Det råder stiltje kring vår båt just nu. Havet är lungt och stilla och det är tyst tyst. Vi väntar, spejar...och undrar.

När är det vår tur?

När väljer dom oss?

Vem väljer oss?

Kommer vi att få vänta flera månder till?

Eller är beskedet nära?

Väntan och ovissheten är utom all tvekan det absolut jobbigaste. Att behöva svara JAG VET INTE! Jag hatar det...det blir så tydligt för mig själv att jag inte vet. Samtidigt är man ju glad att folk frågar men ja...jag gillar inte att behöva svara att jag inte vet.

I vårt fall kommer räddningen från båten se ut ungefär så här:

En dag kommer telefonen att ringa och samtalet är till oss (vi är ju flera i båten)...och vi får veta att vår räddning är på väg. Det är vår tur! Lyckan kommer vara obeskrivlig. Tyvärr kommer vi inte att få kliva av på en gång. Vi kommer att behöva stanna på båten ungefär ett halv år innan det är dags att kliva i land och lämna denna väntan för alltid. Under det halvåret kommer vi förbereda oss så mycket det bara går för vad som komma skall. Då kommer jag ha ett svar! Kanske har jag inte ett datum att ge men i alla fall på ett ungefär. DÅ vet vi också vem eller vilka som räddar oss. DET är skillnad och DET längtar jag så väldigt till nu. Att få veta, få kunna planera och få drömma.

Men just nu händer alltså ingenting...och det är jobbigt. Världen rutomkring mig blir grönare för varje dag och tiden rusar fram. Det blir så tydligt att tiden bara går, på ett sätt är det bra för det innebär att vi kommer närmare och närmare men ibland blir jag bara sorgsen. Tiden går och livet passerar. Jag vill ha min familj NU...NU på en gång...jag vill inte vänta...inte en dag till! Min frustration och min ilska hjälper mig inte jag vet det. Men ibland är det de enda känslor som jag orkar ha. Hoppet och optimismen tar så mycket mer kraft.

Nu är det söndag och ännu en helg har passerat, visserligen några timmar kvar innan det är dags att knoppa och just nu fick jag en inbjudan att åka och hälsa på min bror och lillsnuttan...och det tackar man ju inte nej till. Fasters lilla hjärta.

Helgen har inneburit en hel del fest, i fredags var Grodan med make här på middag och igår firade jag min kompis T som fyller 30 i morgon. Ett riktigt jävla party på Å var det och skumpan flödade :-).

Dagen idag har varit ganska seg men vi samlade ihop oss, brudarna, och träffades på Wayne´s för en gemensam lunch. Några av tjejerna i gänget har flyttat till Stockholm så när de är här i stan är det bäst att passa på att ses så mycket som möjligt. Lite shopping hann jag också med...det blev en svart kofta på nyöppnade Sisters.

Skit också...kom på att vi inte har bilen hemma så jag får passa på besöket hos lillsnuttan...tråkigt tråkigt.

I morrn väntar en intervju med Dagens Industri...ska bli kul och det är skönt att det är en kort vecka som kommer nu.

Over and out!

Vi har kommit loss från grundet vi stod på. Båten glider nu iväg sakta och försiktigt. Havet är inte lika stormigt längre och jag känner mig lugnare än på länge.

Tiden stod still och vi höll andan. Nu andas vi ut och tar nya tag, vi lyfter blicken och spejar. Någonstans där ute finns vår räddning. Vår familj, vi kommer närmare och närmare varnadra hela tiden. Jag känner det i hela kroppen. Snart finner vi varandra, vi får vårat barn och vårat barn får sina föräldrar. Än är det kanske långt kvar till land men just nu lyser solen på vår båt och jag mår ganska bra. Trotts att vi satt fast en stund på grundet, väntade, hoppades och önskade att vi skulle bli räddade (läs valda). Men det var inte vår tur denna gången heller.

Tack alla ni för ert fantastiska stöd! Jag blev jätteglad när jag läser att ni tycker som jag. Jag var beredd på lite syrliga kommentarer faktiskt men jag menar verkligen inget illa.

Därav detta tillägg...

