Det är något märkligt kring att bestämma sig. Det tog lång tid för mig att förstå betydelsen och vikten av ett verkligt beslut. Det är ju något man hört alltid, det är BARA att bestämma sig. Ja, ja, ja jag har bestämt mig, det är i alla fall vad jag har trott. Tills den gången då jag bestämde mig på riktigt.

Jag gick en kurs en gång för några år sedan och vår kursledare pratade om vikten av att bestämma sig och bestämma sig enda ner i grunden av sig. Hon påstod att när man väl gjort det så början hjärnan tänka i helt andra banor. Hjärnan är med på noterna och vet om att man just har bestämt sig och börjar automatiskt tänka i andra våglängder och på andra sätt. Bla bla bla tänkte jag när jag satt där i bänken. Jag har minsann bestämt mig förut och det hjälper inte. Jag trillar dit igen och går tillbaka till gamla hjulspår efter ett tag och under tiden när jag kämpar känner jag mig som ett offer. Någon som det är synd om och någon som offrar något.

Det gick en tid och sen fick jag höra om något som kallas Fitness Fighten som går ut på att man äter enligt ett speciellt upplägg och tränar 1 timme varje dag i en månad. Självklart noll alkohol under tiden också. Jag bestämde mig för att testa under september 2013. Efter några dagar började jag tänka på mina tankar och hur de hade förändrats. Det var en ett dugg svårt att komma iväg och träna varje dag och det var inte ett dugg svårt att anpassa sig efter den nya kosten. Jag tyckte inte ett dugg synd om mig själv som inte fick äta godiset, dricka läsken eller vad det nu än var för något. Att vara utan alkohol under den månaden var heller inte svårt. Vid varje tillfälle som jag stod inför frestelser av något slag som sötsaker, fet mat eller alkohol var det som om min hjärna var inställd på en annan frekvens. Jag ville helt enkelt inte ha. Inte för att jag var tvungen utan för att hjärnan helt enkelt inte ville ha. Det var något märkligt med den känslan, jag hade inte upplevt det någon gång förut.

Det visade sig att de gånger jag bestämt mig förut hade jag bara nästan bestämt mig. Det var mer så här; jag BORDE inte äta sötsaker, jag BORDE inte äta fet mat och jag BORDE skära ner på alkoholen. Men jag gick runt och trodde att jag bestämt mig. Men skillnaden var att när jag ställdes inför ett val så valde jag i stort sett alltid att säga ja istället för nej och jag trillade dit igen och svek mig själv. Jag hade misslyckats igen!

Allt handlar om att bestämma sig, jag vet det nu.

Jag städar som en tok. Eller städar och städar jag plockar, rensar ut, kastar och organiserar det som blir kvar. Det började med tjejernas rum för några dagar sedan. Mängder med ”skräp” kastades ut och en del skulle mellanlanda på vinden. När vi flyttade in i huset för snart 9 år sedan var vi ambitiösa nog att sätta upp hyllsystem utefter väggarna på vinden och det mesta är packat i flytt/bananlådor. Men sen blir det som det alltid blir, stökigt. Sak efter sak har ställts upp och golvytan direkt när man kommer upp var full med prylar. När vi skulle ta ner julsakerna var det knappt så att vi hittade allt och mycket var dammigt och fyllt med gamla flugor och annat – inte så trevligt.

Jag vet inte var energin och lusten att städa kommer ifrån. Det måste, som en vän kommenterade på FB, vara tack vare mitt vita år. Exakt hur det hänger ihop förstår jag inte riktigt men jag tror absolut att det är så det ligger till. Jag läste en annans blogg, en som också hade ett vitt år men 2012, och han beskrev i ett inlägg att han var rastlös och därför städade och plockade som en galning. Han kopplade helt och hållet detta till sin nya livsstil så ja varför skulle det inte kunna bli så även för mig? Men det är ju knappast så att jag annars druckit på dagtid eller varje kväll och för den sakens skull varit för bakis för att orka städa. Nej, det känns som att det handlar mer om att förändra, kasta ut, röja rent och börja på nytt. Det är en rakt igenom skön känsla och jag hoppas att den håller i sig hela året.

