Klockan är inte mycket och då har vi ändå varit uppe ett bra tag redan. Tjejerna vaknade ovanligt tidigt idag, det måste vara den starka solen som lyser rakt in i deras sovrum.

Det var några dagar sen jag skrev nu igen men det underbara vädret gör att vi nästan inte är inne över huvud taget. Vi njuter för fullt av denna underbara sommar. Jag är rädd att tjejerna får en skev bild på hur vädret är här i Sverige :-) I och för sig går de båda och väntar på snön...de vill att Tomten ska komma och tror att vintern och snön kan komma över en natt. Så söta.

Funderar på vad vi ska göra idag? Maken ligger som en utslagen hjälte där uppe efter en hård kväll med fotboll och öl med kompisarna. Han lär inte pigga på sig på hela dagen om jag känner honom rätt. Så det blir jag och tjejerna idag. Kanske ska vi vara tre badbrudar och dra iväg till stranden? Kanske får jag någon kompis med mig...men jag lär nog vänta med att ringa någon...småbarnsföräldrar hihi.

Något som många undrar över är ju hur det går med språket. Jag har ju inget att jämföra med men jag tror att det går precis i den takt som det ska. Jag är jätte imponerad över hur fort de lärt sig och nu känns det som att de förstår precis allt vi säger. När de är i trygg miljö, det vill säga med oss och med folk de träffat flera gånger så vågar de uttrycka sig på svenska och pratar på om allt möjligt. Det är så härligt att höra. 

Nu börjar det bli dags för frukost så det är bäst jag sätter igång. 

I kväll när jag var ute och promenerade i skogen med Harry slog det mig, nu har jag allt. Jag har en underbar man som jag älskar över allt annat, jag har ett hus, ett jobb, en bil, en hund och nu även två härliga döttrar. Allt jag har väntat på är äntligen här. Det är inte självklart att hitta någon man älskar, som dessutom älskar en tillbaka. Jag hade turen att för åtta år sen träffa Stefan, vi flyttade ihop efter bara några veckor och kärleken är nu starkare än någonsin. 

I dagens läge får man verkligen vara glad över att ha ett jobb, jag har ett och det är ett bra jobb dessutom. Mitt hus ligger precis där jag vill att det ska ligga och jag har haft en otrolig tur som fått en så snäll och trevlig hund som Harry.

Att jag sen lyckades få två så fantastiska döttrar gör ju att mitt liv nästan blir för bra för att vara sant. 

Varför skriver jag då allt detta? Är det för att skryta? Nej, absolut inte. Tanken är snarare så att eftersom att jag har allt detta så borde jag ju rimligtvis vara lyckligast i världen och inte längre vänta på någonting alls. Nu har jag ju fått det jag vill ha och borde bara sitta ner och vara glad. Självklart är jag glad, lycklig så att jag gråter ibland till och med MEN jag kommer på mig själv att fortfarande vänta. Jag väntar och längtar tills att tjejerna förstår precis allt vad jag säger, och att jag förstår dem. Jag väntar på att de ska bli större och börja i skolan, jag väntar på att jag ska börja jobba igen och försöka få till en förändring på arbetsplatsen mm mm. Det är småsaker i jämförelse med väntan på tjejerna såklart men ändå är det något som stör. Något som gör att jag inte lever riktigt här och nu, utan jag pratar mycket om hur bra det ska bli sen. Inte hur bra det faktiskt är just nu, och sen när jag väl är framme på det jag väntar på just nu kommer jag ju redan vänta och längta efter något annat. 

Jag måste verkligen bli bättre på att tänka på vad jag faktiskt har precis just nu och njuta av det i stället för att tro att allt kommer att bli så mycket bättre sen.

Ett stort grattis till miraklet H som fyller 3 år idag!!!

HURRA

HURRA

HURRA

HURRA

Jag vill önska alla en GLAD MIDSOMMAR och bjuder på tre små bilder. En på vardera tös och en med bästisarna Ingrid och Harry.

Äntligen en dag utan regn. Både vi och tjejerna njöt av att kunna vara ute. Dagen började med att vi åkte till sjukhuset med Vera som skulle vaccineras. Allt gick bra och personalen på barnkliniken är verkligen helt suveräna. När vi var färdiga åkte vi och handlade på oss lite picknickmat och drog iväg till ett naturreservat nära Mälaren. Där njöt vi av solen, åt god mat och lekte i några timmar. Harry passade på att hoppa ner i vattnet, fastän han inte fick! En blöt och nöjd hund fick sen ligga och torka i solen innan vi for hemåt.

