Idag är det måndagen den 26 oktober. Det regnar ute och jag har svårt att hitta på något roligt att göra idag.

Tidsomställningen igår har gjort att jag och tjejerna är klara mycket tidigare än vanligt med morgonbestyren.

De sitter nu på sitt rum och leker med Barbie. Vera påpekar gång på gång behovet av en Ken-docka, så ja det lär inhandlas en sådan till julklapp tror jag minsan.

Tiden går och veckorna rullar på. Vi växer ihop allt mer och jag känner att vi nu börjar vara en familj "på riktigt". Jag har inte känt mig som mamma till tjejerna på riktigt ännu. Det känns som om jag har dem på lån, och ibland kan jag inte förstå att det verkligen är mina barn. Det är väl en av svårigheterna när man adopterar, anknytningen tar tid. De ska knyta an till oss men vi ska också knyta an till dem och lära oss att de är våra barn.

Att jag säger att jag inte knytit an helt till barnen än har inget att göra med mina känslor för dem eller min vilja att ta hand om dem. Jag älskar dessa två töser och jag vill ge dem de bästa livet någon kan få. Jag tänker skydda dem mot alla faror i världen och ge dem styrka att stå på egna ben. Men att jag är deras mamma...nja det kommer nog ta en stund till innan den tanken och känslan vill få ro hos mig.

Det var som jag skrev förut, att det känns som om att någon kastade ut mina barn någonstans i världen och det var min uppgift att hitta dem och få ihop oss till en familj igen. Det dröjde länge innan vi fann varandra och vi har förlorat så mycket av varandras liv. Vi måste lära känna varadra på nytt och laga det som är trasigt. Våra tjejer har haft det tufft i starten på sina liv och det har såklart satt djupa spår i dem. De gör saker som jag inte kan förstå och det skapar såklart en oro hos mig och även hos dem.

Måndag som sagt och grått och trist utanför. Vi måste ut en sväng, så är det bara. Annars klöser tjejerna ögonen ur varandra och Harry behöver stäcka på benen. Men det är ju inte dirket lockande att kliva utanför dörren. Jag vill vara inne och baka chokladbollar och mysa med tjejerna framför tvn med en rolig film. Nåja jag får se vart den här dagen slutar.

...för att jag tyckte den var lite rolig...

1. Vad heter du: Sophie
2. Ett ord på fyra bokstäver: Saga
3. Flicknamn: Sabine
4. Pojknamn: Sixten
5. Yrke: Smed
6. Färg: Snorgrön
7. Klädesplagg: Snowjoggings
8. Mat: Soppa
9. Sak i badrummet: Shampoo
10. Plats/stad: San Francisco
11. En orsak att vara sen: Sex
12. Något man skriker: Satan!
13. Film: Sällskapsresan
14. Något man dricker: Snaps
15. Band: Sex Pistols
16. Djur: Säl
17. Gatunamn: Stora gatan (alla städer?!)
18. Bil: SAAB
19. Sång: Stay (Shakespeare's sisters)

I morgon är det ett halvt år sedan vi kom hem med våra barn. På ett sätt känns det länge och på många sätt känns det som så otroligt lite tid. Ingrid har precis fyllt fyra år och det står inte på förän Vera blir sex år. Jag har missat så mycket av deras uppväxt. Det känns sorgligt. De har varit med om saker som jag inte har någon aning om, och det är mina barn jag pratar om. Det är ju mina tjejer, mitt allt och ändå jag vet inte allt om dem.

Jag hade velat vara där från början, varit den som tröstat dem och visat för dem att världen är god. Tagit hand om dem och gett dem all den kärlek som de förtjänar. Istället var jag någon helt annan stans, långt bort och de fick klara sig utan mig. Fan att det skulle ta sån tid för oss att hitta varandra. Vi tar igen för förlorad tid och försöker att lära oss att leva med varnandra. Det är inte lätt för någon av oss, men vi försöker allihop, det vet jag. Tjejerna kämpar för att vara oss till lags och för att lära sig vad som är ok och inte. Och vi försöker lära oss att tolka dera signaler och lära känna deras behov. Vi jobbar och sliter allihop. Det är många skratt men också väldigt mycket tårar.

Ett halvt år av våra liv har vi nu spenderat ihop på samma sida om denna jord.

