Det är 25 minuter kvar till lunch och min mage skriker. Kanske äter jag för lite? Borde nog ösa på med mer fett än vad jag gör. Det är ju så att man är programerad att undvika allt fett för att gå ner i vikt, och att äta enligt LCHF är precis tvärt om. Jag läste en kommentar som Grodis fått från en tjej som jag gärna skulle komma i kontakt med. Hon skrev till Grodis, som också kör LCHF att hon skulle ta så mycket fett så att hon tyckte det var för mycket och sen lägga på lite till.

Nåja, jag kör på som jag har tänk och ska försöka få in bra fetter i min kost framöver. Min lunch idag kommer bestå av rökt makrillfilé och en äggröra med grädde och till det blir det lite tomat. Dagens utmaning blir afterworken vi ska på sen. Restaurangbesök rekommenderas inte men jag ska göra ett försök att beställa så "rätt" mat som möjligt.

Vi ska på afterwork med ett par kompisar som gifter sig senare i vår. Syftet med afterworken är, förutom att vi ska ha trevligt, är att kolla in bandet som ska spela. De funderar på att boka dem till bröllopsfesten. Ska bli kul att se och höra om de är bra.

Helgen kommer inte innehålla så jättemycket i övrigt. Lite gardinupphängning och kalas på söndag men annars blir det nog mycket tid hemma med familjen och sköna promenader med Harry i vårsolen.

Jag är tillbaka på båten. Det är tyst och stilla.

Förväntansfulla står vi nu längst fram i kön, vi börjar bli otåliga. I början var vi nervösa, nästan rädda. Skulle vi klara av det här? Att kliva i land och börja leva det liv som vi väntat på så länge? Var vi redo för uppgiften?

Att få ta sina saker...sitt bagage i form av känslor från väntans sida i båten till denna plats där vi alla vet vart vi ska, vilket liv och VEM som väntar på oss när vi kommer fram. Det var en härlig känsla och vi har behövt tiden i detta andrum, för att förbereda oss och landa. Men nu börjar vi som sagt bli otåliga. Vi tappar humöret och har svårt att hitta glädjen. Det är trångt av känslor och funderingar, av väntan och av längtan. Hur länge till ska vi stå här och trampa och bara vänta...vänta. 

Då och då kommer det rapporter, vi får bilder och information om de som väntar på oss och det är underbart. Dom har det bra, det vet vi och den tanken värmer. Ändå är känslan av att de behöver oss så stark. De behöver få känna sig speciella och utvalda. Få ha en egen familj och en egen mamma och pappa. Och vi, vi behöver dem. Låt vår resa snart vara slut och låt nästa börja. Vi är redo att kliva av nu.

Nu var det väldigt länge sen jag skrev något om vikten. Det finns flera anledningar till det. Först och främst beror det ju på att det har varit så mycket fokus på tjejerna och för att det är mycket roligare att skriva om.

Sen om sanningen ska fram så är det ju så att det är roligare att skriva om vikten när man känner att det går bra. På sista tiden (läs senaste halvåret) har jag varit rejält slarvig med vad jag stoppat i mig och vikten har ju såklart påverkats negativt av det. Så här är läget...

Efter "Du är vad du äter" gick jag ner till 64 kg och höll mig runt 64-65 i ca 6 månader. Sen tickade det upp till runt 66-67 kg och där stannade jag rätt länge. Den dagen då jag gick över till att få en 6:a i början lovade jag mig själv att aldrig mer gå över till en 7:a. I skrivande stund väger jag 68,6 kg...inte långt i från en 7:a alltså och långt i från den målvikt jag satt upp.

