Alla inlägg under januari 2009

Av Soff - 28 januari 2009 15:51

Ikväll ska maken och jag på Oasis i Globen. Inte för att jag är något vidare fan av dem men det är alltid kul att gå på konsert. Dock kommer det vara lite stressigt då tåget härifrån till Stockholm tar en timme, så ska vi hinna äta och ta oss till Globen där de börjar spelningen 21:00.


Tåget tillbaka i morgon går redan 06:36 så det blir tidig uppstigning i morgon. Vi ska spendera natten i en bäddsoffa i en liten tvåa vid Hötorget...spännande :-)


Jag återkommer med rapport, morsning!

Av Soff - 28 januari 2009 07:49

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ÄLSKADE VÄN!


Av Soff - 25 januari 2009 18:20

Ett litet inlägg om vad vi pysslat med i helgen...


I fredags hade vi en riktig trevlig kväll både jag och maken, fast vi spenderade den på olika håll. Vi hade den äran att umgås med Grodan och hennes make och jag tog Grodis så fick männen umgås med varandra. Ibland är det riktigt skönt att få umgås bara vi tjejer. Vi pratar liksom på ett annat sätt och det är skönt att få riktigt grotta ner sig i adoptionssnack och vända och vrida på allt. Vi har två helt olika resor och helt olika vägar att gå. Vi har följt varandra i många år nu och vi känner varandra utan och innan. Vår vänskap är en av de bästa saker som hänt i hela den här adoptionssvängen men våra vägar hade aldrig korsats om vi inte delat detta öde. Åter igen...inget ont som inte har något gott med sig. Nåväl, vi åt god mat, drack gott vin och tog en lång härlig promenad med Harry på kvällen. Tack för en supertrevlig kväll vännen.


På lördagen gjorde jag något som jag har varit på gång att göra länge men har liksom inte fått tummen ur. Jag tog bilen ut till mina föräldrar och stängde in mig på deras vind i 4 timmar. Ipoden var med och jag poppade för fullt. Målet var att röja bland alla mina gamla leksaker som de sparat där uppe. Jag och min bror har ett helt rum fullt med gamla saker och nu när det äntligen blivit dags för mig att bli mamma så har jag fått energi nog att gå igenom allt.


Mycket var slitet och lite sunkit men jag hittade en hel del pärlor. Det var riktigt nostalgiskt att sitta där och gå igenom allt. Det roliga var att jag mindes precis alla saker. Många hade jag ju glömt men så fort jag fick se dem så mindes jag massor med saker och många gånger kom faktiskt tårarna. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag grät men det blev på nått vis så tydligt vilken bra barndom jag haft. Jag mindes när jag fick vissa saker och vad jag tyckte om att leka. Det tog längre tid än jag trodde och jag ville ta tid till att titta på alla saker och minnas. Efter drygt fyra timmar fick dock kylan mig att ge mig för den här gången. Det blev många kassar som ska kastas men som sagt även många roliga saker som jag hoppas våra tjejer ska tycka om att leka med.


Idag har vi varit på 7-års kalas. Makens brors dotter fyllde år och det var riktigt trevligt. Just nu sitter maken och jag i soffan och tittar på "Vad blir det för mat". Harry ligger nedanför soffan och suckar...lite sur...han fick nämligen vara ensam i eftermiddags när vi var på kalas för de har två katter där hemma som är rädda för hundar. Dels är han sur för att vi inte ger honom maten nu på en gång, men han får snällt vänta i några minuter till. 


Ännu en helg till ända och en ny arbetsvecka väntar. I morgon ska jag på möte i Stockholm hela dagen.



Av Soff - 20 januari 2009 18:46

Jag har i några av era snälla kommentarer fått några frågor och just nu tänkte jag ta och svara på i alla fall en av dem. Jag är otroligt glad över att läsa det ni skriver till mig (oss) och jag är så tacksam för ert stöd. Jag blir varm och glad över att så många följer vår resa och det gör det ännu roligare att dela med sig.


Nåja, frågan gällde om det var vanligt med såna här Skype-samtal med adoptivbarn och om det förekommer i fler länder än Taiwan?


