Ibland blir jag rörd, riktigt rörd och stolt över min älskade vovve. Han är så snäll med min brorsdotter och hon med honom också för den delen.

Titta bara på den här bilden...de sitter båda i hans korg. Han sover och hon läser en bok. De är där helt för sig sjävla...han kryper ihop så att hon får plats...i HANS säng. Många "hundexperter" säger att man ska hålla barnen borta från deras korgar, det är liksom deras fristad eller nått...men men... :-)

För fem år sedan igår firade vi våran 1 åriga förlovningsdag och planerade som bäst vårt bröllop som stod i maj samma år.

För tio år sedan hade jag just kommit hem från ett år som au-pair i Norge och började jobba som hjälplärare i en lågstadieskola på Råby. 20-års firandet var just avklarat.

För femton år sedan gick jag i 6:an och min mormor hade precis dött, något som tog mig lång tid att komma över.

För tjugo år sedan var jag 10 år gammal och hade just spenderat mitt första lov utan mina föräldrar, jag fick följa med en kompis till deras stuga i Åre över sportlovet.

Every breath you take

The Police

Idag är en bättre dag än gårdagen. Vi/jag mår lite bättre nu. Tårarna har sinat och jag har åter kommit till sans. Mycket tack vare många samtal med nära och kära och framförallt mellan mig och maken. Vi fixar det här han och jag. Vi känner det. Och det känns skönt att vi är på samma våglängd och tänker lika så att vi får stöd hos varandra.

Sättet som det här gick till på är på många sätt grymt, precis som en del av er skrivit i era kommentarer, och någon hänsyn till våra hjärtan verkar inte finnas från den andra sidan. Vi har nu fått veta att det här inte på något sett var ett unikt fall när det gäller adoptioner från just Taiwan utan att vi kan förvänta oss att samma sak kan hända igen. Min första tanke var svar, mycket svart men nu när det har landat och jag har accepterat att det kan bli så så känner jag mig lite lättare till mods. Det gäller att ställa in sig på hur det kan bli. När vi fick förfrågan om syskonparet visste vi så lite, fick så lite information om hur det kunde bli. Nu är vi mer rustade och mer inställda på vad som kan komma att ske.

Tydligen är det som sagt vanligt att det går till just så här från Taiwan, många familjer från frågan samtidigt om samma barn och det blir en sorts tävling. Det gäller bara att stå som vinnare någon gång. När nästa förslag kommer till oss kommer vi att vara mer lugna i vår inställning och i vår förhoppning om att vinna, vi kommer göra allt vi kan såklart men inte låta våra hjärtan bli för engagerade direkt. Det kommer vi att vänta med tills dess att vi VET att det var vi som gick segrande ur striden.

Jag vill tacka igen för allt stöd jag får av er här inne, det värmer mig in i själen och jag vill önska er alla en riktigt riktigt GLAD PÅSK!!

Nu ska jag skriva precis hur jävligt det kan gå till i adoptionsvärlden. Innan detta hände mig trodde jag inte att det var möjligt att nått sånt här någosin skulle kunna hända.

När vi gick utbildningen inför adoptionen fick vi reda på från MIA (myndigheten för internationella adoptioner) hur det går till när ett barn i utlandet lämnas för internationell adoption. Vi, jag och min älskade man, har just blivit utsatt för något totalt tvärt emot. Vi trodde navit att vi genom de regler som finns runt om i världen var skyddade mot sånt här men tydligen kan vad som helst hända.

Det som nu hänt oss är bara ett bevis på att VAD som helst kan hända när man väljer att skaffa barn via adoption och att man aldrig någonsin kan vara säker på att man får barn.

Vi fick fredagen den 4 januari i år frågan om vi ville adoptera två UNDERBARA barn från Taiwan. Livet log mot oss och allt var underbart. Känslan i bröstet går inte att beskriva. Jag hade blivit mamma och han hade blivit pappa. Vi var en familj!! Och till TVÅ!! Alla våra drömmar hade gått i uppfyllelse och jag kunde inte tro att det var sant. Vi meddelade de blivande mor- och farföräldrarna och skålade i champagne med våra vänner. Vi gick till IKEA och mös och höll varandra hårt i handen när vi tittade på alla dessa roliga inredningsgrejer som finns till barn. Hela helgen gick vi i ett lyckorus.