Jag har haft svårt att hitta motivation och sätt att hålla nere vikten under lång tid nu och till viss del har mitt gamla beteende med smygätande och frosseri smygit sig tillbaka. Något som naturligtvis inte känns bra. Jag har haft svårt att bestämma mig för hur jag ska äta och har i stället skenat iväg och proppat i mig godis, kakor, bullar, chips och läsk. Att vågen inte visar mer än den gör förvånar mig lite. Totalt på 1 år har jag gått upp 4 kg. Det är inte så mycket kan man tycka men jag trivs inte. Jag tycker inte att kläderna sitter bra och jag har ingen inspiration att gå ut och shoppa något nytt. Det känns ju inte heller sunt att proppa i sig socker och onyttiga fetter men det blir en ond cirkel och det är svårt för mig att motstå fresterler av det slaget.

Nu har jag dock bestämt mig för att försöka något nytt, något som jag aldrig tidigare provat. LCHF - Low Carb High Fat, jag var på föreläsning igår och det som sas var vettigt och intressant. Det är värt ett försök i alla fall då jag inte har något att förlora känns det som. Det går ut på att äta väldigt få kolhydrater och öka mängden protein och fett. Jag tror verkligen att det här kan vara något för mig och jag är nyfiken på vad resultatet kommer att bli. Det finns många kritker och många som har åsikter men jag ska blunda med öronen och köra på i några veckor för att se vad som händer.

Jag har blivit utmanade av Grodan

Utmaningen går ut på att man ska skriva ner fem OGODA eller äckliga maträtter… Men först ska man ta utmanarens rätter och kommentera om man skulle äta nån av dem och vad man tycker om dem…

 Så här kommer Grynisens ogoda maträtter, som JAG då kommenterar:

1. Sniglar: Har bara ätit det en gång och då smakade det MUMS!
2. Lutfisk: Håller med till 100% hur kan man gilla detta?
3. Bläckfisk: Något som jag gillar och som jag beställer rätt ofta
4. Pölsa: Ännu en sak som jag gillar.

5. Köttsoppa med klimp: Hur kan man inte gilla detta? Supersmarrigt ju!

Här kommer då MINA ogoda maträtter:
1. Lever: All form av lever om det så är kycklinglever, biffar eller annat...det går bara inte.
2. Lutfisk: Slemigt, otäckt och helt obegriplig mat att välja på ett julbord till exempel...där finns det ju sååå mycket annat gott!
3. Isterband: Nått grynigt snubbigt med en massa hårda bitar i nej tack!

4. Grisfötter: Varför äta fötterna när det finns så mycket gott på en gris annars?

5. Allt med koriander: Det är något med den kryddan som får mig att må illa. Något som min kära make tycker är utrist då han älskar koriander :-(

Hörde en gammal klassisk 80-talare på radion i morse...

Oceans apart day after day
And I slowly go insane
I hear your voice on the line
But it doesn't stop the pain

If I see you next to never
How can we say forever

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

Tack alla ni vänliga människor där ute som skriver så snälla kommentarer. Det värmer verkligen mitt hjärta och det är roligt att ni följer vår resa till tjejerna.

Svar till mamman:

Vi har hört att det ska finnas ett program som spelar in samtalen men vi har inte lyckats få igång det. Det som vi dock har gjort är att via Skype ta stillbilder under tiden vi har samtalen. Ett steg till vore ju att även ta lite foton med vanlig kamera på oss där vi sitter framför skärmen. Men det bästa vore ju så klart att hitta ett sätt att spela in hela samtalet. Tips och råd tas emot om någon av er där ute vet hur det fungerar.

Nu väntar några sköna timmar i soffan med Beck - Advokaten, hoppas på att den ska vara bättre än den som gick förra söndagen.

Jag sitter i soffan och har sååå svårt att ta mig upp. Jag har en hel del saker jag borde göra men jag känner mig bara så tung och soffan är så skön. Det är tyst och stilla hemma. Om jag blickar mot vänster så ser jag Harry liggandes i sin korg helt utslagen och sover så skönt. Tittar jag till höger så ser jag ut genom fönstret, ut i trädgården och på sön som vräker ner. Soffan är mjuk och skön...jag har inte alls någon lust att ta mig härifrån.