Vad jag vet är att det INTE är vanligt med sådana här samtal och kontakt innan man får RB (resebesked och hämtning av sina barn). Jag har bara hört talas om att det förekommer vid adoptioner från just Taiwan. Taiwan är ett ganska  nytt land för Sverige att adoptera i från och det har bara kommit ca 15 barn därifrån sedan starten 2007. Jag vet att man började med videosamtal från det här barnhemmet förra våren och vi har kontakt med en familj som var bland de första att prova. Vi får ca en gång i månaden nyhetsbrev från vår organisation BFA där de sammanfattar läget i Taiwan. I ett av breven som kom i höstas berättade barnhemmet att man märkt starka positiva förändringar och förbättringar vid överlämnandet av barnen sedan de fått möjlighet att först se sina föräldrar via några videosamtal.


Barnhemmet där våra tjejer bor är otroligt måna om att barnen ska ha det bra och vara så förberedda som möjligt på adoptionen. De har sett att barnen inte är lika oroliga när de väl ska träffa sina nya föräldrar för första gången sedan videosamtalen tagits med i förberedelserna. Vi får också förfrågningar om vi kan skicka ner fotoalbum med foton på oss, på huset, på deras rum och så vidare. Allt för att kunna förbereda barnen på vad som komma skall.


Det är en enorm möjlighet och vi är så glada över att vi får den här chansen. När vi gick adoptionsutbildningen 2005 skulle vi inte ha kunnat drömma om att man kunde få den här möjligheten längre fram. Då pratades det mycket om hur fattigt det är på många barnhem och i bästa fall kunde man få bilder på sina/sitt barn innan man fick åka och hämta. Att få kontinuerliga uppdaterade bilder, rapporter och att genomföra videosamtal med barnen trodde vi aldrig skulle vara möjligt som sagt.


Men vi är lyckligt lottade som fått möjligheten att få adoptera från Taiwan. Vi känner att vi kan förbereda oss väldigt bra inför vårt RB och få en möjlighet att få en känsla för hur tjejerna är och kanske hjälper detta oss att också vi vara aningen mer anspända vid första riktiga mötet.


MEN självklart kommer det vara en upplevelse utöver allt vi någonsin varit med om. Den dagen då vi kommer vara i samma rum som våra döttrar för första gången...gahhh...jag gråter nästan vid tanken...jag har sagt det förr men säger det igen...må den dagen komma snart!


Ni som är inne i eller just startat er adoptionsprocess, till er vill jag bara säga  att har ni möjlighet och förutsättningar så är Tawian verkligen ett land att rekommendera. Lycka till till er alla.

Av Soff - 18 januari 2009 16:47

Det är mycket som far runt i huvudet nu. Jag hör mina tjejers röster och ser dem framför mig när jag blundar. Gårdagens upplevelse var så stor, nästan svår att ta in. Vi undrar hur dom mår nu, vad dom gör? Vad dom sa om oss när skärmen hade slocknat och kontakten mellan oss var bruten.


Just det där...att de var så nära och så levande framför oss ena sekunden och sen bara borta igen. Vi var en familj under en timme, en konstig sådan, men ändå en familj. Sen när vi lagt på så var det bara vi igen. De har sin värld och vi har vår. Vi göra olika saker och klockan är olika mycket. Just nu ligger dom och sover till exempel. Vi lever ett paralellt liv just nu och det börjar tära på mig. Framförallt efter mötet igår så har det blivit så tydligt. De får nya erfarenheter varje dag, de leker, går i skolan, äter, skrattar, busar och gråter. Och jag är inte där. Mamma är inte där. Jag får inte dela mina barns liv. Vi lever här nästan som vanligt. Det är fortfarande bara jag, maken och Harry. Dom finns i våra hjärtan och i våra tankar städigt men jag kan inte krama dem.


Tårarna rinner nu ned för mina kinder och hjärtat skriker i bröstet. Det är jobbigt nu. Dom var så stora, så fyllda av liv och jag vill inte missa en enda dag till av deras liv. När jag tittar mig omkring i huset så kan jag se dem springa runt här. Nu när vi liksom sett dem så är det lättare att få fram en bild över hur det kommer se ut. Det är lycka som fyller mig då men samtidigt finns sorgen över att de faktiskt inte är här...utan långt långt borta. En hel värld är i mellan oss. Må det går fort nu älskade barn mamma och pappa är här och väntar. 



Av Soff - 18 januari 2009 09:37

Det var som sagt en magisk känsla att höra dem säga mamma och pappa till oss. Det hade vi inte väntat oss alls men barnhemmet de bor på är väldigt noga med att förbereda barnen på adoption och gör allt de kan för att vi ska framstå som något bra och positivt.