Jag är helt övertygad om att folk säger sådana kommentarer i all vänlighet och det kan tyckas väl hårt av mig att klanka ner på folk som vill vara vänliga.

Men...

Det enda jag begär är att man ska ta sig en funderare på vad det är man egentligen säger.

OM detta nu mot förmodan skulle hända, att man blir gravid när man väl adopterat ett barn. Vad ska man göra med sitt adopterade barn då? Lämna tillbaka det?

Säga till det när det blir större att vi skaffade dig i förhoppningen om att sedan kunna bli gravida och få ett riktigt/eget barn? Tror den som fäller en sådan kommentar att anledningen till att vi väljer att adoptera ändå är att vi tillslut vill bli gravida? Jag fattar det verkligen inte.

Vi får barn och vårt barn får föräldrar, vad är finare än det? När vi sitter där och bekymrar oss för vilken förskola som blir bäst för vårat barn...när vårat barn kommer springande och ropar -Mamma....pappa!!! När vi kryper upp i soffan tillsammans och myser allihop...skulle vi då fundera en sekund på vår förlorade graviditet? Skulle vi då tänka att detta är inte vårt riktiga barn? Skulle vi tänka att det var ju fan att vi adopterade den här ungen, vi blev ju i alla fall inte gravida...

Nej, mitt barn finns där ute någonstans vi har bara inte hittat varandra ännu.

I natt vaknade jag och kände mig irriterad. Jag visste inte vad det var som stört min nattsömn men när jag fått funderat en stund så insåg jag att jag låg och var irriterad på en gammal myt som jag verkligen ogillar. Milt sagt.

Det hela började med att jag i helgen såg trailern till Sex and the city - The movie. Som jag längtat efter denna film och det gör jag väl fortfarande men det var en sak i trailern som stört mig och som jag då kom på i natt när jag sov. För att försöka göra en lång historia kort kan jag säga till er som inte följt serien att en av tjejerna har svårt att bli gravid och man får följa henne genom hennes frustration, sorg och förtvivlan. Genom hennes misslyckade försök att bli gravid på naturlig väg, genom hemska IVF försök och det ser mörkt ut...men så i sista avsnittet blir hon mamma till en underbar tös från Kina. Jag´var så glad att hon fick bli mamma tillslut.

Nu i filmen...när det har gått några år så blir hon gravid! Jaha kanske ni tänker nu...vad är det för fel på det? Jo så här är det enligt mig. Det är så ofta som jag som blivande mamma via adoption får höra från vänner, bekanta och även nya människor jag träffar och som jag stolt berättar för att jag snart ska bli mamma via just adoption, något i stil med:

-Du ska se att bara du adopterar så blir du gravid.

eller...

-Jag vet en/eller flera som blivit gravida efter år av barnlöshet så fort dom adopterat.

Tänk att det alltid är någon som känner någon som varit med om just detta fenomenet...eller denna MYT som jag väljer att kalla det. Ja ja ja jag vet att det händer. Jag känner själv en person som detta har hänt för så det är inte det. Jag blir bara så irriterad. för vad är det jag förväntas svara? Och vad är det personen vill?

För mig är det så här...jag kan INTE bli gravid. Det är en stor stor sorg i mitt liv så är det och jag har gråtit...timtals. Men jag har bearbetat min sorg och accepterat mitt öde. Jag har inte längre någon längtan till att bli gravid. Det skulle vara som att man skulle gå att längta efter att någon skulle återuppstå från de döda. Det kan låta hårt men så är det. Jag har sörjt klart och gått vidare. Jag kan inte prata för alla mina vänner i samma situation men jag har i många samtal med dem hört ungefär samma sak.

Folk runtomkring oss verkar ha svårt att förstå att vi inte längre VILL bli gravida. Och som fortfarande lägger huvudet på sned när de tvingas komma med besked om att vänner i vänkretsen blivit gravida. Som om vi skulle falla ner i gråt och bryta ihop eftersom att de verkar tro att vi innerst inne går och hoppas på att vi ska bli gravida.