Redan på måndagen byttes vår lycka till oro. Vi fick veta att en annan familj också var intresserade av barnen och att de biologiska föräldrarna nu skulle välja vart barnen skulle hamna. Den andra familjen är bosatt i Taiwan och det skulle då bli frågan om en inhemsk adoption. Vi trodde inte det var sant. Vi hade ju fått garantier från MIA att länderna ALLTID tittar på möjlighet till nationell adoption innan barnen förmedlas vidare till internationella organisationer och att när man väl fått barnbesked så var barnen liksom ens egna bara man tackade ja.

Allt detta visade sig nu vara helt fel. Klumpen i magen har sedan vuxit sig större och större under de veckor som gått utan att vi fått något besked.

Så idag kom domen, vi fick inte bli föräldrar till dessa barn. Vi är fortfarande barnlösa och vi kommer aldrig någonsin få träffa dessa underbara barn som vi tagit till oss i våra hjärtan och längtat så enormt efter. Det är nu ungefär en timme sedan vi fick beskedet och det känns som att någon ryckt ut mitt hjärta ur mitt bröst och bytt ut det mot en hård, svart och kall klump. Ur mina ögon rinner tårarna oavbrutet och blusen är genomblöt. Jag sitter på jobbet men jag bryr mig inte om någonting. Allt är bara tomt.

Det känns som att någon höll fram något framför näsan på oss och liksom dinglade och frestade och sen när vi väl greppat tag om det och nästan känt värmen och känslan av att få bli en familj så rycks det undan och vi kan inget göra.

Ja *andas djupt* så här kan det alltså gå till...tydligen...

Hej tjejer....ja ni är klart övervägande tjejer som läser min blogg har jag förstått :-)

Jag är otroligt glad över att läsa att ni är glada över att jag ska ha kvar bloggen även om inläggen kanske kommer att lysa med sin fråvaro mellan varver. Jag tackar så för er förståelse angående de beslut jag fattat.

Det händer inte så mycket just nu med adoptionen. Vi samlar papper för avv vara beredda när bb väl kommer. Det var tyvärr länge sedan BFA rapporterade något bb från Taiwan...och ja det var länge sen dom rapporterade bb från något land överhuvud taget. Trist trist :-( Hoppas det kommer igång nu under våren.

Nu är det dags att återgå till jobbet...

KRAM PÅ ER!!

...att jag kan ändra mig :-)

Jag har inte ändrat mig helt om bloggen men efter ett samtal med min kära vän Grodan igår kväll så har jag bestämt mig för att behålla bloggen. DOCK kommer det dröja mellan inläggen...kanske så länge som till vårt barnbesked.

Det som fick mig att tänka om var dels era jättegulliga kommendarer och dels det som hon sa om att jag inte kommer att kunna gå tillbaka och läsa vad jag har gjort under åren. Bloggen är ju som en dagbok och det är svårt att komma ihåg allt man gjort om man inte skrivit ner det. Därför kommer jag inte, som jag tänkte från början, stänga bloggen utan fortsätta ha sidan kvar och skriva då och då...om än väldigt väldigt sällan.

Kram på er!!

Sitter här och läser de kommentarer jag fått på mitt förra inlägg. Jag är rörd och varm i hjärtat. Samtidigt ledsen och känner lite dåligt samvete. Det är ju det där sakerna som ni skriver om som får mig att känna att jag inte borde sluta blogga.

Jag vill ju berätta för er när det händer nått. När beskedet äntligen kommer, jag förstår att ni vill veta. Jag följer själv många bloggar och vet hur "nyfiken", eller intresserad kanske jag ska säga, man kan bli av vad som händer i människors liv.

Som min kära vän appelcore skriver så får ni hålla utkik på hennes sida för där kommer det säkerligen finnas ett litet inlägg om vi får barn. Vi känner varandra "på riktigt" :-) så därför kommer hon i alla fall veta vad som händer.

Jag måste göra ett avslut, ett riktigt avslut. Jag känner mig själv och pressen på att skriva något inlägg då och då skulle finnas kvar om jag har bloggen kvar. Så är det bara, trist men sant.

Jag tackar alla mina trogna läsare för alla snälla kommentarer genom de år som jag bloggat.  Ha det så jättebra allihopa och all lycka i era liv!

Kram Soff