Senaste inläggen

Av Soff - 16 oktober 2009 20:10

I morgon är det ett halvt år sedan vi kom hem med våra barn. På ett sätt känns det länge och på många sätt känns det som så otroligt lite tid. Ingrid har precis fyllt fyra år och det står inte på förän Vera blir sex år. Jag har missat så mycket av deras uppväxt. Det känns sorgligt. De har varit med om saker som jag inte har någon aning om, och det är mina barn jag pratar om. Det är ju mina tjejer, mitt allt och ändå jag vet inte allt om dem.


Jag hade velat vara där från början, varit den som tröstat dem och visat för dem att världen är god. Tagit hand om dem och gett dem all den kärlek som de förtjänar. Istället var jag någon helt annan stans, långt bort och de fick klara sig utan mig. Fan att det skulle ta sån tid för oss att hitta varandra. Vi tar igen för förlorad tid och försöker att lära oss att leva med varnandra. Det är inte lätt för någon av oss, men vi försöker allihop, det vet jag. Tjejerna kämpar för att vara oss till lags och för att lära sig vad som är ok och inte. Och vi försöker lära oss att tolka dera signaler och lära känna deras behov. Vi jobbar och sliter allihop. Det är många skratt men också väldigt mycket tårar.


Ett halvt år av våra liv har vi nu spenderat ihop på samma sida om denna jord.

Av Soff - 11 oktober 2009 21:02

Jag har två skyddsänglar i mitt liv. De finns där för mig och min familj.

De har alltid funnits här för mig och jag är så lyckligt lottad som har dem i mitt liv.


De hjälper mig med stort och med smått, de vet vad jag behöver hjälp med nästan innan jag vet det själv. De ställer upp för mig i alla lägen och till hudratio procent. Jag vet inte varifrån de får sin kraft och sin vilja att hjälpa. Den bara finns där och jag kan bara ödmjukt tacka och ta emot.


Det är få förunnat att ha sådana underbara människor i sin närhet och jag är dem evigt tacksam. Den senaste tiden, sen vi kom hem med tjejerna, har det varit lite tufft att hinna med allt. Utan deras hjälp vet jag inte hur det hade gått. De har ofta tagit hand om Harry och det känns alltid så tryggt att lämna honom med dem. Vi vet att han älskar att vara hos dem. 


Ibland undrar jag vad jag har gjort för gott för att förtjäna dessa två...min moster och hennes man Janne!

Av Soff - 8 oktober 2009 10:50

Idag fyller min yngsta dotter fyra år! Tänk, hela fyra år har hon funnits på den här jorden. Endast fem månader av denna tid har vi funnits hos varandra. Det tog en stund innan vi hittade varandra. Det känns lite som om någon tog mina barn och kastade ut dem i världen och det var min uppgift att hitta dem igen.


Nu är hon här hos mig. Hon är underbar och fantastisk. Idag är det hennes födelsedag och vi firar med att vara hemma och mysa :-) Förra året på hennes födelsedag hade vi oceaner mellan oss och jag kunde bara önska att de som tog hand om henne då såg till att hon hade en bra dag. Det var tungt att inte få dela dagen med henne, men jag visste att det var den absolut sista födelsedagen hon skulle behöva gå igenom utan sin mamma.


Födelsedagskalaset sparar vi till söndag då hela familjen är samlad så idag är det bara jag och tjejerna. Min moster och hennes man kommer på middag i kväll så det ska bli mysigt. Födelsedagsmiddagen är önskad av födelsedagsbarnet - spagetti och köttfärssås och nu till lunch favoriten fiskpinnar :-)


Av Soff - 2 oktober 2009 20:23

Jag känner att det är svårare och svårare att hitta tiden att blogga. Jag vill gärna dela med mig av allt som händer här hemma men jag finner helt enkelt inte tiden. Jag är så imponerad av de bloggar jag själv följer och går in och läser med stor iver varje dag. Själv hittar jag allt mer sällan in på min egen och det känns lite stressande och tråkigt.


I dag är det fredag och jag har just lagt barnen. Jag sitter i rummet bredvid deras för att hålla dem lite sällskap medans de somnar. Vanligtvis går det väldigt fort men just ikväll verkar de ha mycket att prata om. Tjejerna delar rum än så länge men vi ska snart starta en ombyggnad av vår övervåning och när den sen är klar kommer de att ha varsitt rum. Vi tror att det kommer att vara väldigt bra för Vera som vill kunna gå undan ibland och läsa böcker eller hålla på med pysselböcker. Som det är nu blir hon hela tiden störd av sin lillasyster som ständigt är nyfiken på vad storasyster gör.


