Det är en mycket vanlig fråga till mig nu för tiden. Jag undrar faktiskt också själv hur det går.
Hur kan jag veta hur det går när det i stort sett bara har gått fem minuter?! Det är oceaner av tid kvar och många frestelser på vägen. Men frågan är ju hur det går nu så jag får väl helt enkelt svara på hur det går exakt just nu.

Det går bra.

I all fall i det avseendet att jag inte har druckit något alls sedan nyår. Sen är det extra svårt vid vissa tillfällen men jag har redan nu lyckats se ett mönster i när det är som allra mest utmanande för mig. Det är som allra svårast just i början av en fest/middag. När man samlas och tar en fördrink, ett glas vin eller vad det nu kan vara. Att känna att timmar av trevligt sällskap ligger framför en, det är tydligen för mig starkt förknippat med att sippa på något gott i glaset. Sen när allt är igång och vi sitter och äter, då är tanken på vin nästan helt borta och ännu senare på kvällen övergår känslan i att inte ha druckigt något till ren glädje.

Ett exempel på det var nu i helgen då vi var ett gäng på 16 vuxna som var på "matlagningskurs". Avancerade rätter lagades i fyra olika kök med handledning av en kock. När vi kom bjöds alla på mousserande vin i fantastiskt fina glas (jag älskar fina glas) och eftersom att jag sagt till i förväg fanns det även alkoholfritt bubbel till mig. Otroligt gott! Men just där och då när jag stod och skålade med folk jag inte kände så önskade jag att jag hade haft något med alkohol i glaset. Det liksom lättar upp och får en att slappna av en aning. Men mitt bubbel var kallt och gott så det var ju ändå något.

När vi sen kom igång med matlagningen och middagen som följde efteråt tänkte jag inte ens på att jag inte drack och resten av kvällen flöt på med många skratt och roliga samtal.

SEN kom den verkliga bonusen, när det var dags att åka hem var det bara att sätta sig i bilen och köra hem. En vänninna ville ha lite sällskap innan hennes dotter kom hem från stan så vi åkte hem till henne och tog en kopp te halv ett på natten. När dottern var trygg hemma tackade jag för mig och åkte hemåt. Så skönt!

Man kan ha roligt utan sprit...har jag hört...

Nej, jag är inte alkoholist. En del saker som jag skriver kommer kanske att kunna misstolkas så jag vill vara tydlig med det.

Den här bloggen handlar om hur det känns att ha ett vitt år och kommer därför att kretsa kring mitt förhållande till alkohol. Hur jag saknar den, hur jag längtar efter den och ibland också hur mycket jag hatar den.

Jag lever ett liv där jag ofta hamnar i situationer där alkohol finns med som en naturlig del. Det är middagar, stora fester, resor, mässor osv. Däremot har jag aldrig druckit hemma en vanlig vardag och jag har aldrig haft ett sug efter alkohol på ett sätt som jag tänker mig att en alkoholist har. Med det sagt hoppas jag på förståelse och tolerans för vad jag kommer att skriva i den här bloggen.

Tack!

Mitt huvud håller på att gå sönder. Idag har det gått en vecka sedan jag slutade med socker och huvudvärken kom redan dag två och har hållit i sig sedan dess. Även om jag vet mycket om kolhydrater, proteiner och näringsämnen så var jag inte helt beredd på att min kropp skulle reagera så här starkt. För hur det än är så har inte varit sådan som ätit godis varje dag utan det har mest varit på helgerna. Men en sak som jag tror att jag inte tänkt på är hur kolhydraterna jag ätit i form av vitt bröd, stora portioner pasta/ris och alkohol ombildas till socker i kroppen och i och med att jag dragit ner stort på det så har mycket socker försvunnit där.

Jag tänker inte köra någon GI-variant i mitt ätande utan jag är övertygad om att kroppen behöver kolhydrater men i rätt mängd. Jag har under de senaste 20 åren provat mängder av dieter och vissa har fungerat bättre än andra men mitt problem har alltid varit att jag inte klarat av att hålla fast vid det och ändra livsstilen för gott. Utan det har varit perioder som jag kämpat stenhårt med regler, rutiner och förbud för att tillslut tröttna eller bara inte klara av att hålla mig till reglerna eftersom att livet kommer i mellan.

Nu har jag bestämt mig för att ta all min samlade erfarehet och skapa mitt egna sätt att äta. Inga pulver, soppor eller andra måltidsersättningar utan riktig mat men i måttliga mängder. Väldigt logiskt och inget extravagant över det men för mig är det så viktigt att nu äntligen hitta ett sätt att äta på som kommer att fungera i längden.

Därför har jag bestämt mig för följande: Godis är godis och mat är mat. Utvecklar mer senare.

