I söndags hände nått stort, nått oväntat och nått helt underbart som jag vill dela med mig av.

Jag var och hälsade på hos min bror, hans fru och såklart Lillsnuttan! De hade varit på semester en vecka och jag hade abstinens efter mitt lilla hjärta så jag åkte dit en sväng. Min svägerska är gravid igen och lillsnyttans syskon kommer någon gång i mitten på augusti. Magen börjar puta ordentligt nu och jag klappar den varje gång vi ses, jag ska bli faster igen...så underbart!

Nu till det fantastiska som hände...

Dom frågade om jag ville vara med på förlossningen?  Helt otroligt och jag måste nypa mig i armen ibland. Efter att sett alla avsnitt av Barnmorskorna i SVT har jag blivit mer och mer upprymd av det här med förlossningar. Jag tror att jag alltsedan IVF tiden förträngt min längtan och nyfikenhet på hur det går till vid en förlossning. Jag skulle ju aldrig få vara med om det, aldrig få veta hur det faktiskt går till...aldrig få vara med i just det ögonblicket då ett barn kommer till världen (mina ständiga följeslagare tårarna rinner nu såklart igen). Men jag kommer att få vara med om detta!! Dessutom slipper jag vara den som har ont hehe. Nej men allvarligt talat, jag är helt övervädigad över detta och det är den absolut största av gåvor jag någonsin fått. Min tacksamhet är naturligtvis enorm och jag har världens bästa bror och svägerska...så är det bara.

Nu räknar jag ner...veckor och dagar...och nu VET vi när barnet kommer (inte exakt såklart) men när jag jämför med min egen väntan så vet vi...stort stort! Det här är just vad jag behövde, att få fokusera och längta till nått annat, som ett delmål :-).

Nu vill jag också passa på att återigen tacka för era kloka ord och kommentarer. Ni skulle kunna bli kuratorer hela bunten. Så mycket stöd, så många goda råd och så mycket förståelse...jag är överväldigad.

Många av era inlägg berörde mig djupt och har fått mig att få perspektiv på denna oro jag känner och inse att jag kommer att klara av detta hur det än går. TACK för att ni delat med er av era egna liv det hjälper otroligt.

...inte vad man får.

Det är en mening som har ekat i mitt huvud de senaste dagarna. Min längtan efter mina barn har bytts mot en oro. Jag förstår att det jag tänker skriva om nu kan vara jobbigt att läsa och svårt att förhålla sig till. Jag väntar mig inga kloka ord eller "rätta" kommentarer till detta inlägg. Jag behöver bara få ur mig det jag tänker, that´s it.

Mitt liv är perfekt just nu...ja så är det. Jag har en underbar man, en härlig hund, ett jobb jag tycker om, jag kan umgås med vänner när jag vill, vi kan vara spontana till stor del i alla fall och vi vet vad vi har. Vi kan det här livet utan och innan och vi trivs.

Vår längan att bli en barnfamilj finns där jämt, vi längtar och väntar, funderar och hoppas. Vi målar upp bilder framför oss hur det kommer att vara och funderar på "regler" och på uppfostran. Vi undrar när vi ska få bli familj...när det underbara ska börja.

Men tänk om...tänk om det där underbara inte alls blir underbart. Tänk om vårt liv blir ett levande helvete? Tänk om våra barn kommer att må dåligt av att vi sliter upp dem från deras hemland. Tänk om de aldrig knyter an till oss på riktigt...att de alltid kommer att längta tillbaka till sitt land och sina rötter. Tänk om de får problem i skolan, med språket och med kompisar. Tänk om det kommer bli sånt kaos hemma hos oss att vi inte längra kan hålla sams och vi börjar tycka mer och mer olika och tillslut skiljer oss för att vi inte orkar med. Tänk om våra barn aldrig anpassar sig till livet hos oss...tänk om dom får det jobbigt i livet...så jobbigt att dom inte orkar med...och ...usch...tårarna kommer igen...som alltid.

Det här är inga muntra tankar och jag VET att det är skräcksenario som jag målar upp här. Men jag måste få tänka detta, jag måste få bearbeta mina tankar och min rädsla.

Det som jag får tillbaka när jag säger nått liknande till folk är:

-Nej men det där kommer ju inte att hända, det kommer gå så bra!

Det är lätt att säga och visst det kan bli underbart, det kan bli lätt MEN det är det ingen som vet. Ingen kan ha en jävla aning om hur det blir och det kan faktiskt vara så att det blir som jag skriver ovan. Risken finns där och det kommer jag inte ifrån, så är det!

Man vet vad man har, inte vad man får. Tänk om jag om 5 år kommer att sitta och ångra att jag överhuvudtaget adopterade. Att vi hade haft det bättre utan barn. Ett enklare liv och att vi gapade efter för mycket.

TACK!

Alla ni underbara som följer  min blogg och skriver så fina kommentarer. Att ni troget tittar in på min sida trotts att inläggen ibland lyser med sin frånvaro. Det betyder mycket för mig att ni finns här.

Tusen kramar!

Först kom ingenting,

sen kom ingenting,

sen kom ingenting,

sen kom ingenting.

Ute är det 25 grader varmt, solen skiner från en klarblå himmel. Vi har grillat varje kväll den senaste tiden. Uterummet är iordningställt inför sommaren. Gräset växer så det knakar och blommorna sprider de allra ljuvligaste av dofter...men jag...jag tänker på julen.

Julen 2006 trodde jag att med lite tur kunde vara vår sista jul utan barn...

2007 vågade jag inte hoppas men jag önskade det, å vad jag önskade det...

Nu mitt i försommaren tänker jag på julen 2008...den kommer med stor sannorlikhet bli en jul utan barn igen. Den tanken är tung och svart. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Jag försöker slå bort tanken eller i alla fall förminska detta faktum. Jag försöker fråga mig själv vad det är som är så viktigt. Jag har inget svar. Jag har bara en känsla i kroppen som säger att jag inte vill...jag vill inte fira jul utan mina barn ett år till. Usch nu kommer tårarna.

Sen kommer även en tanke från ett inlägg jag fått...att jag (vi) faktiskt vet att vi kommer få bli föräldrar någon gång och det är något vi borde vara så tackamma för. Det är vi, absolut och jag ska tänka på det. Tack för orden.