Idag är det den 5:e januari och Trettondagsafton. Det har gått väldigt lite tid sedan nyår men det känns som en evighet. Det känns också väldigt bra och jag känner mig stark. Kanske har det att göra med att så lite tid har förlöpt och att jag ännu inte fått några riktiga utmaningar än. Eller så är det så här lätt det kommer att kännas hela vägen?! Hope for the best – expect the worst!

Det känns bra att Systembolagets sortiment av alkoholfria varianter av öl och vin nu är större än någonsin. För några år sedan när det började komma alkoholfritt vin vet jag att många av mina väninnor under sina graviditeter provade dessa men att de då var på tok för söta i smaken. Det var mer åt körsbärssaftshållet vill jag minnas och det är ju ingen höjdare direkt.

Men nu har det gått en tid och tydligen har man börjat fått till smakerna och kunnat minska på sötman. Det ska bli kul att testa sig fram genom sortimentet och se om jag hittar någon favorit.

Jag tänker så här; det kommer finnas stunder under det här året då jag kommer att utmanas ordentligt och jag tror att alkoholfria viner och öl kommer att vara till stor hjälp då. Jag tror att mycket sitter i själva känslan. Att öppna en vinflaska och hälla det i ett riktigt vinglas eller öppna kapsylen på en iskall öl under sommaren vid grillen. Sen om det är alkohol i eller inte tror jag spelar mindre roll för jag är övertygad om att hjärnan går att lura på det viset att man i alla fall får känslan. Jag kommer att dricka mycket vatten till maten och många gånger kommer säkert smaksatt mineralvatten vara ett alldeles utmärkt och gott alternativ men ibland kommer jag att vilja skåla med mina vänner med vin eller ta en kall öl.

Så har det börjat, mitt vita år.

1 januari 2015 är äntligen eller tyvärr här. Känslorna är fortfarande blandade. Men det är trotts allt de positiva känslorna som tar överhanden. Jag är glad över att det har börjat och att jag ska göra det här.

Jag vet att jag kommer att må så bra under året som kommer och vara så himla stolt när jag sitter här 1 januari 2016.

Vi firade nyåret tillsammans med vänner här i kvarteret och det bjöds på fantastisk middag med otroligt gott vin. Jag drack mousserande vin till fördrink, fortsatte sen på rödvin genomgående under middagen och när vi väl hade ätit klart var det bara ca 40 minuter kvar till tolvslaget. Då plötsligt fick jag panik! Jag ville inte att året skulle ta slut. Jag tänkte ut alla möjliga tänkbara ursäkter för att inte genomföra det jag hade bestämt mig för. Vad ska det vara bra för? Jag kommer få så himla tråkigt och det är absolut inte värt det. Jag skiter i det. Så jag fyllde upp mitt rödvinsglas till bredden och skålade. Minutrarna gick och tolvslaget närmade sig. Fram med skumpan! Vi fyllde glasen och tog plats vid tvn för att traditionsenligt se sändningen ifrån Skansen och välkomna det nya året.

Jag ska säga det att min plan hela tiden har varit att fira tolvslaget med skumpa. Dricka de glas som flaskan skulle ge och sen helt enkelt påbörja mitt vita år.

Men de 40 minuterna från 23:20 fram till tolvslaget var så fulla med tvivel att jag var helt övertygad om att jag skulle lägga ner min plan och helt enkelt gå tillbaka till mitt rödvinsglas efter att vi tittat på raketerna och önskat varandra Gott Nytt År.