Våran lilla tös var den som var mest framåt i början. Vi har för några veckor sedan skickat ner fotoalbum med bilder på oss och huset. Hon hade med sig albumet och satt och bläddrade i det vid bordet. Hon bläddrade fram en bild där jag står och håller om maken och så höll hon upp den mot skärmen och visade oss. Jag tog då upp ett foto vi hade på henne och visade henne. Glädjen i hennes ansikte gick inte att ta miste på. Hon började skratta och skrika sitt namn och pekade mot skärmen. Då blev stora tjejen intresserad också och jag tog då upp en bild på henne. Det blev liksom en isbrytare och efter det satt även stora flickan och tittade in i skärmen. De hade leksaker på bordet och pysslade med det vilket var jätteskönt. En del stunder sa vi ingenting utan vi bara tittade på dem och lyssnade när de pratade med varandra. Nu och då kom det några frågor från tjejerna och en vuxen från barnhemmet satt med och översatte.


De ville visa oss leksakerna de hade och vi skrattade och log tillbaka till dem. Vi visade också upp en del leksaker vi köpt till dem och som vi kommer att skicka ner nu väldigt snabbt. Vår äldsta dotter fyller 5 år den 31 januari så det blir bra med lite födelsedagspresenter. Vi hade köpt Barbie och My little Ponny och tjejerna var väldigt förtjusta och vill att vi skulle skicka fort fort som de sa :-) De försökte även sträcka sig mot skärmen för att ta på leksakerna haha.


De sa också väldigt snabbt att de ville träffa oss igen snart via kamera men att de ville att vi skulle komma och hämta dem fort. Det skar i hjärtat och jag blev så arg över situationen och att vårt ärende ligger på någon domares bord och det känns som att det segar sig fram. Att de inte förstår att vi måste få bli en familj på riktigt snart. Att vi måste få börja våra liv tillsammans och inte längre vara på varsin sida av världen. Vi kunde inte göra något annat än att säga samma sak tillbaka till dem. Vi berättade att vi längtade efter dem och att vi var så lyckliga över att vi fått just dem. Även då syntes glädjen i deras ansikten. Det var härligt.


Efter ett tag frågade stora tjejen om hon kunde få se sitt rum? Som tur var hade vi möjlighet att flytta runt datorn och gå upp till övervåningen och visa henne. Tjejerna sa på vägen upp att de önskade att få sova tillsammans och när de fick se att deras sängar stod precis bredvid varandra blev de mycket glada och skrattade mot skärmen.


Åh det är så många saker som hände under timmen som jag vill skriva och berätta om. Som min moster sa nyss när jag pratade med henne i telefonen så känns det viktigt att skriva ner allt som hände så att det blir sparat och att vi kan läsa för att komma ihåg detaljerna även senare.


En rolig sak som hände var att de fick varsin kaka ungefär halvvägs in i samtalet. Det såg mest ut som godis men dom sa kakor. När halva kakan var uppäten började stora tjejen prata och jag hörde att hon sa något om mamma. Översättaren sa sen att hon ville fråga sin mamma om hon kunde få ta en kaka till. Det var så roligt att hon frågade mig fastän jag satt på andra sidan jordklotet. Hon borde inte haft en kaka till då vi vet att deras tänder är dåliga och att de äter på tok för mycket kakor och godis men självklart var det inte läge att säga nej. Vi vill ju framstå som snälla personer så här i början och hon blev så glad när hon fick vårt godkännande att få en kaka till och viftade glatt med den mot skärmen och sa -Tack tack! :) Så tokigt och så konstigt men så roligt :-).


Det är många intryck att smälta och jag har dem på näthinnan precis hela tiden. Jag hör deras röster och jag ser delar av samtalet som en film i huvudet. Det var så starkt och stort och som sagt en timme som vi alltid kommer att komma ihåg. Det hände även en massa annat skoj under tiden vi pratade men det får jag skriva om lite senare.


När det var dags att avsluta samtalet tittade båda tjejerna rakt in i skärmen och vinkade och sa Bye bye...bye bye...sen så poff så var de bara borta igen. Lika snabbt som de kom upp på skärmen i början så blev det bara så tomt när vi lagt på. Jag bara skrek rakt ut och tårnana sprutade. Vi kramades och skakade och grät av lycka. Våra tjejer är underbara och dom var glada. Det var det viktigaste för oss, att se att dom har nära till skratt och bus. Nu längtar vi tills nästa gång vi ska få skypa med dem, vi vet inte nrä det blir men de brukar vara vanligt med en träff i månaden  ungefär. Helst av allt vill vi ju att det inte ska behöva bli så många träffar såhär utan att vi i stället får åka och hämta dem men det är som sagt inte upp till oss att bestämma.


