...ner som en...

Jag vet inte vad det är för fel idag, men allt känns plötsligt jobbigt. Tjejerna beter sig konstigt och allt de gör är bara fel. De gör saker som de inte gjort tidigare och är helt speedade på något vis. Kanske en "baksmälla" av att vi for runt ganska mycket igår? Gårdagskvällen var ju så underbar och hela familjen trivdes ihop och hade trevligt men idag har vi bråkat från det att vi gick upp i stort sätt.

Jag ska  sätta igång med maten och hoppas på att det ska bli en god måltid och att vi i alla fall får en trevlig kväll tillsammans. Maken ska gå och se en fotbollsmatch så han får ladda om lite. Det tror jag är jättebra. I morrn är det min tur att få lite egen tid. Då ska jag ner på stan och köpa en klänning som jag ska ha på bröllop nästa lördag. Kanske gör lite tid ifrån tjejerna gott för oss alla. Ladda om och komma igen.

Jag älskar min nya familj och vårt nya liv. Just idag när vi åt middag så slog det mig PANG sa det i hjärtat. Vi satt tillsammans ute på vår altan och åt middag. Tjejerna var på strålande humör och maten var god. De åt med god aptit och var allmänt nöjda med tillvaron. Visst är det lättare att i sådana stunder fyllas med en känsla av kärlek men jag tycker att vi över lag har kommit varandra närmare de senaste dagarna och livet tillsammans är lättare. Det är ju naturligt att det går den vägen men det är så skönt när man känner skillnaden.

Något som starkt bidragit till att det känns lättare är nog att relationen mellan Stefan och tjejerna blivit sååå mycket bättre. I dag vid middagsbordet så till och med "tävlade" tjejerna om vem som skulle få sitta bredvid honom. Det var härligt att höra...

Åh mina tjejer behöver mig...jag återkommer.

Vi är ju faktiskt fem i vår familj, Harry måste ju också räknas med ;-) Många frågar hur det går och det är roligt att folk är intresserade. Bloggen är ett bra sätt att förmedla sig. En bra dagbok för mig själv att kunna gå tillbaka till men också ett umärkt sätt att snabbt och lätt sprida information om hur det går här hemma.

Tjejerna har sakta men säkert börjat vänja sig med Harry. Det går bäst med stora tjejen som vågar klappa honom och hon hjälper oss gärna att ge honom medicin vilket vi tror är ett bra sätt för henne att komma nära honom. Lillräkan är lite rädd fortfarande men jag tror mest att hon "spelar" räddare än hon är för att få komma upp i famnen och så vidare. Jag är övertygad om att det kommer att ge sig ganska snart och det märks att tjejerna tycker om Harry och de frågar  efter honom det första de gör när de vaknar.

Närheten och den fysiska kontakten med Stefan har också börjat gå mycket bättre. Särskilt när jag inte finns i närheten så går det väldigt bra med pappas hjälp. Har de däremot valet så väljer de mig före honom. Det är lite jobbigt fortfarande och framförallt när vi är ute och går då de vägrar hålla honom i handen. Båda ska hålla i mig och det blir lite trångt på trottoarnerna när man går tre i bredd. Vi hoppas att det ska bli bättre och bättre hela tiden och att vi snart kan hjälpas åt med ALLT.

Idag är Vera lite sjuk och har lite feber och regnet vräker ner ute så det är en perfekt dag att vara inne och mysa. Tror att vi ska laga pannkakor ihop till lunch... :-)

Jag får ofta frågan, eller hör ofta att folk har frågat andra, om jag vet hur jobbigt det kommer att bli att adopterar två barn samtidigt och det faktum att de är så "stora"?

Svaret är naturligtvis att jag inte hade en aning om vad jag gav mig in på. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli. Vad som skulle krävas av mig och om jag skulle orka.  

När vi gick adoptionsutbildningen 2005 pratades det om hur det var att adoptera äldre barn, alltså från typ 3 år och uppåt. Jag tänkte då att det absolut inte var ett alternativ för mig. Jag ville ha en bäbis, ett litet "oförstört" friskt barn. Att adoptera äldre barn kändes skrämmande och svårt och jag förstod inte att det fanns folk som kunde tänka sig att göra det. Man missar ju så mycket av barnens liv och allt blir så mycket svårare - trodde jag då. I vår första ansökan hade vi en maxålder på 18 månader, en 1½ åring kändes stort även det och jag hoppades att barnet jag skulle få skulle vara mycket mindre än så. Idag kan jag inte förstå mina egna tankar som jag hade då. Någon gång under resan mot våra barn förändras min syn...förmodligen sakta men säkert och inte över en natt. Adoptionsvärlden är tuff idag. köerna är långa och de barn som finns tillgängliga för adoption är oftast betydligt äldre än 18 månader - med undantag för vissa länder. Men jag tror inte att det var av dessa anledningar jag tänkte om, och jag tror inte att det bara finns ett svar till hur det kommer sig att vi tillslut ansökte om äldre barn och dessutom två.