Tolvslaget kom, bredvid mig stod världens underbaraste man och kysste mig med så mycket kärlek att mitt hjärta svämmade över. Barnen var också där och vi kramades och skrattade allihop tillsammans. En mycket bra start på 2015. På med skorna och jackan för att gå ut i den kalla januarinatten för att se på fyrverkerierna och få känna doften av krut. 00:20 var jag tillbaka inne i värmen och mitt rödvinsglas. Jag förde det till läpparna och kände den välbekanta och goda smaken. Men sen tog det stopp. Jag tittade på glaset med andra ögon och ville plötsligt inte ha. Min bror ringde till och med och uppmuntrade mig att fortsätta kvällen och sen starta på riktigt idag. Han visste såklart om originalplanen men ville med sitt samtal på nått sätt säga att det var ok att frångå den och liksom gå all in den här sista kvällen. Så jag tog upp glaset på nytt, förde det till munnen men nej...det blev inget mer, jag ställde ner glaset igen.

02:20 tog vi den korta promenaden hem och jag la mig ganska omgående för att sova. I morse när jag vaknade hade jag en ganska så tung bakfylla och jag tänkte att det här kommer jag i vilket fall inte att sakna ett enda dugg.

Jag genomförde min plan på nyårsafton och det känns riktigt bra. Nu är det 52 veckor, 365 dagar och lite mindre än 8760 timmar kvar av mitt vita år.

"No more champagne, and the fireworks are through.
Here we are, me and you feeling lost and feeling blue.
It's the end of the party and the morning seems so grey so unlike yesterday.
Now's the time for us to say Happy New Year..."

Ett år är en rysligt lång tid och jag undrar om jag kommer att känna det som att festen är över?! Vad är det som gör att viljan att ta sig ett glas eller två är så stark? Folk i alla tider har berusat sig på alla tänkbara sätt. Flugsvampar under Vikingatiden och, enligt Historieätarna, har svenskarna druckit otroliga mängder öl och ren sprit under flera århundraden. Är viljan att fly verkligenheten en stund så stark? Hur är det för mig? Av vilka anledningar väljer jag att dricka?

Jag tror att jag skulle kunna säga att jag har använt mig av alla tänkbara anledningar som finns. Alltifrån första tonårsfyllan för att vara cool, till sofistikerade middagar med exclusiva viner, till drinken på terassen under semestern, till vinet hemma en helt vanlig fredag bara för att det är helg, till storslagna firanden av olika segrar i livet...till att bara ta mig en rejäl fylla för att inte vara med och bara totalt glömma verkligenheten för en stund.

Kort och gott, oavsett om jag har firat eller sörjt så har alkoholen kunnat vara med. Det är det som gör det hela lite extra svårt. Anledningarna till att dricka är många och 2015 kommer inte att vara ett undantag. Alla tänkbara tillfällen kommer att dyka upp under det här året också. Men jag ska säga nej. Alkoholen ska inte få ha en plats. Den får stå utanför och själv ska jag stå mitt i allt utan min gamla "vän" vid min sida. Det kommer att kännas ensamt, det är jag helt säker på.

Är jag alkoholist kan man säkert fråga sig? Svaret är nej. Jag kan förstår att det låter så när man läser vad jag skriver. Men den här bloggen handlar just nu om min relation till alkohol och det är där jag lägger allt fokus. Alkoholen är inte min vän, den är ingens vän. Den kan däremot lätt kännas som en men den är falsk, oberäknelig och oärlig. Den är förföriskt men lömsk och jag vet hur den kan nästla sig in hos de allra bästa av människor och utan förvarning förvandlas till din värsta fiende. En som du inte kan leva utan men som du innerst inne hatar.

Jag funderar lite på det här med varför det är så jobbigt för andra att man inte dricker. Det finns någon reklam där vuxna sitter vid ett fikabord och kakfatet går laget runt. En person väljer att inte ta en kaka och alla runt bordet börjar då heja på och peppa denna att ta en kaka och personen i fråga ger sig till slut och tar en till slut. Alla runt bordet är då nöjda. Andemeningen är att visa hur vi ofta beter oss mot varandra när det kommer till alkohol. Av nåogn anledning tycker de flesta att det är jättejobbigt när någon sitter med men inte dricker.