Anledningen att jag skriver vår stora tjej och vår lilla tjej och så vidare och inte använder deras namn som jag skrivit om tidigare är att vi inte riktigt till 100% har bestämt oss för vad dem ska heta. Det är lite som att vara gravid och bestämma när barnet ligger i magen vad det ska heta och sen när det väl kommer ut så ser det inte alls ut att heta det som man bestämt. Vi vill träffa tjejerna först och liksom känna efter vad de heter. De har ju två namn redan idag och när vi pratar om dem med varandra och vår familj så är det de namnen som vi använder.


Nu...frukost!

Av Soff - 17 januari 2009 17:20

Idag mellan 9-10 hade jag mitt livs hittills bästa timme. Jag umgicks med mina döttrar! Det var en magisk timme, fylld av skratt och bus. Jag har två busfrön, så är det bara.


Morgonen började med ett starkt pirr i magen, frukost var inte att tänka på. Vi gick runt här hemma och liksom visste inte vad vi skulle göra. Vankade som osaliga andar och tittade på klockan.


Prick nio började datorn på bordet att pingla. Det var våra döttrar som ringde! Vilken känsla och vilket pirr. Det första som hände var att vi hörde dras röster. Ljudet var snabbare än bilden och det var härligt att höra deras kvittrande röster. Sen PANG så var dom där på skärmen. Helt bedårande och underbara. De log och pekade mot skärmen och skrek båda två i kör...Mama Papa Mama Papa... Vilken känsla det var att höra dem säga så om oss när de fick se oss på andra sidan skärmen. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna.


Fan också vi måste iväg.  Vi ska till makens syster på middag och skjutsen är här. Jag får berätta mer i morgon så fortsättning följer.


Idag var i alla fall en stor dag i våra liv, en dag vi aldrig kommer att glömma.



Av Soff - 15 januari 2009 18:01

En mamma via länk är just vad jag är nu. Eller inte just exakt nu men på lördag morgon. Då är det dags för oss att "träffa" tjejerna via ett videosamtal genom Skype. 09:00 kommer vi bli uppringda av barnhemmet, gissa om vi kommer att vara nervösa.


Vi visste att vi kanske skulle få chansen att träffa tjejerna på det här sättet och har försökt förberett oss men det känns ändå väldigt spänt och svårt. Det är så stort att jag knappt kan ta in det och förstå. Tänk när vi sitter där i soffan och tittar på skärmen...plötsligt kommer den gröna telefonluren börja blinka och det pinglar lite...vi klickar och svarar...och pang så är dom där. Våra barn, våra döttrar som vi ska dela resten av våra liv med. Vi kommer att få se dem röra sig, höra dem prata...se dem live och se vad dom gör just i det ögonblicket. Just nu så är det ju så att vi hela dagarna funderar på vad tjejerna gör där borta på andra sidan jorden. Men då kommer vi för första gången göra en sak tillsammans liksom. Klockan kommer att vara fyra på eftermiddagen hos dem och de kommer att få rita och leka lite samtidigt, de har de från barnhemmet berättat.


De  har förberett oss på att lilltjejen kanske kommer att gråta, då hon inte helt har accepterat sin situation och tanken på att bli adopterad till oss. Vi känner inte så bekymrade över det och tycker att det är en naturlig reaktion från en 3-åring.


Vad vi ska säga och göra vet vi inte rikigt än, det har varit lite svårt att prata om eftersom att vi båda är nervösa och spända och tycker att detta är lite otäckt. Vi gör det här enbart för att vi tror att det kommer att hjälpa tjejerna inför överlämnandet till oss när det väl sker. Självklart gör vi det av nyfikenhet också men främst är det för tjejernas skull. Jag skulle nog fega ur om jag bara skulle tänka på mig själv. Att vara mamma via länk känns svårt.


Håll era tummar för att det ska gå bra för oss på lördag morgon. Jag skriver såklart och berättar sen.


OM ni känner att ni har några tips och idéer på vad vi kan fråga om, vad vi kan göra eller vad vi kan säga så tar jag tacksamt emot det.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se