Jag borde resa mig, klä på mig storstövlarna, koppla Harry och bege mig med bestämda steg hem till våra kompisar för att hämta bilen som står där sen igår. När väl bilen är hämtat ska jag åka och handla mat och sen fara förbi jobbet en sväng och hämta mat till Harry. Vi har helt slut här hemma och jag tror inte Harry skulle gilla att bli utan kvällsmat idag. Sen vill jag komma hem och laga en god middag till maken som just nu är på fotboll och som sen ska vidare på bandy. Jag ser fram emot en söndagskväll hemma med god mat och Beckfilmen. Men för att det ska bli verklighet gäller det ju att jag tar mig ur den här soffan och gör det jag ska. *samlar kraft*

Funderar på hur många fler slappa söndagar med tyst i huset som jag har kvar? Snart kommer vårt liv vändas upp och ner och de tysta stunderna kommer att lysa med sin fråvaro...läskig tanke men ooo vad jag längtar.

...om hur det var att prata med mina döttrar igår.

Fjärilarna i magen var inte riktigt lika livliga som inför förra gången de ringde, men visst var det pirrigt. Vi gick runt här hemma och vankade av och an och försökte förbereda saker som vi kunde ha användning av.

Kvart över nio började Skypesignalen att pingla men tyvärr var det lite strul med ljuden så vi såg bara kvinnan som jobbar på barnhemmet men ljudet kom inte fram. Efter en omstart av datorn där borta så kom vi då äntligen igång. Först kom Wei-Ya (vår stora tjej) in i bild och det märktes tydligt att även hon var mindre nervös inför detta andra möte. Hon tittade rakt in i skärmen på rätt nära håll och sa -Hello mamma pappa! och log med hela ansiktet. Det är så roligt att de säger just mamma och pappa, inte mommy and daddy utan det låter som om de säger det på svenska :-).

Strax efter ramlade lillasyster Ting-Huei in i bilden, även hon lika glad. Hon höll upp en bil och körde i luften mot skärmen och log. Wei-Ya tittade på henne och skrattade. Det är så härligt att se dem tillsammans att de känner varandra och har roligt åt varandra. Det tror vi kommer att vara en enorm hjälp för dem när de ska ge sig ut i den stora okända världen tillsammans med oss.

Ganska snabbt tog de fram pennor och papper och ville rita åt oss. Och som tur var hade även vi laddat med saker så att vi också kunde rita. Det var verkligen en höjdare, för tjejerna uppskattade att vi gjorde samma sak som dem.  Wei-Ya tog kommandot och sa att nu ska alla rita en bild på pappa. Och så gjorde vi, alla visade sina bilder för varandra och det blev många skratt både från oss och tjejerna....HÄRLIGT. Kvinnan från barnhemmet sa att tjejerna sa att de nu är  glada och lyckliga...då fick jag en tår i ögat. Hon sa att båda två sa att vi var roliga föräldrar. Det känns så himla roligt att vi får ha den här kontakten, att vi redan nu har börjat knya an till varandra. Vilken otrolig möjlighet det här är för både oss och tjejerna.

De var också mycket nyfikna på snön och vi berättade då att det faktiskt ligger snö på marken här nu. De ville gärna se och vi visade runt med kameran ute på tomten. De tjöt av glädje och pekade på den vackra snön. De sa att de gärna ville testa hur det känns att leka i snön. Tyvärr tror vi inte att de hinner komma hit innan årets vinter är över. Vi ska skicka ner bilder på huset och trädgården både i vinterskrud och några härliga sommarbilder så får de se vilken skillnad det kan vara.

Efter en timme var det dags för tjejerna att gå och äta middag. De vinkade och sa bye bye in i kameran men jag kände att jag ville göra något mer denna gången och testade att göra en slängpuss. Responsen blev underbar. Båda tjejerna tjöt till och började genast skicka slängpussar tillbaka till oss. Det var sååå himla mysigt att se. Jag längtar tills dess att mina läppar får möta deras hud på riktigt men just nu får vi nöja oss med slängpussar från andra sidan jorden...och det...det är inte dåligt det.