Det ska bli intressant att se olika situationer och reaktioner under året som kommer. Jag ska ta det som en lite studie i frågan.

Senast i slutet på förra veckan fick jag kommentaren "Jag kommer inte att hålla det emot dig om du misslyckas". Personen som sa så tyckte att det var riktigt tråkigt att jag skulle ha ett vitt år. Lite märkligt kan man tycka eftersom att det är jag som ska ha det så och inte hen. Det visar bara hur mycket det påverkar andra eller att andra i alla fall har en åsikt. Och de tycker att det är tråkigt för sin egen skull, inte för min.

Vad kan det bero på att människor känner så här?

Är de rädda att vi inte ska ha lika kul ihop?

Känner de att de själva också borde låta glaset stå?

Om alla dricker, känner vi mer samhörighet då? Att vi liksom gör saker tillsammans?
Är de rädda att de ska göra något dumt och att den som är nykter då kommer att ha full koll?

Jag vet inte av vilken anledning folk i allmänhet tycker att alla ska dricka.
Jag är ju likadan själv och har också "tjatat" på folk att det är klart att de ska ta ett glas.

Men VARFÖR jag gör så vet jag faktiskt inte. Ett märkligt beteende och jag lär efter 2015 vara lite närmare svaret.

Idag är det den 12 december. 19 dagar kvar av året.

Ikväll har vi julbord med jobbet, i morrn är det Lucia och årets storhelger ligger framför oss.
Jag såg en insändare idag i tidningen som handlade om en önskan att alla vuxna ska låta flaskan stå i skåpen så att barnen slipper en massa berusade mammor och pappor under julen. Julen är ju trots allt barnens tid.

Samtidigt så är julen, ur en vuxen synvinkel, ganska starkt förknippad med olika former av alkohol. Alltifrån mysiga glöggkvällar i advent till snapsen med sillen på julbordet. Sen kommer nyårsafton och vem vill inte dricka gott vin till oxfilén och skåla in det nya året i skumpa?
Så en jul utan alkohol känns nog väldigt svårt för flertalet vuxna.

Jag har helt klart blandade känslor inför den här julen ur alkoholsynpunkt.
En del av mig räknar dagarna och vill "ta till vara på" varje tillfälle till fest. Medan jag å andra sidan knappt kan vänta tills det nya året kan börja.

Det ska bli oerhört spännande att se hur jag känner det den 12 december 2015 när nästa års julhelger ligger framför mig. Kommer det då vara så otroligt vant att strunta i alkohol eller kommer jag att ha ångest över att inte får smaka på glöggen och ta snapsen till sillen? Jag kan inte svara på det nu, det känns som att det kan bli precis hur som helst. Det återstår helt enkelt att se.

Jag startade den här bloggen 2006...för 8 år sedan. Då handlade den om min vilja att gå ner i vikt. Den fick vara ett stöd genom den resan. Sen kom bloggen att handla mer om vår längtan efter barn och hela den långa och hårda resan som tillslut fick ett mycket lyckligt slut. Efter att vi kommit hem med barnen och livet tillsammans blev mer eller mindre vardag kände jag att lusten att blogga liksom hade försvunnit. Eller rättare sagt så hade behovet för mig försvunnit. Och så har det varit under en lång tid nu.

Men nu står jag inför en ny utmaning. Ingenting i jämförelse med kampen om att få bli mamma men ändå något som jag känner att jag kommer att behöva ha stöd igenom. Jag ska ha ett vitt 2015 som jag har skrivit om i tidigare inlägg. Jag började först på en helt ny bloggsida men kom på att det skulle kännas bättre att använda den här och liksom samla allt på ett och samma ställe.

Så därför har jag nu dammat av den här bloggen och öppnat den igen - känns bra!