Det bara kändes rätt tillslut och möjligheten dök upp då vi tillslut fastnade för Taiwan som vårt land.

Blev det då dubbelt så jobbigt när vi fick två barn på en gång och att dåda är lite äldre? Jag har ju inget att jämföra med så jag har ingen aning. Jag kan bara gissa och min gissning är att svaret är NEJ, tvärt om. Det faktum att de är två underlättar på många sätt då de kan leka med varandra och att de är 3½ respektive 5 år känns perfekt. Möjligen är det så att hur det än blir och vilket barn man än får så blir det perfekt. Att det blir precis så som det skulle bli och det...det är en skön tanke.

Antar att endast min bror förstår titeln på inlägget men det må så vara ;-)

Livet som småbarnsfamilj rullar vidare. Vi är trötta men lyckliga och dagarna går. Vi upptäcker hela tiden nya sidor hos varandra bra som dåliga. Tjejerna härmar oss när vi pratar och nya ord kommer hela tiden. Idag firar vi två veckor hemma! Tänk att det bara gått två veckor, det känns som en evighet. Jag och maken måste verkligen tänka på att det inte gått så lång tid. Ibland kräver vi kanske för mycket av flickorna men det är inte så allvarliga fel vi gör just nu känner jag. Mitt mål är alltid att vi ska somna som vänner. Dagen får inte sluta i tårar. Om tjejerna eller någon av dem är ledsen eller upprörd över något innan läggdags ser vi till att göra något trevligt, men lugnt tillsammans, innan det är dags för dem att sova. Jag vill att de ska känna sig trygga och "glada" när de somnar. Jag har fått för mig att det spelar in hur natten blir.

De sover bra, vilket vi är otroligt glada över. De somnar någon gång mellan 21-22...lite i senaste laget absolut men de har sådana vanor nu och det är svårt att få dem i säng tidigare. Vi hoppas att denna tid sen ska justeras till i alla fall 20-21. Sen sover de i alla fall till mellan 7-7:30 vilket också känns väldigt bra. Vi är lite sena i starten och är sällan klara med frukosten före 9. Nästa vecka på onsdag och torsdag måste vi dock skärpa oss, på onsdag ska vi på tropikundersökningen och på torsdag kommer våra hemutredare för ett första besök efter att vi kommit hem med tjejerna. De ska skriva uppföljningsrapporter och skicka till Taiwan och beskriva hur det går för oss och hur flickorna utvecklas. Tropikundersökningen är redan 8 på morgonen så då måste vi upp tidigt.

Åh....jag måste skriva om vad som just hände. Just nu sitter tjejerna i badet just i rummet bredvid och Vera ropade nyss på mig...hon ville ha något och pratade på som vanligt på kinesiska i hopp om att jag skulle förstå. När hon såg på mitt uttryck att jag fattade noll började hon göra charader. Hon försökte först med ett sätt att förklara men jag fattade fortfarande inget. Hon visade sen hur hon tänkte använda saken som hon ville ha och då var det solklart. Hon ville ha en plastspruta som hon tidigare fått leka med i badet men som jag plockat bort av någon anledning. Hon visade klart och tydligt hur hon använde sprutan och då förstod jag ju...hon blev såååå nöjd och glad över att ha lyckats förklara för mig vad hon sken upp i hela ansiktet när jag räckte över den. Sånt glädjer mitt hjärta, att de liksom har förstått så väl att det gäller att visa på alla sätt som går vad man vill och menar.

Nu är det dags att plocka upp sötnosarna ur badet och få dem i pyamasarna.

Jag önskar jag hade tid att blogga varje dag så att jag kunde få berätta om hur vårt liv tillsammans som fyra är. Men tiden räcker verkligen inte till. Det är full fart här hemma från sju på morgonen till nio på kvällen då tjejerna somnat. Då är jag så trött och behöver tid tillsammans med Stefan...bara få vara och prata vuxensaker :-)

Men jag ska slänga iväg ett snabbt inlägg nu och berätta att det går bra - riktigt bra. Vi har tagit det lugnt i många dagar nu och varit mycket hemma. Några få utvalda får komma hit och besöka oss men vi har gjort världen betydligt mycket mindre och det har märkts att tjejerna mår bättre. Vi leker tillsammans och busar mycket. Vi gosar och kramas mycket och tjejerna tycker mer och mer om det. De var lite ovana i början men nu kommer de själva och kramar oss och ger oss pussar. Det känns härligt. 

