1 juli, halva året har passerat och jag har inte druckit en droppe. Jag har inte ens smakat, inte ens slickat av mig på fingret ifall det råkat stänkt rödvin när jag gjort någon sås. Ett halvt år har gått.

Jag har aldrig förr haft sån stenkoll på tiden av ett år. Nu går jag in på andra halvan. Nu blir det hela tiden mindre tid kvar än vad som redan har gått. Bara känn på den! I mars var det svårt, riktigt svårt. Då kändes tiden kvar till 2016 så oändligt lång, allt var grått och trist och jag fick verkligen kämpa. Nu går det av sig själv. Jag har kommit till den punkt då jag inte längre tänker på alkoholen som en del av mitt liv. Det är inte för mig. Att andra dricker i mitt sällskap är heller inget problem. Visst, samma känsla som jag skrivit om tidigare finns kvar...att jag kan bli sugen på något just innan en fest eller middag men det är som det är och det går fort över. De alkoholfria alternativen av öl och vin är fantastiska vid dessa stunder.

Nu kommer eldprovet - semester. Tre veckor i Spanien väntar. Många har sagt att jag borde se semestern som ett undantag, något som inte ska räknas. Att jag borde unna mig lite lyx under semestern för det är jag värd. Jag har tänkt så vid flera tillfällen själv och velat fram och tillbaka hur jag ska göra. Ibland har det varit självklart att jag skulle se semestern som ett undantag och jag har på allvar trott att jag skulle kunna klara av det. Men lika ofta har jag tänkt att jag är en idiot som ens funderar i de banorna. Ett vitt år är ett vitt år. Jag kommer aldrig att göra det igen och vad ska jag säga om jag någon gång pratar om hur det var!? Jo, jag hade ett vitt år 2015...fast inte under tre veckor på sommaren...nej det fungerar inte!

Senast i förrgår tänkte jag tanken på att ändå dricka lite under semestern. Som på lördag till exempel, när vi ska resa. Vinet på Arlanda eller uppe i luften...den som liksom signalerar att nu är det semester och vi är på väg. Det kan jag väl inte vara utan?! Jag bestämde mig för att så fick det bli. Jag skulle ta lite på lördagarna. Men i samma sekund som jag bestämt mig för det så tänkte jag tanken hur det skulle vara att föra glaset till munnen och faktiskt dricka och hela min kropp skrek NEJ! Jag vill inte, jag vill verkligen inte ha. Jag ska köra det här året, utan undantag och utan tvivel. För en gångs skull bevisa för mig själv att jag kan klara av det jag bestämt mig för att göra. Ta lärdom av det och försöka ta med mig det i resten av mitt liv. Allt går.

Nu ser jag i stället fram emot en semester med värme, sol, lata dagar och att få vara med familjen. Ren och pigg, utvilad och glad.

Jag drack för första gången i tidiga tonåren. Då var det mest folköl. Jag och mina kompisar festade mycket och alkohol var ett givet inslag. Ju äldre jag blev dessto fler olika drycker testade jag. Vitt vin blev först godast och sen lärde jag mig att tycka om det röda. Drinkar på krogen var alltid gott såklart men ren starksprit i form av cognac, whiskey mm. har aldrig varit min grej. Vodka och liknande har jag enbart druckit utblandat i groggar/drinkar. En och annan snaps har slunkit ner men det är verkligen ingen favorit.

Ju äldre jag blev dessto godare blev vinet och tillslut blev det helt naturligt att det var det vi skulle dricka till middagen på helgerna. Jag älskar vin...rött, vitt, rosé, mouserande...you name it. Eller i alla fall gjorde jag det. Jag funderar på hur det kommer att vara när jag ska börja dricka det igen sen...om jag nu ska börja. Kommer det att vara som i början...att det känns surt, strävt och att det finns ett litet motstånd? Kommer jag i så fall att göra lika som i tonåren...fortsätta tills dess att det blivit gott? Liksom kämpa mig tillbaka? Under en mässa som vi var på i våras råkade jag av misstag förväxla mitt glas med ett glas med vitt vin. När jag fick in det i munnen tog det tvästopp och jag spottade tillbaka det i glaset. Jag hann känna smaken och tyckte att det smakade apa. Tänk om jag, när jag åter igen får lov att dricka, någon gång i januari 2016 inte tycker att det smakar gott längre?!

Jag fick härom dagen frågan om jag tänkt att mitt vita år skulle övergå till ett vitt liv?
Mitt svar kom snabbt...

-Ja, jag tror faktiskt det.