Nu återstår bara att se hur länge den här abstinensen håller i sig...socker är ett jävla gift!

Så har den första riktiga helgen sedan året startade kommit och gått. Det har varit en helt vanlig helg utan middagar, fester eller andra utsvävningar. Ändå har tankarna på alkohol funnits där. För så är det, jag har druckit de helger då vi inte gjort något särskilt också. Det har inte handlat om några mängder men att dela på en flaska vin på fredagen och kanske en till på lördagen har absolut inte varit något konstigt här hemma.

Fredagen var nog den svåraste för att komma hem ifrån jobbet och känna att helgen ligger framför en och liksom mysa i köket med familjen när vi lagar middag och korka upp en god flaska rödvin är bara så mysigt och trevligt. Sen när lördagskvällen kommer känns det också helt naturligt att dricka vin till maten. Jag vet att när jag var liten så hade jag en kompis som jag ofta sov över hos och hennes föräldrar drack nästan aldrig vin och absolut inte bara på vanliga helger. Vin var för högtidliga tillfällen och middagar som delades med andra. Hemma hos mig var det naturligt att mina föräldrar drack vin till maten. När man är liten så tycker man inte om när ens föräldrar dricker. Jag märker det på mina barn också som det senaste året varit väldigt medvetna om att vi dricker. De har börjat fråga hur många öl vi druckit och om vi måste dricka vin nu igen o.s.v så som barn gör. Jag vet att jag också gjorde det och att mina föräldrar tyckte att jag var jobbig vid dessa tillfällen. Man vill inte bli i frågasatt, inte ens av ett barn. För jag tror att ingen gillar att prata om det. Så har det varit för mig. Jag har blivit sur på barnen och sagt att de inte ska lägga sig i. Det har aldrig känts bra i hjärat och när jag berättade att jag inte skulle dricka något på ett helt år blev de väldigt väldigt glada. Nu låter det som att jag har varit full och dum var och varannan dag. Så är det inte! Barn tycker inte om att man dricker ens lite grann.

Apropå att bestämma sig. Jag har bestämt mig för en annan sak. En sak som föll sig helt naturligt efter några dagar in på 2015.

Det började med att jag i måndags bakade en efterrätt. En efterrätt som var otroligt söt. Det var en kladdkaka som skulle toppas med kolasås och smälta marshmallows. Den egenkokta kolasåsen var gudomligt god och efterrätten var rakt igenom supersmarrig. Under tiden som jag bakade blev det åtskilliga slickningar av fingrar och slickepotten och tillslut stod det söta mig upp i halsen. Socker, socker, socker. En tanke väcktes.

Jag hoppas ju på att tappa några kilo i och med att alkoholkonsumtionen nu når ner och med det följer ju att det inte heller kommer bli några bakispizzor eller bakis Coca-Cola som jag annars gärna bälgar i mig dagen efter.  Men detta kommer inte att räcka det inser jag. Så vad göra?

Jo, jag har bestämt mig för att även ta bort sockret under 2015. Det är socker i det mesta vi äter och det är svårt att undvika helt och hållet. Därför kommer jag att fokusera på de mest uppenbara sockerfällorna så som godis, läsk, juice, glass, sylt, kakor/bakverk. Där kommer det vara lika som med alkoholen – totalt NEJ under resten av året.

Jag har ingen aning om hur det kommer att påverka vikten men det kan i alla fall inte bli värre och jag tror att jag skulle må bra av att skära ner även på sockret.

Pushar jag mig lite för hårt? Blir det för mycket på en gång?
Ja, kanske…eller så går allt bara man har bestämt sig.

Det är något märkligt kring att bestämma sig. Det tog lång tid för mig att förstå betydelsen och vikten av ett verkligt beslut. Det är ju något man hört alltid, det är BARA att bestämma sig. Ja, ja, ja jag har bestämt mig, det är i alla fall vad jag har trott. Tills den gången då jag bestämde mig på riktigt.

Jag gick en kurs en gång för några år sedan och vår kursledare pratade om vikten av att bestämma sig och bestämma sig enda ner i grunden av sig. Hon påstod att när man väl gjort det så början hjärnan tänka i helt andra banor. Hjärnan är med på noterna och vet om att man just har bestämt sig och börjar automatiskt tänka i andra våglängder och på andra sätt. Bla bla bla tänkte jag när jag satt där i bänken. Jag har minsann bestämt mig förut och det hjälper inte. Jag trillar dit igen och går tillbaka till gamla hjulspår efter ett tag och under tiden när jag kämpar känner jag mig som ett offer. Någon som det är synd om och någon som offrar något.