Det kommer nya ord hela tiden och tjejerna är nyfikna på språket och frågar mycket vad saker heter och härmar oss hela tiden. De sjunger nu I ett hus vid skogens slut och Imse vimse helt på egen hand. Det låter fantastiskt och för ett ögonblick kan man tro att de kan svenska helt och hållet. Det märks också att de börjar förstå mycket mer nu. De har lite svårt att veta vad som är ok att göra och inte och testar gränserna hela tiden. Det blir mycket nej nej nej nej...ett ord de kan väl vid det här laget.

Harry har äntligen flyttat hem och det går bra. Lilltjejen är lite rädd men mest handlar det om att hon är rädd att han ska ta hennes saker och inte så mycket att hon är rädd för honom. Vera har klappat honom och hon tycker mest att han är rolig. Några dagar till tillsammans så kommer det gå superbra, det är jag övertygad om. I dag på eftermiddagen ska vi ta en picknick i skogen hela familjen.

Ser fram emot ännu en härlig dag tillsammans!

Vi har gjort fel, vi vill skruva tillbaka tiden och börja om. Vi har inte haft tjejerna så många dagar men vi har hunnit göra många misstag. Så här i efterhand när vi tänker tillbaka på vår hemkomst så inser vi att vi gjort så fel. Vi ska försöka att inte vara för hårda mot oss själva och varandra. Vi visste inte bättre och allt "gick ju så bra".

Det som verkar positivt i andras ögon är i adoptionsvärlden ett inte önskvärt beteende. Vi har för snabbt träffat för många människor. Vi var för ivriga att visa upp våra flickor för hela världen. Vi är ju så otroligt stolta över dem och att vi nu äntligen är en barnfamilj att vi missade vad som är viktigt. Vi VET att vi måste knyta an till varnadra först och lära oss att vara en familj. Det har vi lärt oss för länge sedan i teorin men praktiken visade sig vara svårare än vi trott.

Det har ju inte gått så många dagar så vi har tid att rätta till misstagen - hoppas vi - men vi måste börja agera annorlunda och verkligen tänka oss för innan vi gör saker.

Det blev så tydligt igår hur distanslösa våra töser är, de var kompisar med ALLA på restaurangen vi åt på igår lunch. De vinkade och sa hej hej till alla och på jobbet innan hade de inga som helst problem att klättra upp i mormors knä när de blev lite rädda för Harry. De ler, charmar och busar med alla. Nästan så att de har bättre kontakt med folk runtomkring än med pappa. Något som såklart inte känns bra eller är bra. Vi måste som sagt börja om och ta det lugnare och lära känna varandra ordetligt först innan vi ger oss ut i den stora vida världen.

TACK alla för era otroligt vänliga kommentarer - det värmer!!

Svar på två frågor jag fick: De gula banden de har runt halsen var ett halsband med ett visitkort längst ner där adressen till vårt hotell stod OM de skulle komma bort när vi var ute.

Sen har vi samma rätt till föräldrardagar som de som fått biologiska barn. Vi får dessutom fler dagar, som om vi fått tvillingar, eftersom att vi fått två barn i vår vård på samma dag.  Så jag och maken har möjlighet att vara hemma tillsammans till september och sen kommer vi att växla och vara hemma till januari då tjejerna ska skolas in på förskola.

När d

Vi är nu äntligen där vi ska vara, i land. Vi har klivit av båten och vinkat det gamla adjö. Nu har en ny resa börat med nya utmaningar och nya hinder som ska övervinnas. Om vi vänder oss om så ser vi att vår resa varit lång och den har satt sina spår. Mycket har varit jobbigt men inte allt har varit av ondo. Vi har kommit varandra närmare som par och vi har fått fantastiska vänner under resans gång. Kanske har vår långa väntan på barn gjort oss till bättre människor? Åja, det kanske är lite att ta i men jag hoppas att vi kommer att bli bra föräldrar som uppskattar vardagen med våra barn.

Det här nya livet som har börjat är intressant, minst sagt. Vi är på okänd mark och det är svårt att veta vad som är rätt och fel i alla lägen. Vi ställs inför dilemman konstant och det är lätt att bli för hård mot sig själv. Vi har ju aldrig gjort det här förut och har ingen som helst erfarenhet. Vi måste lära oss och tjejerna måste lära sig att leva ett liv som en familj med oss.

Språket är en stor utmaning såklart och det är bland det första som folk frågar om. HUR GÅR DET MED SPRÅKET? Ja, svarar jag...de pratar kinesiska och vi pratar svenska. Men på något vis förstår vi varandra ändå. Vi klarar av dagarna som kommer och får saker gjorda utan att ha samma språk. Kroppsspråket är lika världen över :-)

Mitt nya liv innebär att jag inte hinner skriva färdigt inlägget. Vi hörs sen... :)