Det var en märklig känsla och jag blev själv förvånad över mitt dels snabba men också bejakande svar. Stefan tittade genast upp från sin tallrik och uttryckte sin förvåning med ett stort VA?

Sen blev det inte så mycket mer diskussion kring det hela där vi satt men min hjärna har sedan dess gått och grubblat mycket på det där.

Klart är att jag efter 31/12 2015 måste ha en plan för hur jag ska gå vidare. Har jag inte bestämt mig går det nämligen alltid åt helvete. Jag klarar inte av att nästan göra något eller tänka att jag inte borde. Säg att jag anser att jag borde dra ner på sötsaker men att jag har inte bestämt mig för att sluta eller för exakt vilken mängd jag ska tillåta mig själv att ta. Blir jag då ställd inför en situation där jag har möjlighet att välja att ta en bulle eller låta bli så väljer jag konstant att ta bullen. Jag tänker i det läget att jag hoppar över nästa gång det erbjuds och så rullar det bara på.

Jag vet att det kommer att bli samma sak med alkoholen, varför skulle det inte?

Jag känner mig stark just nu. Har inte en tanke på att ta ett glas. Tänker inte ens på att jag är nykter jämt och ständigt och att jag offrar något. Tvärt om, jag är fullt fokuserad på annat och jag njuter av att känna mig ren och fräsch i kroppen och i knoppen. Vakna utvilad och utan minsta lilla bakfylla. Mitt svar över att jag skulle kunna leva resten av mitt liv utan att dricka var sant. Varför skulle jag gå tillbaka till gamla vanor? Varför skulle jag plocka tillbaka ett gift till min kropp och mitt liv?

Är alkoholen så viktig? Vad tillför den? Blir jag en så mycket bättre, roligare, spännande, intressantare människa med ett par glas vin i kroppen?

Nu när det har gått så pass lång tid av det här året har jag sett ett antal fyllor i nyktert tillstånd. Det har varit privata tillställningar, stora fester och representationer med jobbet där både okända och kända människor varit närvarande. När man är nykter bland onyktert folk blir det så tydligt vad alkoholen gör med våra hjärnor. Inte alltid negativt såklart, folk blir glada, öppna, spontana och livfulla...men också totalt omdömeslösa. De gör saker som de aldrig skulle ha gjort och säger saker som de aldrig skulle ha sagt en vanlig tisdag klockan 11. Bra eller dåligt...? Det vet jag inte. Det är bara ett konstaterande och inget dömande. Jag är såklart likadan när jag har druckit och frågan är om det är något jag vill plocka tillbaka?

Ensam.

Jag är ensam nu.

En av anledningarna till att jag bestämde mig för att 2015 skulle bli ett vitt år var för att jag skulle stötta min bror. Att vi skulle ha varandra som stöd när det blev för svårt. Att vi skulle kunna få styrka av den andras kämpande när vi själva tappade orken. Han måste dra ner på alkoholen för sin sjukdoms skull men det är inte ett absolut måste att vara helt vit så det fanns en lucka. En lucka som nu har öppnats.

Självklart är jag ledsen, besviken och lite förvånad. Jag trodde att vi tillsammans skulle vara starkare än så här. Att viljan och beslutsamheten skulle räcka längre än hit. Jag trodde faktiskt att vi båda skulle kunna fixa ett helt år.

MEN

Alla är olika och alla har olika liv och omständigheter som gör att vi väljer och agerar som vi gör.
Jag tänker inte döma, inte klandra utan enbart respektera hans val.

MEN

Det här innebär att jag nu är ensam i det här resten av tiden. Det känns både förjävligt och bra på samma gång. Jag ska använda energin till att bita ihop ännu mer och bevisa för mig själv att jag klarar det. Utmaningen en stor - enorm. Det har bara gått en kort stund och det är många hinder kvar med mässor, bröllop, SEMESTER, stora fester och ännu mer mässor för att sen runda av året med en jul och nyårshelg helt utan en enda droppe. Jo då så att...

Nu har det gått ett kvartal. Jag trodde att jag skulle blogga mera. Bloggen skulle vara min ventil, mitt ställe där jag kunde skrika ur mig min frustration och alla jobbiga känslor. Men det har inte blivit så, än så länge har det inte varit så svårt. På sätt och vis är det ju såklart bra men det är inte dags att ropa hej ännu. Det har trotts allt bara gått 25% av tiden. Men 25% är 25% och så här lång tid utan alkohol har jag inte haft sedan jag började dricka för över tjugo år sedan.

