några riktigt fina bollar. Med varsin liten skål med chokladbollar gick de nöjt och satte sig i soffan och vi mös tillsammans under en filt. Värmen försvann ju lika fort som den kom så det blir till att ha filten framme ett tag till. Efter Emil var det dags att hoppa i pyamasen och nu ligger dem och försöker somna. 

Tjejerna sover hela nätterna i sina egna sängar och vaknar runt sju halv åtta på morgonen. Det har verkligen gått jättebra med sovandet vilket vi är väldigt glada för. Lillräkan har lite mardrömmar och ropar några gånger per natt men blir stilla och lugn när man stoppar om henne. 

Nu ska jag gå ner och ta tag i den där disken och njuta av att få ha full vårdnad av fjärrkontrollen.