Nu är klockan strax efter nio och jag sitter på en rund skön ryamatta i tjejernas rum och håller Vera sällskap. Ingrid har somnat för länge sedan men för en stund sedan kom Vera nertassandes för trappan och såg skamsen ut. Hon trodde nog att jag skulle bli arg för att hon stigit upp, men det skulle jag aldrig bli. Visst, vi har sagt godnatt och det är dags att sova, men tjejerna har inte bott här så länge och vissa kvällar är det ju svårare att somna än andra. Det vet man ju själv. Hon satt på trappen och tog sig för låret, mamma ont sa hon. Det gjorde ont efter sprutan idag och jag frågade om hon ville ha ett plåster. Ja, svarade hon och såg lite gladare ut. Ett fint plåster med Askungen på blev det, inte för att det blödde men något är det med barn och plåster. Det fungerar :-)

Så nu sitter jag alltså här inne på golvet och håller henne sällskap och hoppas att det ska hjälpa henne att somna. Jag är själv rätt trött och det blir en tidig kväll för mig bara hon somnar.

Jag höll ett tal på ett bröllop för ett tag sedan. Där pratade jag om att jag och bruden känt varandra sen vi var små och att när man är liten är det viktigt att vara bästisar. Hon och jag var aldrig bästisar då men nu så här 16-17 år senare kan jag stolt säga att hon är en av mina bästisar och det sa jag också i talet. Lite på skämt såklart men med lite allvar bakom. Jag är glad att hon och jag är kompisar fortfarande, vi har gjort mycket kul saker ihop men under många år bodde vi långt ifrån varandra. Vi höll kontakten hela tiden och sen några år är hon tillbaka i stan och vår vänskap har vuxit ytterligare.

Till saken...

I ett inlägg för några dagar sedan benämnde jag denna tjej för "min bästa väninna".  Något som jag vid tillfället då jag skrev det inte tänkte nämnvärt på vad jag egentligen skrev. Det var först idag när jag fick en kommentar från en annan mycket nära vän på min benämning av tjejen i fråga som jag tänkte på vad det egentligen stod. Hängde ni med? Jag hade klart och tydligt rangordnat mina kompisar. Jag hade skrivit att hon var min BÄSTA väninna. Konstigt skrivet kan jag känna nu, för inte tycker jag att hon är bättre än någon av mina andra nära väninnor. 

Jag funderade jättemycket på det här efteråt och fick dåligt samvete. Jag menade ju inte att den här tjejen var bättre än någon annan. Men vad menade jag? Jag gick igenom min vänskapskrets i huvudet och liksom försökte att pressa fram någon form av rangordning. Helt omöjligt såklart. Snarare är det så att jag har olika nivåer av vänner och det tror jag alla har. Jag har några få väldigt nära väninnor, några som står mig allra närmast och som vet i princip allt om mig. En del har jag känt sen jag var liten och vi har på så vis en lång histora tillsammans. Andra har jag haft turen att få som vänner senare i livet och genom vår strävan att få barn har jag mött de mest fantastiska människor varav en del nu står mig otroligt nära. De känner mig på lite andra plan än mina barndomsvänner och jag kan ibland känna att vi har en djupare vänskap. Men om något är bättre än det andra kan jag inte säga. 

Ett telefonsamtal senare...

Lite lustigt när jag satt och skrev detta inlägg om vänskap och väninnor så ringer en av mina. Jag tog tillfället i akt att diskutera detta ämne med henne och höra hennes syn på det hela. Min vän är mycket klok och vi hade ett bra samtal. 

Detta inlägg är inte menat som någon ursäkt eller en förklaring utan bara ett sätt att få ner tankarna kring detta och reda ut begreppen. Det här med vänner och väninnor framförallt är något som jag tror är viktigt att tänka på nu när jag blivit mamma. Jag har inte samma tid som jag hade förut att umgås med kompisar eller bara slå dem en signal. Jag vill vårda mina vänskaper och jag hoppas verkligen att jag inte tappar några av dem nu när livet har blivit så annorlunda. 

Fy vad trist det är när det regnar så här mycket som det gjort det senaste dagarna. Jag brukar inte gnälla på vädret så mycket för innan barnen var det inte lika viktigt eller hur man ska säga. Nu blir dagarna långa och det är lite svårt att komma på saker att göra. Tjejerna är lite rastlösa och vi med för den delen. Maken ligger med en bamseförkylning och har inte stigit upp än idag, stackarn.

Tjejerna och jag myser i soffan med Nicke Nyfiken, som visade sig vara en film helt i tjejernas smak. I eftermiddag kommer mormor och morfar och fikar en stund och det ser tjejerna fram emot, de gillar sin mormor och morfar :-). 

Jag återkommer när jag har nått roligt att skriva.

I dag är det två månader sedan vi fick varandra. Vi fick två döttrar och de fick en mamma och en pappa. Livet vände och allt blev annorlunda. Nu ligger det två små sötnosar på övervåningen och sover, mina döttrar. Jag får nypa mig i armen ibland.