Det har varit olika perioder och faser under årets första månader. För ett tag sedan tyckte jag att allt bara var aptrist och ledan höll på att ta knäcken på mig. Jag behövde dricka för att det skulle vara roligt kände jag och jag fick kämpa. Men det gick ganska snabbt över och just nu har jag inga som helst problem och jag mår bara väldigt bra i mitt vita år.

Nu är vi i början på mars. Det har gått ett ganska långt tag sedan nyår men året har egentligen bara börjat och det är lång tid kvar. Ute är det grått, blött och trist och det är som jag skrivit tidigare lite kämpigt just nu.

I fredags efter jobbet hade jag en extremt tung period. Jag kom hem efter en rätt arbetsam vecka, Vera var på träning och middagsplanerna ändrades från grillning till hämtmat (ett väldigt logiskt beslut med tanke på vädret och en del andra omständigheter). Men det blev liksom fel i mitt huvud. Jag behöver ha något att göra och det slutade med att jag satt i soffan klockan 18:00 och tyckte att allt var helt värdelöst och tråkigt. Det kröp i kroppen och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag sa det till min man som naturligtvis blev orolig och han kunde inte riktigt förstå mina känslor. För honom var stunden helt underbar, det var fredag, hela helgen låg framför oss och det var härligt att bara vara hemma. Själv hade jag panik.

Jag löste det hela genom att slänga på mig joggingskorna och körde i 30 minuter på löpbandet. Därefter blev det ett skönt bad och jag lugnade ner mig. Det var inte det att jag satt och längtade efter att ta något att dricka men det ligger ändå som ett mörkt moln över mig och fredagar är den absolut värsta stunden på veckan.

Och det är ju just precis därför som jag vill göra det här. Jag vill inte att bara det faktum att det är fredag ska vara ett skäl till att dricka. Jag är livrädd för att hamna i ett läge där jag tillslut tycker att alla dagar i veckan har ett skäl till att ta ett glas. Det är lätt hänt, det har jag sett på nära håll.

Att jag känner som jag gör när jag blir så här låg och tycker att livet är trist som fan gör mig bara än mer bestämd att jag ska göra det här. Inte nån gång så här långt har jag varit frestad att ta något att dricka, snarare blir jag mer tjurig och envis och lite förbannad.

T -10 månader...om det nu är viktigt att räkna..jag vet faktiskt inte länge. Mitt vita år har kommit in i en rätt lugn fas, en ganska tråkig fas om jag ska varà ärlig. Det är inte svårt att leva utan alkohol, jag saknar inte berusningen, jag längtar inte efter smaken av vin och jag bryr mig inte om att det är lång tid kvar. Min känsla just nu är i det närmaste likgiltig. I början kändes det kanske lite speciellt att görà det här och "uppoffringarna" gjorde mig stolt. Nu är allt bara en enda vardag. 

De tre senaste fredagarna har jag ätit på restaurang. Först min födelsedag, sen ut med tjejerna från jobbet med efterföljande bio och nu senast i fredags inkasserade jag mitt pris som jsg vunnit genom en tävling som Västerås city anordnat. Det som händer är att middagen intas och efteråt är det bara att gå hem och då vill jag helst gå och läggs mig. Resultatet blir att jag vaknar tidigt och på lördagskvällen om vi inte gör nått särskilt så går jag och lägger mig runt tio. Aptrist! Vet inte vad jag ska görà för att det här ska bli annorlunda. Kanske blir det bättre när våren och ljuset kommer. 

Sammanfattningsvis, två månader avklarade. Det går bra men det är tråkigt. 

För nästan precis ett år sedan opererade jag mitt högra knä, korsbandet hade varit av en stund och jag fick ett nytt. Efter operationen var det mycket viktigt att sköta sin rehabträning och normal sjukskrivningstid är runt 2 månader. Jag var hemma i två veckor! Dessutom gjorde jag en urusel prestation när det gäller träningen. Resultatet blev att jag nu ett år senare fortfarande har ett knä som har dålig balans, värker och hindrar mig från att vara fullt aktiv. Riktigt dåligt!

Efter att ha varit totalt inaktiv i flera månader tog jag i tisdags tag i min situation på allvar igen. Jag hade bokat tid hos sjukgymnasten för att lägga upp ett träninsprogram för mitt knä men också för att göra ett program som kommer att hjälpa mig att få bättre kondition. Passet började med några tester av båda mina ben. Styrka, balans och spänst kollades och resultaten var bedrövliga...såklart. Nu har jag i alla fall ett utgångsläge och om en månad är det dags för uppföljning med nya tester.

Om jag ska göra nån förbättring av resultaten måste jag komma igång och träna. Kämpa!