För min del är det inte så längre, jag kan ju bara utgå från mig själv, och jag hoppas att jag aldrig någonsin får någon av de ovan nämnda kommentarerna igen. Jag ska ju bli mamma snart! Jag ska få vara med om allt som alla andra mammor också får vara med om. Men jag får inte vara med om en graviditet och en förlossning och detta har jag sörjt länge länge. Jag vill inte tänka på det mer. Jag vill inte få något hopp om det igen. Jag måste, för att orka med denna förlust, tänka att jag aldrig någonsin kommer att bli gravid. Hur konstigt det än kan låta så är det en lättare tanke att bära än att kanske snart någongång möjligtvis... Nej fy fan säger jag bara.

Att detta sedan händer andra och att de flesta verkar ha den bilden av att det är mer vanligt än ovanligt stör mig mycket. Och nu när det blir så i den här filmen så blev jag så jävla arg. Det blir ju verkligen så att det spär på myten.

Nåja, kanske drar jag för stora växlar nu och förmodligen bryr sig folk inte så mycket...och att det där händer i filmen kommer nog att gå många förbi. Men jag kände att jag bara var tvungen att skriva om det för att få ur mig det...så nu är det gjort.

En eloge till dig om du orkat läsa så här långt :-)

Nu är det snart dags att stänga kontoret för ännu en helg. Denna helgen är fullproppad med aktiviteter. Ikväll ska vi fira vår goda vän T som fyller 40 år, ska bli så kul att gå på fest. I morrn ska jag fira min morbror som fyller 64 år...fest fest fest...:-) Och sen på söndag ska jag jobba som funktionär på en hundutställning här i stan. Så ja det är inte mycket tid över till vila i helgen men kul ska det bli i alla fall.

Ha det så jättebra!!

Nästa vecka ska jag berätta spökhistorier...

Det var ett tag sedan jag skrev om hur det går med vikten...lite mycket annat att fundera på för min del i och för sig men kanske ska en del inlägg ändå handla om vikt med tanke på min bloggs titel.

Nåväl, jag har vägdag på fredagar hemma och sen förra veckan visade vågen +0,9 kg. Inte så bra om man ser till att jag vill komma i form till Beach 2008 men med tanke på hur veckan har varit och hur lite jag motionerar nu för tiden så känns resultatet ändå ok.

Kryssningen förra helgen satte nog sina spår och den stora påsen med Toblerone har väl inte direkt haft en positiv inverkan på min vikt. Nåja, siffrorna som visades i displayen var 66,6 kg. Så länge jag håller mig under 67 så är jag nöjd. Målet på 60 kg ligger ändå kvar men frågan är om jag någon gång kommer att nå dit? Nåja, skam den som ger sig. Just nu är jag bara supernöjd över att jag håller mig mellan 65-67 kg. Det har jag gjort nu de senaste två åren och det känns verkligen som att min kropp vill ha det så här. Jag unnar mig saker ibland och sköter mig bra i mellanåt och resultatet blir +-2 kg hela tiden.

Dock ska jag försöka ta mig ut och motionera mer, då måste det hända positiva saker på vågen och det är ju lättare nu när det är ljust och fint ute. Jag ska försöka få med maken runt i spåret denna gång men han verkar svårflirtad till detta.

Jag fick en fråga om jag hade några råd till en nybörjare...och jag har funderat lite på det där. Jag skulle nog säga att det viktigaste är att man själv funderar på och hittar vad det är för något man själv gör som är mest fel?

Dricker man mycket läsk?

Äter man för mycket godis?

Slinker det ner kaffebröd lite för lätt?

Äter jag för stora portioner?

Äter jag för sent på kvällen?

Motionerar jag för lite? J

a det kan ju vara vad som helst och det gäller att hitta vad det är som just du gör "fel" eller kan bli bättre på. När man väl insett vad det är som behöver ändras...det kan ju vara mer än en sak men börja med att fokusera på det största och bryt den vanan. Börjar man med att ändra precis allt så tröttnar man rätt fort.  Och det kräver mycket energi för att brya en dålig vana. Ja, det är mitt bästa tips för att komma igång med viktnedgången.

För mig väntar ännu en helg med festligeheter så det vet i tusan hur det går med vikten kommande vecka...det återstår att se.

I morgon är det fredag vilket betyder vägdag för min del. Då tänkte jag att jag skulle skriva ett litet inlägg om hur det går på den fronten... :-)