Jag har blivit utmanad av Grodan!

Regler: Varje svar måste börja på första bokstaven i ditt namn. Alla svar måste vara riktiga ord! Du får inte ge samma svar som personen som utmanade dig (om ni börjar på samma bokstav). Du får inte heller skriva samma svar eller ditt namn på flera ställen! Lycka till!!

1. Vad heter du? Sophie

2. Ett ord på fyra bokstäver? Saga

3. Flicknamn? Svea

4. Pojknamn? Sixten

5. Yrke? Snickare

6. Färg? Svart

7. Klädesplagg? Stövlar

8. Mat? Stroganoff

9. Sak i badrummet? Salva

10. Plats/stad? Sidney

11. Orsak att vara sen? Sängen (den är för varm och skön ibland)

12. Något man skriker? Satan!

13. Film? Star Wars

14. Något man dricker? Snaps

15. Band? Six Pistols

16. Djur? Snigel

17. Gatunamn? Sandgärdsgatan

18. Bil? SAAB (Så länge det nu finns sådana)

19. Sång? Stay (Shakespeare Sisters)

20. Aktiviteter med mer än en deltagare? Sex :-)

...av kärlek!

Våra barn är helt underbara. De är fulla av glädje, liv och skratt. Jag sitter här med ett lyckorus i kroppen efter att ha fått spendera en timme till av mitt liv med mina döttrar. Vi busade och skrattade tillsammans.

Nu ska vi ut i snön med Harry och gå länge länge och bara njuta. Återkommer med hel rapport om samtalet när jag får mer tid.

Tänk om det dröjer för länge...

Tänk om jag blir tokig...

Tänk om mitt hjärta går sönder...

Det känns som det.

När jag tänker på mina döttrar så gör det så ont. Jag trodde att jag bara skulle känna glädje från den dagen då jag fick veta att de fanns. När vi äntligen hittat varandra.

Vem är det som kramar mina tjejer? Är det någon som kramar dem? Jag hoppas det. Jag hoppas att de känner sig älskade...sedda.

I morgon ska vi göra samma sak samtidigt igen. Det är något som känns viktigt. För just den stunden så är våra liv inte paralella, utan vi gör något tillsammans som en familj. Det blir som en liten liten försmak om hur det kommer att vara när vi är tillsammans. Som CJ skrev så är det underbart men samtidigt smärtsamt. Vi längtar än mer efter varandra ju mer vi får kontakt men det är det värt såklart!

När jag inte bloggar på ett tag blir det som en låsning. Vad ska jag skriva om? Det blir liksom för mycket saker som händer runtomkring och så mycket att berätta att jag inte vet vart jag ska börja och då skriver jag ingenting i stället.

Det är väl bara att sätta igång och skriva och se vad som kommer...

Med tjejerna händer det ingenting för tillfället, inte ett knyst...ingenting...bara en tom tyst väntan. BFA säger att det kommer att dröja 2 månader innan vi hör något igen...eller vänta förresten...den 6 februari var det 2 månader. Nu har det ju hunnit gå en tid sedan dess så ja, det tickar på och de säger att så länge man inte hör något under den här väntan så är det positivt. De brukar vara snabba på att höra av sig från Taiwan när något är fel och måste kompletteras eller nått.

Vi längtar jättemycket efter tjejerna nu och på lördag är det dags för oss att ha ett nytt Skypesamtal med dem...klockan 09:00 ringer våra små töser igen *längtar*.

...en fin dikt som jag ville dela med av som passar så fint.

Not flesh of my flesh
Nor bone of my bone
But miraculously my very own
Never forget for a single moment
you didn’t grow under my heart but in it.

En klok ny bekatskap sa till mig att den här väntan skulle vara den värsta...

...jag trodde henne inte. Nu hade vi ju ett barnbesked, hur svårt kunde det vara?

Nu vet jag att hon har rätt. Känslan i magen säger att det här är fel. Det är fel att jag och mina döttrar är en hel värld bort från varandra. Det är inte jag som får trösta dem när de är ledsna. Det är inte jag som får stoppa om dem på kvällen när det är dags att sova. Det är inte jag som får mysa med dem på morgonen när de är sådär härligt nyvakna och luktar sömn. Undrar om det är någon som myser med dem över huvud taget?

Frustrationen växer sig allt starkare hos mig och jag börjar misströsta. Åter igen får jag höra hur stark jag är. Jag är inte stark, innuti gråter jag hela tiden och hjärtat värker i bröstet. Jag vill skrika, vara arg och slåss för mina barn. Det är svårt att hitta glädjen i någonting och allt runtomkring mig här känns ibland bara så oviktigt.

Tack för alla peppningar genom era kommentarer, det hjälper ska ni veta.

Fan också, visste att det var för bra för att vara sant.

Court hearingen är avklarad precis som jag skrev och vi är absolut ett steg närmare MEN MEN MEN...det kan fortfarande dröja 4-5 månader innan vi får åka och hämta våra tjejer. Jag hade, trotts att jag läst på om processen, missförstått läget. Åhh....låt detta inte vara sant. 4-5 månaders väntan till...fan också. Återkommer.

*skakar i hela kroppen av lycka*

Förhandlingen gick bra, vi har kommit ett steg närmare! *andas ut*

Vi fick nyss veta via mail att vår Court Hearing nu är klar och att domaren nu ska döma vidare till First Hearing. Enligt vår kontakt på BFA tar detta vanligtvis runt 2 månader. Detta betyder att vi förmodligen får resa till Taiwan någon gång under april. Åter igen kan de såklart inte lova något utan bara säga vad som brukar vara normalt. Men det känns underbart att ha lite att gå på och planera efter i alla fall.

Nu väntar jag bara på att maken ska komma tillbaka från lunchen så att jag kan ge honom en stor puss och en lååång kram. Snart är vi föräldrar...på riktigt!