Det gick en tid och sen fick jag höra om något som kallas Fitness Fighten som går ut på att man äter enligt ett speciellt upplägg och tränar 1 timme varje dag i en månad. Självklart noll alkohol under tiden också. Jag bestämde mig för att testa under september 2013. Efter några dagar började jag tänka på mina tankar och hur de hade förändrats. Det var en ett dugg svårt att komma iväg och träna varje dag och det var inte ett dugg svårt att anpassa sig efter den nya kosten. Jag tyckte inte ett dugg synd om mig själv som inte fick äta godiset, dricka läsken eller vad det nu än var för något. Att vara utan alkohol under den månaden var heller inte svårt. Vid varje tillfälle som jag stod inför frestelser av något slag som sötsaker, fet mat eller alkohol var det som om min hjärna var inställd på en annan frekvens. Jag ville helt enkelt inte ha. Inte för att jag var tvungen utan för att hjärnan helt enkelt inte ville ha. Det var något märkligt med den känslan, jag hade inte upplevt det någon gång förut.

Det visade sig att de gånger jag bestämt mig förut hade jag bara nästan bestämt mig. Det var mer så här; jag BORDE inte äta sötsaker, jag BORDE inte äta fet mat och jag BORDE skära ner på alkoholen. Men jag gick runt och trodde att jag bestämt mig. Men skillnaden var att när jag ställdes inför ett val så valde jag i stort sett alltid att säga ja istället för nej och jag trillade dit igen och svek mig själv. Jag hade misslyckats igen!

Allt handlar om att bestämma sig, jag vet det nu.

Jag städar som en tok. Eller städar och städar jag plockar, rensar ut, kastar och organiserar det som blir kvar. Det började med tjejernas rum för några dagar sedan. Mängder med ”skräp” kastades ut och en del skulle mellanlanda på vinden. När vi flyttade in i huset för snart 9 år sedan var vi ambitiösa nog att sätta upp hyllsystem utefter väggarna på vinden och det mesta är packat i flytt/bananlådor. Men sen blir det som det alltid blir, stökigt. Sak efter sak har ställts upp och golvytan direkt när man kommer upp var full med prylar. När vi skulle ta ner julsakerna var det knappt så att vi hittade allt och mycket var dammigt och fyllt med gamla flugor och annat – inte så trevligt.

Jag vet inte var energin och lusten att städa kommer ifrån. Det måste, som en vän kommenterade på FB, vara tack vare mitt vita år. Exakt hur det hänger ihop förstår jag inte riktigt men jag tror absolut att det är så det ligger till. Jag läste en annans blogg, en som också hade ett vitt år men 2012, och han beskrev i ett inlägg att han var rastlös och därför städade och plockade som en galning. Han kopplade helt och hållet detta till sin nya livsstil så ja varför skulle det inte kunna bli så även för mig? Men det är ju knappast så att jag annars druckit på dagtid eller varje kväll och för den sakens skull varit för bakis för att orka städa. Nej, det känns som att det handlar mer om att förändra, kasta ut, röja rent och börja på nytt. Det är en rakt igenom skön känsla och jag hoppas att den håller i sig hela året.

Idag är det den 5:e januari och Trettondagsafton. Det har gått väldigt lite tid sedan nyår men det känns som en evighet. Det känns också väldigt bra och jag känner mig stark. Kanske har det att göra med att så lite tid har förlöpt och att jag ännu inte fått några riktiga utmaningar än. Eller så är det så här lätt det kommer att kännas hela vägen?! Hope for the best – expect the worst!

Det känns bra att Systembolagets sortiment av alkoholfria varianter av öl och vin nu är större än någonsin. För några år sedan när det började komma alkoholfritt vin vet jag att många av mina väninnor under sina graviditeter provade dessa men att de då var på tok för söta i smaken. Det var mer åt körsbärssaftshållet vill jag minnas och det är ju ingen höjdare direkt.

Men nu har det gått en tid och tydligen har man börjat fått till smakerna och kunnat minska på sötman. Det ska bli kul att testa sig fram genom sortimentet och se om jag hittar någon favorit.

Jag tänker så här; det kommer finnas stunder under det här året då jag kommer att utmanas ordentligt och jag tror att alkoholfria viner och öl kommer att vara till stor hjälp då. Jag tror att mycket sitter i själva känslan. Att öppna en vinflaska och hälla det i ett riktigt vinglas eller öppna kapsylen på en iskall öl under sommaren vid grillen. Sen om det är alkohol i eller inte tror jag spelar mindre roll för jag är övertygad om att hjärnan går att lura på det viset att man i alla fall får känslan. Jag kommer att dricka mycket vatten till maten och många gånger kommer säkert smaksatt mineralvatten vara ett alldeles utmärkt och gott alternativ men ibland kommer jag att vilja skåla med mina vänner med vin eller ta en kall öl.