Idag är en bättre dag än gårdagen. Vi/jag mår lite bättre nu. Tårarna har sinat och jag har åter kommit till sans. Mycket tack vare många samtal med nära och kära och framförallt mellan mig och maken. Vi fixar det här han och jag. Vi känner det. Och det känns skönt att vi är på samma våglängd och tänker lika så att vi får stöd hos varandra.

Sättet som det här gick till på är på många sätt grymt, precis som en del av er skrivit i era kommentarer, och någon hänsyn till våra hjärtan verkar inte finnas från den andra sidan. Vi har nu fått veta att det här inte på något sett var ett unikt fall när det gäller adoptioner från just Taiwan utan att vi kan förvänta oss att samma sak kan hända igen. Min första tanke var svar, mycket svart men nu när det har landat och jag har accepterat att det kan bli så så känner jag mig lite lättare till mods. Det gäller att ställa in sig på hur det kan bli. När vi fick förfrågan om syskonparet visste vi så lite, fick så lite information om hur det kunde bli. Nu är vi mer rustade och mer inställda på vad som kan komma att ske.

Tydligen är det som sagt vanligt att det går till just så här från Taiwan, många familjer från frågan samtidigt om samma barn och det blir en sorts tävling. Det gäller bara att stå som vinnare någon gång. När nästa förslag kommer till oss kommer vi att vara mer lugna i vår inställning och i vår förhoppning om att vinna, vi kommer göra allt vi kan såklart men inte låta våra hjärtan bli för engagerade direkt. Det kommer vi att vänta med tills dess att vi VET att det var vi som gick segrande ur striden.

Jag vill tacka igen för allt stöd jag får av er här inne, det värmer mig in i själen och jag vill önska er alla en riktigt riktigt GLAD PÅSK!!