Våga leva! - var det någon som sa till mig härom dagen. Jag undrar om jag är en sån som inte vågar leva. På vissa plan finns det säkert mer att göra men annars känner jag mig mer levande nu än någonsin förut. Det händer så otroligt mycket i mitt liv just nu. Både privat och på jobbet. Här hemma är det alltid full fart, tjejerna busar och fyller vårt hem med skratt. Vårt hus har blivit mer levande sen dom kom hem till oss. De springer förbi mig nu när jag sitter här och fartvinden som blir efter dem talar sitt tydliga språk - det går fort när dom förflyttar sig :-) Underbart!

Min man förflyttar sig inte lika fort idag, han ligger i rummet intill och är nästan mer än lovligt bakfull. Han jämrar sig och säger att han önskar att hans fru låg bredvid och killade honom på magen. Kanske ska jag göra honom glad och krypa ner efter jag har skrivit färdigt...

Idag är en sån där dag då vi inte har något planerat. Vi ska bara vara, vi kan bara vara. Snöovädret utanför gör att dagen kommer att spenderas inomhus. Vår bil står parkerad på jobbet, eftersom att vi igår gick direkt till en after work och tog sen taxi hem. Så inte ens om vi ville kunde vi ta bilen här ifrån och göra något. Det får bli en promenad till bilen framåt eftermiddagen. Det känns skönt att bara ha en dag hemma tillsammans hela familjen. Jag känner att jag träffar mina barn på tok för lite nu sedan de börjat på dagis. Det är underbart att höra dem leka just nu i skrivande stund. De leker med spisen som Vera fick när hon fyllde för några veckor sedan.

After worken igår var den allra första i företagets 25 åriga historia. Alla på jobber hade möjlighet att vara med så vi gick till Bishop och tog några öl och åt helt ok mat från deras pub meny. Det var jättekul att sitta och skratta och prata strunt med alla. Det var ett perfekt avslut på den här veckan. Just den här arbetsveckan har varit lite utöver det vanliga. I tisdags fick vi veta att vi är nominerade till Årets Företag här i stan! Jag återkommer mer om det sen. Det känns naturligtvis jättekul och alla var så glada - helt klart värt att fira med lite öl :-)

För 32 år sedan idag snöade det i min hemstad. Stora vita flingor föll sakta sakta ner och det var en otroligt vacker vinterdag. Det här har min mamma berättat för mig. Hon tittade på snön som föll medans hon låg och kämpade för att jag skulle komma ut till denna värld. Hon säger att snöflingorna lugnade henne och hjälpte henne att fokusera. När jag några veckor senare fick lämna sjukhuset och komma hem var det mer än 30 grader kallt. Jag har alltid älskat snön och vintern...kanske har det ett samband :-)

Hur svårt kan det vara att skriva ett inlägg?

Hur svårt kan det vara att hitta tiden, inspirationen...lusten?

Jag är så imponerad av min vän Ylvisen som skriver varje dag, ibland flera gånger om dagen. Det är alltid lika roligt att läsa om vad som händer henne och de sina.

Jag har ju massor jag vill dela med mig av. Jag vill berätta hur fantastiska mina tjejer är. Vilka framsteg dom gör. Berätta om allt bus dom hittar på. Jag vill berätta om min man som jag efter snart nio år tillsammans älskar mer än någonsin. Jag vill berätta om mitt jobb, det händer massor med spännande saker. En del tuffa saker men ändå roliga och utmanande. Jag vill berätta om våra planer för vårt hus, hur skitbra det kommer att bli nu i vår när vi äntligen ska renovera och bygga ut. Jag vill skriva om alla våra härliga vänner som vi hittar på roliga saker med hela tiden och hur min kalender konstant är fylld av roliga saker att göra.

Men det går bara inte. Jag tar mig inte tid, jag hittar inte inspirationen att sätta mig ner och författa någonting. Jag skriver ju bloggen mest för min egen skull och spar mina inlägg som en dagbok. Skillnaden är ju att alla kan läsa vad jag skriver och att det alltid är uppmuntrande med kommentarer. Annars skulle jag ju bara kunna skriva dagbok för mig själv men jag väljer att blogga.

När jag inte skrivit  på länge blir det som en ond cirkel. Jag kommer mig inte för att sätta mig och vet inte vart jag ska börja helt enkelt.

Jag tror att det kanske är så att när man är deppig och när det inte är så där fantastiskt som det jag skrev om här ovan så är det lättare att skriva. Eller man har mer behov av att skriva av sig. Jag har skrivit om detta förut men jag kommer till samma slutsats igen. När vår väntan var jobbig och när hjärtat gjorde ont var behovet stort att få vräka ur sig.

Det är söndag kväll, tjejerna sover i sina sängar. Förhoppningsvis ska Ingrid till dagis i morgon igen efter att ha varit hemma torsdag och fredag förra veckan. Hon har en elak hosta som inte riktigt vill ge med sig men är feberfri sedan i går kväll. Jag har ägnat dagen åt att vräka ut allt jag hade i en garderob på golvet för att städa. När jag väl fått ut allt tappade jag lusten, vilket resulterat i att hela vårt rum här uppe är helt fullt med saker. En del saker ska kastas, andra sparas men placeras på rätt ställe och sen massor med saker som jag liksom inte har bestämt vart de ska än. Så just nu ligger allt på golvet och jag vet inte när jag kommer att få tillbaka lusten att städa. Det skulle ha setat fint med en vab dag till hemma i morgon men jag har fullt schema på jobbet i morgon så det går inte. Måste I vara hemma får S snällt stanna hemma från jobbet.

Nu ska jag gå och ta mig en stor kopp te och krypa upp i soffan bredvid maken och mysa.

Hoppas jag skriver snart igen...