Livet rullar på och det känns som att vi har kommit till en ny nivå. Saker fungerar bättre och smidigare än förut och tjejerna känns alltmer trygga. De har varit hos oss i fem månader nu och språket uvecklas hela tiden. Nu glömmer jag nästan bort att de faktiskt inte förstår precis allt jag säger och man märker att det blir missförstånd då och då. Jag (vi) är otroligt imponerade över hur fort deras språkutveckling har gått och snart är det dags att gå till logopeden för att kolla om det är något särskilt vi ska träna på. Som alla (de flesta) asiater har de lite svårt att få till rullande r men det är inget som vi oroar oss över alls, det kommer att komma så småningom.


Ingrids 4 års dag närmar sig med stormsteg så hon räknar just nu dagarna till det är dags för kalas. Det ska bli så mysigt att smyga in till henne och väcka henne med frukost på sängen och paket.


Jag och maken ser inte varandra så mycket nu för tiden eftersom att när jag jobbar så är han hemma och tvärt om. Jag ska därför inte skriva så mycket mer utan istället gå ner och njuta av en fredag i soffan tillsammans med honom.

Av Soff - 15 september 2009 21:00

Jag har inte försvunnit från jordens yta, även om man kan tro det.

Mina blogginlägg lyser med sin frånvaro, tiden finns helt enkelt inte.


Jag har börjat jobba på halvtid och resterande tid är jag ensam hemma med tjejerna och Harry...så jag hittar helt enkelt inte tiden att slå mig ner här och skriva ner vad som händer. Det är trist, för det är ju som en sorts terapi det här med att skriva av sig och jag hoppas att jag ska hitta luckor för att skriva oftare.


Tills dess...


Av Soff - 31 augusti 2009 18:35

...visste jag inte vad som väntade mig dagen efter idag.


Den 1 september 2008 förändrades mitt och Stefans liv för alltid. Det började som vilken dag som helst, vi var på jobbet och allt var som vanligt. Även om man går och väntar på att SAMTALET ska komma så tänker man inte på det precis hela tiden. Så jag blev ändå helt överraskad.


Klockan var strax innan tolv på förmiddagen och jag gick förbi Stefans kontor...lite bråttom som vanligt och blev lite trött när han ropade in mig. Jag trodde han skulle komma med någon jobbig fråga kring jobbet som han alltid gör...men han sa bara... -Det var Berit som ringde.


Jag blev stående i dörröppningen och tittade storögt på honom. Berit hade ringt...tankarna snurrade runt i mitt huvud. Jag hade några veckor tidigare bett Berit att ringa Stefan när barnbeskedet väl kom. Jag skulle inte ha klarat av det samtalet.


Berit hade ringt...det betydde att vi hade fått barnbesked! Vad sa hon, vad sa hon nästan skrek jag. Svaret från maken var...-De envisas med att fråga oss om syskonpar. Det låter ju väldigt negativt men Stefan uttrycker sig lite konstigt ibland så jag skrattade bara och sa jaha men vaddå berätta mer!!


-De har två flickor till oss. 

-Åh...jösses! Jag lutade mig mot dörrkarmen och kände hur världen gungade under mina fötter. Ok...fortsatte jag. Hur gamla är dom?

-Eheeehhh...jo ja...alltså den ena är 6....tror jag eller hmmm...och den andra är 3 eller...vänta...de är födda 2004 och 2005....


Det visade sig att Stefan inte var så cool lugn under det där samtalet heller *skrattar*. Han hade klottrat ner födelsedatumen på en lapp och sa sen snabbt att vi snart skulle få ett mail med foton på tjejerna...sen rusade han in på toaletten.


Jag blev stående mitt i rummet och undrade vad fan det var som hände. Det pirrade i hela kroppen och jag andades så häftigt att jag tillslut fick lov att sätta mig på en pall som stod efter ena väggen. Jag satt en bit ifrån min dator men jag hörde ändå det välbekanta ljudet som ges när det kommit ett nytt mail i inkorgen. Jag stirrade bort mot datorn och jag fick stålsätta mig för att inte rusa dit och öppna filen. Jag var så nyfiken att jag höll på att sprika. Stefan var kvar på toaletten och jag fick lov att vråla KOM UT!! Tillslut för jag orkade inte vänta. -Du måste komma ut och prata med mig! skrek jag.


Stefan kom ut och satte sig mitt emot mig i en stol. Vi hade sen en ganska lång diskussion kring hur vi skulle göra. Efter att vi blivit brända tidigare det året med ett annat syskonpar kände vi att vi måste vara försiktiga med känslorna. Vi ville inte titta på några fler barnbilder och drömma oss bort, rädslan av att "förlora" ytterliggare barn stor. Skulle vi klara av så pass "gamla" barn...?? Stefan var väldigt osäker och vi pratade fram och tillbaka. Efter en stund hade vi båda kommit fram till samma sak. Vi skulle våga chansa en gång till! Vi ville verkligen ha dessa två flickor.


