Fy fan vad less jag är på "jag ska bara". Hela hela tiden är det så, jag (vi) får alltid vänta. Och kritiserar jag så är det bara jag som är dum i huvudet och inte förstår att det som han gör är mycket viktigare. Och att det sätt som han gör det på är det rätta. Allt annat är så mycket viktigare och måste göras precis just när vi inte har tid, eller när det är dags för något annat. Att bara släppa det han håller på med för att det passar oss andra skulle inte falla honom in. Det är bara att snällt vänta på att han ska bli klar och helst också säga att han är dukig. Fy fan vad less jag är!

Våga leva! - var det någon som sa till mig härom dagen. Jag undrar om jag är en sån som inte vågar leva. På vissa plan finns det säkert mer att göra men annars känner jag mig mer levande nu än någonsin förut. Det händer så otroligt mycket i mitt liv just nu. Både privat och på jobbet. Här hemma är det alltid full fart, tjejerna busar och fyller vårt hem med skratt. Vårt hus har blivit mer levande sen dom kom hem till oss. De springer förbi mig nu när jag sitter här och fartvinden som blir efter dem talar sitt tydliga språk - det går fort när dom förflyttar sig :-) Underbart!

Min man förflyttar sig inte lika fort idag, han ligger i rummet intill och är nästan mer än lovligt bakfull. Han jämrar sig och säger att han önskar att hans fru låg bredvid och killade honom på magen. Kanske ska jag göra honom glad och krypa ner efter jag har skrivit färdigt...

Idag är en sån där dag då vi inte har något planerat. Vi ska bara vara, vi kan bara vara. Snöovädret utanför gör att dagen kommer att spenderas inomhus. Vår bil står parkerad på jobbet, eftersom att vi igår gick direkt till en after work och tog sen taxi hem. Så inte ens om vi ville kunde vi ta bilen här ifrån och göra något. Det får bli en promenad till bilen framåt eftermiddagen. Det känns skönt att bara ha en dag hemma tillsammans hela familjen. Jag känner att jag träffar mina barn på tok för lite nu sedan de börjat på dagis. Det är underbart att höra dem leka just nu i skrivande stund. De leker med spisen som Vera fick när hon fyllde för några veckor sedan.

After worken igår var den allra första i företagets 25 åriga historia. Alla på jobber hade möjlighet att vara med så vi gick till Bishop och tog några öl och åt helt ok mat från deras pub meny. Det var jättekul att sitta och skratta och prata strunt med alla. Det var ett perfekt avslut på den här veckan. Just den här arbetsveckan har varit lite utöver det vanliga. I tisdags fick vi veta att vi är nominerade till Årets Företag här i stan! Jag återkommer mer om det sen. Det känns naturligtvis jättekul och alla var så glada - helt klart värt att fira med lite öl :-)

För 32 år sedan idag snöade det i min hemstad. Stora vita flingor föll sakta sakta ner och det var en otroligt vacker vinterdag. Det här har min mamma berättat för mig. Hon tittade på snön som föll medans hon låg och kämpade för att jag skulle komma ut till denna värld. Hon säger att snöflingorna lugnade henne och hjälpte henne att fokusera. När jag några veckor senare fick lämna sjukhuset och komma hem var det mer än 30 grader kallt. Jag har alltid älskat snön och vintern...kanske har det ett samband :-)

Hur svårt kan det vara att skriva ett inlägg?

Hur svårt kan det vara att hitta tiden, inspirationen...lusten?

Jag är så imponerad av min vän Ylvisen som skriver varje dag, ibland flera gånger om dagen. Det är alltid lika roligt att läsa om vad som händer henne och de sina.

Jag har ju massor jag vill dela med mig av. Jag vill berätta hur fantastiska mina tjejer är. Vilka framsteg dom gör. Berätta om allt bus dom hittar på. Jag vill berätta om min man som jag efter snart nio år tillsammans älskar mer än någonsin. Jag vill berätta om mitt jobb, det händer massor med spännande saker. En del tuffa saker men ändå roliga och utmanande. Jag vill berätta om våra planer för vårt hus, hur skitbra det kommer att bli nu i vår när vi äntligen ska renovera och bygga ut. Jag vill skriva om alla våra härliga vänner som vi hittar på roliga saker med hela tiden och hur min kalender konstant är fylld av roliga saker att göra.

Men det går bara inte. Jag tar mig inte tid, jag hittar inte inspirationen att sätta mig ner och författa någonting. Jag skriver ju bloggen mest för min egen skull och spar mina inlägg som en dagbok. Skillnaden är ju att alla kan läsa vad jag skriver och att det alltid är uppmuntrande med kommentarer. Annars skulle jag ju bara kunna skriva dagbok för mig själv men jag väljer att blogga.

När jag inte skrivit  på länge blir det som en ond cirkel. Jag kommer mig inte för att sätta mig och vet inte vart jag ska börja helt enkelt.

Jag tror att det kanske är så att när man är deppig och när det inte är så där fantastiskt som det jag skrev om här ovan så är det lättare att skriva. Eller man har mer behov av att skriva av sig. Jag har skrivit om detta förut men jag kommer till samma slutsats igen. När vår väntan var jobbig och när hjärtat gjorde ont var behovet stort att få vräka ur sig.