Jag har två skyddsänglar i mitt liv. De finns där för mig och min familj.

De har alltid funnits här för mig och jag är så lyckligt lottad som har dem i mitt liv.

De hjälper mig med stort och med smått, de vet vad jag behöver hjälp med nästan innan jag vet det själv. De ställer upp för mig i alla lägen och till hudratio procent. Jag vet inte varifrån de får sin kraft och sin vilja att hjälpa. Den bara finns där och jag kan bara ödmjukt tacka och ta emot.

Det är få förunnat att ha sådana underbara människor i sin närhet och jag är dem evigt tacksam. Den senaste tiden, sen vi kom hem med tjejerna, har det varit lite tufft att hinna med allt. Utan deras hjälp vet jag inte hur det hade gått. De har ofta tagit hand om Harry och det känns alltid så tryggt att lämna honom med dem. Vi vet att han älskar att vara hos dem. 

Ibland undrar jag vad jag har gjort för gott för att förtjäna dessa två...min moster och hennes man Janne!

Idag fyller min yngsta dotter fyra år! Tänk, hela fyra år har hon funnits på den här jorden. Endast fem månader av denna tid har vi funnits hos varandra. Det tog en stund innan vi hittade varandra. Det känns lite som om någon tog mina barn och kastade ut dem i världen och det var min uppgift att hitta dem igen.

Nu är hon här hos mig. Hon är underbar och fantastisk. Idag är det hennes födelsedag och vi firar med att vara hemma och mysa :-) Förra året på hennes födelsedag hade vi oceaner mellan oss och jag kunde bara önska att de som tog hand om henne då såg till att hon hade en bra dag. Det var tungt att inte få dela dagen med henne, men jag visste att det var den absolut sista födelsedagen hon skulle behöva gå igenom utan sin mamma.

Födelsedagskalaset sparar vi till söndag då hela familjen är samlad så idag är det bara jag och tjejerna. Min moster och hennes man kommer på middag i kväll så det ska bli mysigt. Födelsedagsmiddagen är önskad av födelsedagsbarnet - spagetti och köttfärssås och nu till lunch favoriten fiskpinnar :-)

Jag känner att det är svårare och svårare att hitta tiden att blogga. Jag vill gärna dela med mig av allt som händer här hemma men jag finner helt enkelt inte tiden. Jag är så imponerad av de bloggar jag själv följer och går in och läser med stor iver varje dag. Själv hittar jag allt mer sällan in på min egen och det känns lite stressande och tråkigt.

I dag är det fredag och jag har just lagt barnen. Jag sitter i rummet bredvid deras för att hålla dem lite sällskap medans de somnar. Vanligtvis går det väldigt fort men just ikväll verkar de ha mycket att prata om. Tjejerna delar rum än så länge men vi ska snart starta en ombyggnad av vår övervåning och när den sen är klar kommer de att ha varsitt rum. Vi tror att det kommer att vara väldigt bra för Vera som vill kunna gå undan ibland och läsa böcker eller hålla på med pysselböcker. Som det är nu blir hon hela tiden störd av sin lillasyster som ständigt är nyfiken på vad storasyster gör.

Livet rullar på och det känns som att vi har kommit till en ny nivå. Saker fungerar bättre och smidigare än förut och tjejerna känns alltmer trygga. De har varit hos oss i fem månader nu och språket uvecklas hela tiden. Nu glömmer jag nästan bort att de faktiskt inte förstår precis allt jag säger och man märker att det blir missförstånd då och då. Jag (vi) är otroligt imponerade över hur fort deras språkutveckling har gått och snart är det dags att gå till logopeden för att kolla om det är något särskilt vi ska träna på. Som alla (de flesta) asiater har de lite svårt att få till rullande r men det är inget som vi oroar oss över alls, det kommer att komma så småningom.

Ingrids 4 års dag närmar sig med stormsteg så hon räknar just nu dagarna till det är dags för kalas. Det ska bli så mysigt att smyga in till henne och väcka henne med frukost på sängen och paket.

Jag och maken ser inte varandra så mycket nu för tiden eftersom att när jag jobbar så är han hemma och tvärt om. Jag ska därför inte skriva så mycket mer utan istället gå ner och njuta av en fredag i soffan tillsammans med honom.