Vi gick fram till datorn och öppnade inkorgen. Där fanns mailet...bara några klick bort fanns bilder på våra barn. Det var så konstigt och så overkligt. Vi klickade upp mailet och fick se alla bildena. Tårarna forsade ner för mina kinder och vi bara stod och höll om varandra. Vilken total lycka!!!


Som sagt från den dagen blev vårt liv aldrig någonsin det samma igen...


Nu sitter jag här, ett år senare och i morgon ska jag tillbaka till jobbet. Det har varit ett fantastiskt år. Vi har bara fått vara tillsammans i drygt 4 månader av detta året men bara vetskapen om att vi hade fått barn gjorde att det här har varit det absolut bästa året i mitt liv hittills. 


Av Soff - 25 augusti 2009 21:48

Hur kan en hallonhäck ta fram så många känslor? Eller rättare sagt, hur kan jag få så många känslor när jag sitter och klipper ur vår hallonhäck inför hösten? Jo, så här är det. Förra året just vid den här tiden i slutet av augusti och början på september så klippte jag vår hallonhäck precis som jag alltid gjort sen vi flyttade hit. Förra året hade jag så mycket tankar på det barn vi väntade. Jag satt och tänkte på att jag nästa år (läs i år) när jag klippte vår hallonhäck då skulle jag banne mig vara en mamma. Jag tänkte på hur det skulle vara att sitta där på gräset med mitt barn bakom ryggen lekandes och skrattandes. Jag såg det framför mig och det kändes så verkligt. När jag satt där så blundade jag och drömde mig bort. Jag minns att tårarna rann ner för mina kinder och längtan efter mitt barn var enorm. Att sitta där och bara klippa bort de vissna grenarna var rena terapin och det var skönt. Nu...idag...satt jag där igen och klippte...och bakom ryggen på mig där lekte mina barn.


Tårarna trängde åter igen fram och blötte ner mina kinder och mina grova trädgårdshandskar. Lyckotårar absolut, men jag kände mig även lite sorgsen. Inte för min skull, jag har fått allt jag någonsin dröm om. Men jag tänker på nära vänner till mig som fortfarande befinner sig där jag var för ett år sen. Jag mindes hur tomt det var i bröstet innan vi fick beskedet om våra flickor. Att vänta på ett barn kan ibland vara outhärdligt och jag önskar inte ens min värsta ovän detta öde. Jag hoppas och ber om att det snart är min älskade väns tur.


Visst är det så att smärtan upphör i samma sekund som man får barnbeskedet, det slutar göra ont och lungorna fylls med ny luft. Men den smärtan man upplevt under tiden man har väntat försvinner aldrig helt. Det blir som ett ärr i själen på något vis. 


Vi närmar oss ettårsdagen för vårt barnbesked, den 1 september 2008 ringde telefonen och efter det samtalet blev vårt liv förändrat för alltid. Vi hade fått två döttrar.

Av Soff - 23 augusti 2009 21:12

I morrn är det dags för tjejerna att besöka Hörcentralen och kolla hörseln. Det ska bli spännande. Mest spännande ska det bli att se hur hörseltests gör nu för tiden och om vi lyckas förmedla HUR tjejerna ska göra för att visa att de hör nått. Det visar sig i morgon. Vi har berättat att de ska iväg till doktorn och deras första reaktion var bara...-Vi ska väl inte stickas? När jag svarade nej blev de glada och hoppade iväg.


Helgen har varit bra. Det kändes som om den började redan i torsdags då våra goda vänner M & J kom hit på middag. Vi hade supermysigt och åt kräftor och marukl till middag. Supergott! De stannade kvar över natten så det blev lite gott vin till också. Sen fick jag spendera fredagsförmiddagen tillsammans med M och tjejerna vilket var mycket trevligt. Vi har inte träffats så mycket i sommar så vi hade mycket att prata om. 


Stefan drog iväg på Kickoff med jobbet på fredagen så jag och tjejerna passade på att handla lite blommor och planterade i krukor som vi sen placerade på våra grindstolpar. Lila dekorationskål och astrar blev det. Finfint! Jag köpte även nya krukor och blommor till vårt sovrum så nu är det fint där inne också. Jag är annars inte så pysslig av mig så jag är nöjd med shoppingen och hur fint det blev här hemma.


Nu är det endast en vecka kvar på vår gemensamma föräldraledighet. Det har gått superfort, samtidigt som att det känns som att vi varit hemma länge. Det är lite dubbelt. Det ska både bli kul att börja jobba, samtidigt som det säkert kommer bli lite jobbigt. Nåja, vi ska nu njuta av vår sista gemensamma vecka hemma. 

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS


Skapa flashcards