Det är söndag kväll, tjejerna sover i sina sängar. Förhoppningsvis ska Ingrid till dagis i morgon igen efter att ha varit hemma torsdag och fredag förra veckan. Hon har en elak hosta som inte riktigt vill ge med sig men är feberfri sedan i går kväll. Jag har ägnat dagen åt att vräka ut allt jag hade i en garderob på golvet för att städa. När jag väl fått ut allt tappade jag lusten, vilket resulterat i att hela vårt rum här uppe är helt fullt med saker. En del saker ska kastas, andra sparas men placeras på rätt ställe och sen massor med saker som jag liksom inte har bestämt vart de ska än. Så just nu ligger allt på golvet och jag vet inte när jag kommer att få tillbaka lusten att städa. Det skulle ha setat fint med en vab dag till hemma i morgon men jag har fullt schema på jobbet i morgon så det går inte. Måste I vara hemma får S snällt stanna hemma från jobbet.

Nu ska jag gå och ta mig en stor kopp te och krypa upp i soffan bredvid maken och mysa.

Hoppas jag skriver snart igen...

Hur går det? Det är den absolut vanligaste frågan jag får nu om dagarna. Svaret blir -Det går bra! Fast åter igen blir man ju osäker...går det bra? Hur ska det gå när det går bra? Vad är det som går bra? Jag önskar att det åter igen fanns en måttstock som man direkt kunde mäta allt mot för att se om det gick bra eller inte. Magkänslan är nu den som får fungera som mätinstrument. Min magkänsla säger att det går bra. Jag grundar detta på att tjejerna vill gå till dagis, de frågar flera gånger innan vi går dit om det inte är dags att gå snart? Och när vi skulle hem idag så var det ganska stora suckar och protester. Det måste ju ses som ett gott tecken :-)

Vi har gått halva dagar den här veckan och jag har varit med hela tiden.  I morgon är det dags för dem att stanna kvar över lunchen och äta där. Stefan ska följa med i morgon då det är dags för mig att jobba igen. Nästa vecka räknas också som inskolningsvecka men då ska vi försöka lämna dem där några timmar om dagen i alla fall. Ingrid frågade idag om det inte var dags för mig att gå hem :-)

Det jag har sett av verksamheten under dessa dagar har bara gjort mig mer säker på att vi valt rätt ställe. Alla som jobbar där är otroligt bra med barnen och tjejernas "fröknar" är verkligen hur roliga och bra som helst.

I morgon är en stor dag. Det är dags för tjejerna att börja skolas in på dagis. Det är lite pirrigt både för dem och för oss. Vi har pratat mycket om det den senaste tiden och tjejerna ser verkligen fram emot att få börja. Det känns ju naturligtvis bra att de är förväntansfulla men det återstår att se hur det kommer att bli. Det är svårt att veta om de är redo för det här steget. Undrar om jag är redo?! Maken och jag satt och pratade i fredags kväll om hur otroligt fort tiden har gått och hur lite vi tycker att vi hunnit med.

Det är snart nio månader sedan vi kom hem med tjejerna. Det har varit underbart att ha varit hemma med dem och en del av mig vill att det ska fortsätta länge till. Men det är dags för nästa steg nu. Vi ser fram emot det samtidigt som vi inte gör det. Vi ser inte fram emot att varje dag stressa iväg från jobbet och hämta två övertrötta tjejer från dagis och sen försöka få ihop middagen och hinna leka lite tillsammans innan det är dags för att sova och sen upp tidigt igen morgonen därpå. Vi har under de senaste månaderna fått ett helt annat tempo. Vi har haft lugna sköna mornar med mysiga frukostar helt utan stress. Vi har tillbringat de bästa timmarna tillsammans med pigga och glada barn och vi har delat hela livet. Nu ska plötsligt några andra få mina barns absolut bästa timmar.

Det ska naturligtvis bli jättekul att se hur de kommer att utvecklas och se allt de kommer att lära sig genom att vara i grupp med andra barn igen. Jag tror att det kommer bli så bra för tjejerna att börja på dagis, de är redo...mycket mer redo för detta än vad jag är.

Jag vill med ett inlägg tacka "S" för din kommentar till ett tidigare inlägg. Jag blev verkligen glad över det du skriver och det känns som att du träffade mitt i prick och lyckades förklara i ord hur jag känner. Så stort tack för dina vänliga och insiktsfulla ord!

Det är dags att börja om - igen. Ett nytt år väntar. Jag som är en optimist ser naturligtvis positivt på 2010. Jag tror att det kommer bli en fantastiskt år.

2009 var ju ett helt otroligt år för mig. Jag blev mamma...det största som någonsint hänt mig. Det är ju svårt att toppa såklart men med det nya livet som mamma kommer andra utmaningar. Min stor tjej ska både börja på "dagis" och sen senare under året i skolan. Tänk att jag har en så stor tjej.

Nu ska jag njuta av 2009 års sista timmar.